den nya röran

när vi tar oss till det lilla gula huset har det frusit inuti sådär som det gör. Vattentillbringaren har spruckit, regnvattnet har frusit och vi har ännu inte hällt glykol i toaletten. Snön kom medan jag var borta, trädgårdarna ser ut som en film med mörka toner – det är väldigt avklätt.

Pappa kom upp i helgen. Vi pratar musik, bygger väggfast bänk och går på Frida Hyvönen. Nu luktar jag sågspån, fryser lite och känner mig väldigt nöjd.

Det är Erik och jag, jag och Erik och vi är lite för trötta den här veckan för att orka med mycket mer än jobb och varandra.

'
It's a kind of religion. But one rooted in a deep faith in rationality. Last week, New York rejoiced in its promise. And sang the national anthem in the streets.
- 'New York', Nov 17, 2008

- Lasse Sandberg

Det är mer småputtrande, skramligare, lugnare och vardagligare än jag
föreställt mig. Istället för överväldigande, hisnande är det mycket annan typ
av input.

Man sitter under Brooklyn Bridge och äter pizza,
lyssnar på jazz på Billie Holiday-ställe i Harlem, dricker öl,
hittar trevliga barer på Lower East Side,
går på klubb med nigeriansk funk.
Man går och går och går,
fastnar i den nedsuttna skinnsoffan på Union Hall i Brooklyn med bokhylleklädda
väggar och högt i tak,
går på fler spelningar, födelsedagsmiddag och efterfest.

Bor i Karins brors lägenhet vid Central Park med henne, honom och Alicia. Karin springer på förmiddagarna, jag gör lite extrajobb med tidningarna från sängen. Vi tömmer rödvinsflaskor, ser på teve och tänder brasa när vi är hemma. Pratar.

Utanför lägenheten är det en stad full av udda karaktärer. Alla storlekar, alla sorter, alla ursprung. En mer mixad stad har jag aldrig varit i. På trottoaren går en man med en enorm tavla förbi en sliten kvinna med fjäderboa vid ett gatustånd, på Starbucks kommer det in buddhistiska munkar med ockrafärgade dräkter och tubsockar i sandalerna. Inte är egentligen särskilt uppseendeväckande, det mest är. Ibland tror jag att det är den viktigaste och skönaste anledningen att resa, det här att avdramatisera andra delar av världen.

Det har kommit att handla mycket om nätterna. Kvällshängen med Karin, barerna.
Och dagarna. Man hinner allt och ingenting.

Vardagsrapporterna uteblir.
Just nu händer ingenting. Jag gör tidning. Skulle gått på bio och fest och konsert den här veckan och istället sitter jag om kvällarna med uppdragna ben vid mina lilla köksbordsredaktion. Egentligen vet jag inte om man är normal om man tycker det är ett sånt sug i asylfrågorna att man gärna arbetar med dem all ledig tid man har.

Att Kenya utropar helgdag efter att Barack Obama Junior vunnit valet tycker jag är fint. Dans är ett bra sätt att fira.
Själv har jag just bokat en resa till USA. Det kan man också göra, om man den migrationsprivilegierade delen av världsbefolkningen. På lördag åker jag till New York. Klart värt ett utropstecken.
!

Vardagsrapporterna fortsätter.
Månadsskiftena börjar bli lika dramatiska som årstidsväxlingarna. Småhungrig tar jag mig bort till Café con leche för en fika med L som slutar med jazz på Masthugget och S:t George's Pub där Pernilla sjunger och trummorna låter högt. Mår bra där jag sitter på bänken höft mot höft med folk jag känner och inte känner. I baren står en äldre herre som blundar när det är solo och en kvinna som klart ser ut som jag också vill göra när jag passerat medelåldern. Mellan oss fylls det på med folk, somliga dansar, andra hojtar med, det är tätt och bra och slutar med vad jag tror är Tanzanias nationalsång. Det är torsdag och jag älskar att bo i Gbg.

 

Dagen efter är det halvdag på jobb, vi har en intensiv tretimmarsdiskussion om upplägget av en handbok och sedan åker jag hem igen. I lägenheten donar jag och fast det egentligen är samma sak som att städa gillar jag helt plötsligt hela grejen. Ställer i ordning arbetsrummet och installerar Indesign. Så kommer J med sin pippitröja och frusna händer. Vi tittar på hennes fotoalbum från Brazzaville och pratar och fortsätter prata efter att Erik kommer hem ända fram till att hon rusar iväg för att ta vagnen innan midnatt.

Och där någonstans börjar november.
Det känns som kylan, dimman och lövhalkan kommer plötsligt. Håller mig inomhus fast solen skiner och det är ok, i det stora perspektivet handlar det om att jag just nu mår riktigt riktigt bra. Konsert med Marcos Valle på kvällen. Han har med sig Wanda Sá med makalös röst och hennes självklarhet är det jag ska kombinera masthuggskvinnans stil med som 60+. Det är full bossaeufori med vänner från E:s jobb och sedan går vi vidare till Konstepidemin där M spelar skivor. På vägen hem har frosten tagit fäste i allt den kommer åt.

Jessika Gedin, en av spanarna, är besatt av årets Nobelpris.
- Framför allt fysikpriset, som gick till två män som bevisat att högar med hår eller snören eller annat långt och snörlikt förr eller senare kommer att trassla ihop sig.