den nya röran

Det händer mycket nu, fast långsamt långsamt. Allt och inget. Stort och smått. Av saker värda att nämna är det centrala att bli väckt på morgonen av en puss i pannan från L. Och så finns det konserter man knappt kan formulera sig om och kollegor man inte får nog av. På balkongen börjar blomkrukorna vittra sönder och hoppet om våren komma åter, för att sedan alldeles utan protester täckas av ett lager snö. Det är ljust om nätterna igen.

ska för övrigt komma ut med en bok om sin pappa. Jag gillar Hanna Hellquist.


"När pappa bodde ute i sommarstugan, och man slog numret ut till sommarstugan, så var det inte alltid han svarade. Pappa hade monterat upp en förstärkare vid verandan, så att telefonsignalerna skallrade över hela skogen, så att pappa skulle höra telefonen om han var och matade fåglarna i baracken vid dammen, eller om han var och jobbade på farmors och farfars hus på andra sidan vägen. Men det var inte alltid att han hann svara, trots att man ringde jättemånga signaler.

Jag satt i mammas och pappas gamla furusäng i lägenheten i Karlstad och inbillade mig att jag kunde höra telefonförstärkaren skallra där ute i sommarstugan, fem mil bort. Och då såg jag pappa också, vad han nu gjorde, hur han började gå mot huset men komma fram för sent och när han äntligen lyfte luren så var det ingen där, bara kopplingstonen, och hur han svor.

Men oftast så var han ju inte där när man ringde. Pappa var alltid ute och for, förr i tiden. Åkte runt i sin bil, krängde lax eller hälsade på Hansi, eller köpte akvariefiskar i Filipstad. Han hade så många fina fiskar i olika färger, och ett gigantiskt akvarium. Han hade ingen nummerpresentatör så han visste inte om man hade ringt. Man fick helt enkelt hoppas på att han var hemma.

Pappa stod i telefonkatalogen. Ett 0555-nummer, ett nummer någon annanstans. Vårt gamla sommarnummer. Världens enklaste nummer. Lika enkelt som farmors och farfars, i deras lägenhet i stan. Sen dog farmor och farfar, och då var det ingen som svarade på det numret. Jag ringde ibland av misstag, innan minnet hann i kapp mig.

När jag ringer till pappa nu så svarar han alltid. Han har skaffat en mobil, ifall att, men han är oftast hemma i sin lägenhet. Han svarar alltid, ibland är han sömndrucken, ibland är han bara drucken, ibland är han helt som vanligt, som han brukade vara när han bodde ute i sommarstugan. Men han är aldrig ute och far längre, han köper inga akvariefiskar.

Jag sitter i min dubbelsäng i Stockholm och ser honom framför mig, 30 mil bort, där han sitter framför sin dator i sin lilla etta, där det inte behövs någon telefonförstärkare för det finns ingen veranda och inga fåglar att mata. Nu för tiden är pappa alltid hemma. Nu för tiden pratar vi varenda dag."

Krönika i DN, november 2008

Skåne. Ställe med nästan alla mina nära manliga förebilder.

Jag jobbar med ett folkbildningsprojekt. Och alldeles precis har vi gjort ett särskilt program för att skolorna ska lära sig saker utanför skolorna. Folk Forever! heter årets festival och där finns gott om plats.

Tillsammans med Jesper Waldersten har Lennart Hellsing (vilken kombo!) gjort Skolbok med bland annat alternativ historieskrivning.

Fullt av Kungar, Skalder, Hjältar
Som på vädjobanan tältar:
Nacka Skoglund och Kung Bore
Kalle Dussin, Karl den Store.
/ /
Vilket sammelsurium
Vanligt folk får inte rum.



____________________________________________________________
Illustration: Jesper Waldersten. Vill du bli nanoforskare för en dag får du skynda på, redan första bokningsdagen anmäldes 17 000 elever till årets aktiviteter. Vill du bara bygga på dina gamla skolbokskunskaper finns det ett öppet program också. I maj blir det folkfest.

Är på ytterligare ett föredrag om sociala medier och det pratas bland annat om distinktionen privat/personligt. Det säger mig något. Det är inte mitt privatliv som skildras när jag bloggar, det är ströbilder - regisserade inblickar - i vardag och tankevärld. Ibland blir det tjatigt och förutsägbart och trist - delvis kanske på grund av de delar som valts bort och delvis kanske för att jag inte har något mer intressant än så att säga. Ibland blir det övergemytligt eftersom en beskriven förpackad grå vardag kan ge illusioner av att bära något slags mening, lyftas upp till något speciellt. Som Hanna Hellqvist på DN skriver:

"Jag har kompisar som har bloggar och ibland när jag läser deras bloggar så verkar de ha såna fina liv, så fyllda av konserter och vänner och fikor, och så har de bra smak och smala ben och deras lägenheter är vitmålade och centrala. Och så läser jag deras bloggar och blir avundsjuk, vill också ha det så, det verkar vara så enkelt att leva om man har en blogg.

I vilket fall. I söndags hade jag ett bloggliv, så därför tänker jag blogga om det. Det innehåller lite shopping också."

Jag överanalyserar. Det är klart att jag gör det. Men visst är det så att inläggen får en laddning, och det är inte alltid helt klart om de vill säga mer eller mindre än vad de gör. Och bloggandet i sig får en betydelse som jag inte alltid är säker på att jag ställer upp på. Alltid denna försvarsställning. Men jag gillar att ha en vardagslogg, att höja statusen på det där som är dagarna som går. Jag ser det som en motvikt till de minnen som produceras och sparas i vanliga fotoalbum - tydligt under de år jag arbetade i fotoaffär - bestående av jular och semestrar. Det är en kommunikationskanal, en möjlighet att reagera på saker man sett eller läst lika mycket som ett inåtriktat sätt att komma ihåg. Och även om jag kan vara personlig, det är ju mig och det runt mig som det handlar om här, så lägger jag ju inte ut det innersta. Det är en mix av stort och smått, sådant som jag tillmäter betydelse och sådant som jag inte gör det. Alltid mitt urval, min regi, mina avvägningar.