Mittemellan jobb, mittemellan sommar och höst, mittemellan fläng och stabilitet
När jag flyttade hit var äppelkarten på träden utanför köksfönstret små. Nu hänger det barn i grenarna i fönsterhöjd & kastar ner fullmogna äpplen till dom nedanför. Victoria föreslår att vi ska använda äpplena i baljan och kassen som F och S lämnat efter sig när de flyttat för att kasta på barnen. Hon är arg för att de drar ner kvistar och löv.
Tre månader går fort och när Malmö börjar kännas hemma är det roliga slut. Arbetsplatsen, kollektivet, dagarna, Skåne. Nog för att jag inte sörjer, övertygad om att sidledshoppen någonstans alltid är framåt och även om det är tråkigt att sluta som flyktingkonsulent tycker jag om tanken på att göra något helt annat. Och helt ärligt har jag göteborgslängtan. Vill bo där Erik bor och i en stad där de flesta av mina finaste vänner bor & komma folk lite närmre rent vardagsmässigt efter lång tids flängande. Ska ju faktiskt flytta hem.
Men så vissa dagar av barn i folkets park, designmarknad på S:t Knuts torg, en pepskonsert eller en lång eftermiddag med Kristian så är det hemmakring här med. Och kvällen när Johan står och gör chutney på gröna tomater och äpplen medan vi pratar musik är det otänkbart att flytta (han är den ende jag känner som med E har gemensamt intresse i sylt och electronica.) Han mest och Victoria kommer jag att sakna från köket & vardagskvällarna, de är de skönaste sköna. Sedan kommer jag att sakna planerna med arbetskamrater om att starta upp boende för ensamma barn som ska söka på anknytning i Damaskus & gemensamma svordomar över databaskrångel.
En halv vecka kvar i Malmö och det är mycket tankar om tid; den som rusar & den konstiga insikten att jag varit längre sammanhängande tid här än någon annanstans sedan förra hösten. Rastlösheten har försvunnit. På lördag flyttar jag hem, sommaren har gått fort - jag hann inte ens köpa någon cykel, har dåligt hunnit utnyttja det här med att bo hundra meter från Debaser, hundra meter från KB och hundra meter från Jeriko och inte blev det någon uppsats skriven. På några dagar har det slagit över till höst, under de randiga tältdukarna på torget säljer de sina absolut sista lådor hallon och äpplena har tagit över.
I gränderna runt vid Studiestræde
Medborgare!
Någon gång när jag kanske var sexton, det var i alla fall innan stadsbiblioteket flyttade till brandstationen, satt jag där på vuxenboksidan och läste en biografi om Cornelis. Jag kommer ihåg att jag sträckläste den på plats just för att jag så sällan satt och läste något på biblioteket överhuvudtaget, känslan med stället var ju att man faktiskt fick låna med sig hur många böcker man ville därifrån. Men läste gjorde jag och det som mest påtagligt sitter kvar av boken är vetskapen om att Cornelis aldrig blev svensk medborgare. Trots att han ville, trots att det svenska språket var hans mer än nästan någon annans och trots att "medborgare" tillhörde favoritorden. Det var något med krångliga byråkratiska procedurer.Tanken på medborgarskap/innebörden av det är något som hos mig triggar igång en del funderingar och en del upprördhet, det är lite som med gamla tidens adel. Medborgarskapet är det som direkt och alldeles från början definierar vem som är inne och vem som står utanför. Det är inte slumpen som avgör, inte valet, inte dina insatser eller färdigheter. Det är på samma gång en etikett som visar var du hör hemma och var du inte gör det. För mig som delvis har ett flyktingengagemang grundat på föreställningen om gränser som konstruerad idioti - eller om det är tvärtom - är medborgarskapet en manifestation av gränsernas innebörder och ger dem legitim och formell form.
I direktarbetet med flyktingar och asylsökande inser jag att det är fel, medborgare kan man vara eller inte vara; det är en petitess i sammanhanget. Över allting annat står PUT. PUT är ett av de viktigaste och första begreppen man lär sig som nyanländ till Sverige. Samtidigt finns det en massa andra människor som inte vet vad det är, eftersom de aldrig behövt lära sig skillnaden mellan att ha det och inte ha det. Med PUT, permanent uppehållstillstånd, är du okejad, välkomnad och inkluderad - vissa är det från födseln, andra måste ansöka, motivera, vänta och hoppas på det bästa. Utan är du hänvisad tillbaka dit där du är medborgare, dit där de har ett ansvar att ta hand om dig. Något slags allmänt ansvar för andra finns inte; vi får ta det om vi vill men vi behöver inte. Inte ens hänvisningar till de mänskliga rättigheterna duger, de handlar inte om att vi ska ta hand om varandra utan att stater ska ta hand om sina medborgare. Rätt man på rätt plats, var sak i sitt fack; tron på nationalstaten är fortfarande den starkaste religionen.
Idag, efter ett spontant infall att gå på bio som avstannade då det var tre timmar kvar till nästa bra film, sitter jag hemma och äter paranötter och läser en annan - Klas Gustafsons - Cornelisbiografi. Den är fantastiskt jävla bra och om jag skulle skriva en bok skulle jag vilja skriva en sådan. (Någon pratade på radion häromdan, apropå beatkulturen, om hur intressant det egentligen är att läsa om män som vägrar inordna sig, lever konstnärsliv och flummar runt och då menar jag att det beror ju alldeles på hur det är gjort. Och själv har jag svårt för böcker som innehåller kommissarier, förutsägbarhet och icke-realism. I det valet föredrar jag berättelser om människor som spelar svåra, intellektuella, kreativa och "vill vara Hemingway". Det blir dessutom sött när de porträtteras just så.)
"Samtidigt som Cornelis lockas av individualismen och en utanförskapet ansluter han sig till ett jättekollektiv, världsmedborgarrörelsen, ledd av Garry Davis från USA. Davis är en före detta skådespelare och bombflygare som avsagt sig sitt medborgarskap, dödförklarat nationalstaten och utmanar nationalismen som idé genom att resa över hela världen med sitt egenhändigt utfärdade världsmedborgarpass. På fem år blir han fängslad 16 gånger.
Världsmedborgarrörelsen får stöd från tidens ledande intellektuella: Jean-Paul Sartre, Albert Camus, Carlo Levi, Albert Einstein. En halv miljon människor i 150 länder registrerar sig som världsmedborgare, i Sverige bland annat poeten Gunnar Ekelöf. Garry Davis är en outsider som engagerar.
- Han var ju här i Sverige. Jag lyssnade på honom, fick ett pass till och med, som jag har kvar fortfarande, berättar Cornelis i ett radiosamtal 25 år senare.
Enligt passet förbinder han sig att försöka förstå sitt ansvar såsom medlem av världssamhället. Världsmedborgare är han, svensk medborgare är han inte och kommer aldrig att bli."
Min anteckningsbok börjar bli full
och den är mest full av tanskespår som inte vill sig och ofullständiga stycken, en sida med uppradade böcker att köpa, en med saker att göra om man har tid över, en inklämd anteckning om ställen jag vill åka till just nu av olika anledningar och om det inte vore så att jag mest av allt vill till Gbg och saker som
"Åååååh!" suckar V demonstrativt i rummet en bit bort, hon kallar dagen "olön" och jag känner precis likadant fast tystare
Grekiska stället
När Timbuk spelar är det bästa när Mapei får göra sitt, när Elin sätter varje rad i Alla vill till himmelen och Östblocket medverkar på extranumret.
Om jag fick omge mig av
Under min tid på Bergsgatan har jag fått post en gång; vykortet från Linnea gjorde mig gladare än
Och jag tycker verkligen om och uppskattar vackra saker på ett sätt som jag haft svårare att stå för tidigare. Erik fick iitalakaffemuggar av mig i 31årspresent, något som jag inte tycker det känns underligt alls att lägga pengar på. När man har dem. Annars är den starkaste känslan efter helgen precis den vanliga; det finns egentligen inget vettigare för mig att lägga pengar på än konserter & resor.
Känner igen känslan av avslut men vet inte vad jag ska relatera den till
(Morgonpromenad till jobb)
Tog vägen förbi Folkets park istället för torget och möter på vägen en man med rosa skjorta och jättemustasch på väg hem från affären med ett paket Zoega's under armen, en liten kille med stubb som tränar mycket fokuserat på att lära sig cykla utan att hålla i styret, en svensk städerska - för ja, det sticker ut här - med sin vagn, en pappa med en av de här köpenhamnscyklarna som blivit populära här, en man på en byggnadsställning som sitter med dinglande ben och pratar med mannen på våningen nedanför. Slås av att allt är så lugnt och stilla.
***
Bälingesjön
Bälinge kan syfta på
en tätort I Uppsala kommun
en tätort i Luleå kommun
en kyrkby i Alingsås kommun
idrottsklubben Bälinge IF
en kyrksocken i Södermanland
en by i Perstorps kommun
(Wikipedia)
Bälingesjön finns nog bara en.
"en rätt oansenlig liten sjö" enligt första träffen på Google men på femte hittar man en beskrivning från Svenska Karpklubben, Mikael Sandström (www.svenskakarpklubben.se).
"Jag tänkte skriva lite om ett av mina absoluta favoritvatten, Bälingesjön och dess karpar. Sjön ligger, om ni inte redan vet det, i norra Skåne en mil norr om Perstorp. Den är uppskattningsvis 40 hektar, och sex meter på djupaste stället. Karpbeståndet är gammalt, men jag vet inte när eller hur dom kom i sjön. Det är som vanligt omöjligt att ge en exakt uppgift om beståndet, men min högst personliga uppskattning, är att det kan röra sig om 30 till 50 individer. Vikterna varierar stort, men ett skapligt antal är fjällisar runt sex kilo.
Den mest kända av dessa är "spöket", sjöns absolut fulaste fisk, mycket lätt att känna igen, med sina kraftigt utstående ögon, spretiga fenor och allmänt fula utseende. Men det finns också flera (5-10st) fjällisar från tio till 14 kilo, alla mycket fina, dom flesta långa men även ett par lite kraftigare. Sen har vi den största av dom alla, den extremt bredryggade fjällisen som Rikard Bengtsson 1993 (tror jag det var) fångade på 16.6 kilo! Fortfarande en av dom allra största karpar som fångats i Sverige, om man räknar dom som är fångade i sjöar med fiskekort. Troligtvis är denna fisk densamma som Dejan Milosevic fångade 1999 på 15.5 kilo.
Sen har vi speglarna som utgör knappt halva beståndet. Lättast att känna igen är Storknut, som har en utväxt (svulst), stor som en grapefrukt på höger sidan. Den bästa vikten på Storknut är 13.7 kilo, 1999 när jag hade lyckan att få den i min håv. Lillknut är den andra spegeln med en (ibland två) utväxter, dessa är lite mindre, men ändå markanta knölar. Den brukar väga runt elva kilo, men Filip Rubin hade i år lyckats mäska upp den till 12 kilo blankt. Sen har vi Herman, den största spegeln, en vacker, kraftig närmast linjär fisk som har vägt upp till 14.1 kilo, när jag fångade den år 2000. Detta är bara några av dom kändaste individerna, och det kan säkert finnas fiskar som ännu inte synat en håv inifrån."
I Bälingesjön finns abborre, braxen, gös, gädda, karp, mört, regnbåge, sutare, ål och flodkräfta. Själv har jag bara fiskat två gånger i mitt liv (pyttesmå i Halong Bay som vi direkt stekte upp i stekpanna & en av mina största skrytmöjligheter: en en meter lång Barracuda med vassa tänder i Mocambique). Nyss har jag fått förklarat för mig att det går att plocka kräftor med ficklampa i sjökanten vilket jag fick lust att prova bara för att försäkra mig om att det faktiskt fungerar. Och någon gång längre fram, ihop med att jag blir morgonmänniska och allt det där, tänkte jag bli en sådan som fiskar och stilla sitter med metspö & rycker på axlarna om jag inte får napp.
Men tills vidare är Bälingesjön mest något som människor i min omgivning bryggbadar från, springer runt, tvättar håret, letar grund eller simmar långt i.
***
djurens hårfina språk! Och optimismens! Svenskan
är språket där grändens trånga slut inte blir ett "dött
slut" (som i engelskan), eller en "påses rumpa" (som
på franskan). I Sverige är återvändandet, kompromis-
sen, sidsteget ett evigt alternativ. I svenskan kallas
denna gata... återvändsgränd..."
(ur Jonas Hassen Khemiris Montecore)
Förpackat
gbg/way out west
Hem och öppna en flaska rött, Eriks Åsa som väntade hemma vid vårt köksbord, picknickmat i bersån bland myggen tills det mörknade. Irritation och allmänt piss halva nästa dag men sen svårt att inte bli glad av trummor, röster, samlingar, flygel, beatbox, Göteborg och fina människor. Musik och livespelningar är som knark och balsam.
Brunch med Anton, Kimia, Anna, Agnes, Gustav, Petra, Neneh, Jonas, Ville, Elin, Karin (fira Erik) och mer människor på lördagens Way Out West som får mig att inse varför jag vill bo i Gbg alltid alltid. Inte en öl hann vi med, fötterna var igång från 14.45 till ett-tiden dag två och guldet på mina sandaler regnade bort.
Man kan bli smått lycklig (Koop), gilla strilande regn (Laleh), hamna i extas (Coco Rosie), få fötterna nedtrampade (Lady Sovereign), dansa (Manu Chao). Man kan förundras (Devendra Banhart), förvånas (Säkert!) och förföras (Kanye West). Och så allt däremellan som gör att det inte alltid är så att det bästa kommer att vara det man bär med sig.
Sjutton spelningar på två dagar. Ha en systeryster (Elin) och en som inte är det men skulle kunna vara det (Karin) i lägenheten. Springa till en färgaffär som man vet precis var den ligger och precis när den stänger med fem minuters marginal. Dricka mera rödvin hos Linnea & co. Luncha med en vän som bara för att man inte hann ses på de veckor jag var hemma mellan Uganda och Malmö hunnit bli i sjätte månaden. Snedvänt när vardag och fest flyter ihop men det är i vissa stunder helt omöjligt att inte vilja vara vara fast i Göteborg.
Utvecklingsstört. "Lyckad metod i Danmark" gör mig gråtfärdig.
Sydsvenskan i måndags (2007-08-06).
"Antalet barn som föds med Downs syndrom halverades på två år när danska kliniker införde tidig fosterdiagnostik. Fostervattensprov som ökar risken för missfall av friska foster minskade lika mycket. I södra Sverige ber cheferna för kvinnoklinikerna om 20 miljoner kronor för att kunna göra som i Danmark.
Den tidiga fosterdiagnostiken görs i veckorna 10-14 med ultraljud och blodprov. Ultraljudet mäter en vätskespalt i fostrets nacke som är förtjockad vid Downs syndrom. Blodprovet analyseras för två proteiner som är högre respektive lägre vid kromosomförändringen.
Tillsammans varslar de (kub-testet) i 90 procent av fallen om ett foster har Downs syndrom.
- Fostervattensprov hittar i bästa fall hälften, säger Annamari Nikkilä, överläkare vid kvinnokliniken på Universitetssjukhuset i Lund."
Hittar. Och sen då
?
För att antalet barn som föds med Downs syndrom ska halveras räcker inte att veta att de är där, man måste plocka bort dem. Aktivt välja bort dem. Testet minskar risken för missfall med fostervattensprov och moderkaksprov och det är ju bra ("För varje foster med Downs syndrom som upptäcks med nuvarande metoder dör två friska foster") men det är något som är absurt i hela grejen. Om det bara handlar om föräldrar som vill veta så mycket som möjligt i förväg är det helt ok. Kunskap ökar enligt rapporter inte oron. Men när det talas om "lyckad metod i Danmark" och halvering av antal barn med Downs på två år i samma andetag, samma resonemang vet jag inte riktigt var jag ska bli av. Är det rimligt att vi gallrar bort människor?
"Svenska kvinnor som vill försäkra sig om att föda friska barn men slippa risken att få missfall trycker på kvinnoklinikerna för att de ska införa kub-testet."
Vad är det för förbannad inställning till det avvikande?
*
Vad är det för människor, vad är det för samhälle, vad är det för naiva förväntningar om försäkringar, perfektion, optimering? Vad är det för signaler man sänder om man inför den här typen av test ? Vad är det man säger i Danmark när man nu kör den "bästa screeningmetoden för att upptäcka Downs syndrom" för alla i veckorna 10-14?
Diskussionen har inte ens hunnit hamna i prat om onödigt lidande och personer som inte kommer att uppleva sin halvårsdag. Det handlar om människor som lever tills de är ungefär 60, som har bättre livskvalitet än många, som ger tillbaka så j-vla mycket tillbaka att det inte ens verkar relevant att prata om ökade kostnader för samhället. (Hittills har jag aldrig träffat någon med Downs med lägre karmakonto än jag och då har jag ändå träffat många.)
Att kapa bort det som är annorlunda, konstigt och besvärligt, det är att göra det för enkelt för oss (och för tråkigt, likriktat och trist).
*
Veta, varslas, välja bort. Det gör mig gråtfärdig och förbannad. Vems rättigheter? Vems kunskap? Jag skulle vilja säga som Anna med Downs i Göteborg som i kontakten med kommunen argt utbrister "Är det du eller jag som är utvecklingsstörd?"
Om det kunde vara på ett annat sätt
Som jag ser det är allt självklarheter, allt faller på vartannat, stunder av klarsyn kommer alltid efter de grumligaste perioder men faller på vartannat gör det hela tiden. Allt är självklart. Vad jag gör, vem jag är, vad som händer, vem som är inblandade, vad som kommer. Förutom människors egen vilja tror jag på slumpen. Saker och ting faller inte på vartannat bara sådär, för att det skulle finnas en tanke bakom eller så. I min värld finns ingen högre kraft, inget öde, ingen färdig linje. Bara slump och saker som faller på vartannat och ner i huvudet på en ibland.
Men så tänk om det hela, det som är mitt liv och min vardag, kunde vara på ett annat sätt. Och det är klart att det kunde. Det finns ingenting som säger att det inte skulle kunna ha blivit ett annat jag, en annan närliggande verklighet, andra vänner, arbetsplatser, intressen och tankar. Det skulle fortfarande vara jag, trots att så mycket skulle kunna vara radikalt annorlunda. Det finns parallellspår och andra möjliga vardagar men i det hela - formandet av det biologiska jag som fanns från början, min och andra människors viljor & dess påverkan och slumpen - är det lugnande att det inte hattar hit och dit.
Det kan se ut så, med sammanpressade små olika bitar och tvära kast, men allt kommer ju någonstans ifrån, hakar i det som varit. Oavsett om man kanske sidledshoppar ibland måste avstampet eller idén att överhuvudtaget hoppa komma ur något. Framåt är de där spåren inte färdighakade, parallellverkligeheterna och slutversionerna inte klara, men det är inget som det blir farlig tankeoreda av ändå. Man kan göra olika saker, många saker, hit & dit helt enkelt för att allt faller på vartannat och känslan ändå alltid blir just den att allt är självklarheter.
"Allt är oregelbunden och ständig rörelse, utan ledning och utan mål." (Montaigne)
Tågluff
Kunde gena med buss från Billeberga via Torpet, N. Möinge, Asmundtorp, Råga Hörstad, Rotehög efter att ha tagit fel tåg. "Nästa stopp Teckomatorp, dörrarna stängs". Krillehäng i Landskrona, äta, titta på foton och soffumgås. Väderomslag och Öresundståg tillbaka till Malmö, där jag hittade Erik på Debaser tillsammans med Christoffer och andra. Det blev en öl och nån timme i mikroklimatet (infravärme under parasoll) innan det blev alldeles natt & hemgång.
Eftermiddagen dagen efter börjar helgen. Tåget står på perrongen, det är ett av de lila pågatågen som man alltid åkte med innan västkustbanan och Bron. Vi tar varsin fönsterplats och stuvar undan den lilla packningen. "Tåg mot Simrishamn, tag plats!" Det är lite samma förväntan som när man tar nattåget till Berlin & man vet att man ska vidare. Vi rullar ut från stationen och genom fönstret ser jag först utkanter av Malmö, sedan
- sädesåkrar
- klotter på tegelvägg (Jag äter kameler)
- "Skeppshandel" på en byggnad nära stationshuset i Ystad och därunder "Tackel & tåg"
- "Pär's smide och mekaniska"
- hav och fält
- en cirkus i blått och gult
- Gärsnäs där Erik berättar att Birger är född
Framme i Simrishamn är det kallt. Ett stort gäng väldigt små människor i yngre tonåren hänger vid stationen och pratar om sprit och blannevann. Två tjejer nästan utan kläder går barfota upp mot stan, en svart volvo skruvar ner volymen för att kunna kommentera när de kör förbi. I centrum går en möhippa in på enda restaurangen som inte är en pizzeria, nere i hamnen säljs skopor av glass till turister fast alla fryser. Vi äter mascarpone och mangosorbet i väntan på bussen.
Sen åker vi genom ställen som Baskemölla, Gladsax, Mexikovägen, Knäbäckshusen. Rösten är samma som den på stadsbussarna i Malmö, hon som pratar som om det vore ett frågetecken efter varje ord. Mellby? skola? Så närmar vi oss Kivik (handtextad skylt med "Plommon", äppelodlingar) allt medan det skymmer. Eriks farmor är 89 år och gör grönt te som hon dukar fram i pelargonhavet på den inglasade verandan.
På lördagen tar hon och följer oss ner för Moriabacken, längs Tittutvägen och sockernässlorna fram till Vitemölla. Idylliskt och ajajvackert. Skylt med morgonens vattentemperatur, 13 grader. Ålakusten heter sträckan, naturreservatet börjar där vägen tar slut och Brita vänder, landskapet kallas sandstäpp. Det är ängar med rödklöver och nypon som möter havet med en remsa kritvit sandstrand emellan. Vi går för långt och missar kaffestoppet i Haväng; sju timmars vandring men vilken vandring. Hemma väntar Brita med mat, rödvin, körsbärsvin och korsord.
Efter söndagslunch, gräsklippning och hallonplock i snåren utanför gäststugan i trädgården. På tåget hem hittar jag en mycket bra skiva på ipoden (M.I.A & Diplo), läser mina böcker (Ali Smith och Linda Olsson), tittar ut genom mitt fönster. Mellanlandar i Malmö men avbryter kaffekokandet med tanken att ta ett nytt tåg till Landskrona (Ola!)
Tinariwen
Bilden från Eriks AN ATLAS of the world in my mind.