den nya röran

Hjärtslagen genom madrassen, mobilladdaren, motorvägen, människors tuggande. Tidigare har jag varit helt obesvärad av ljud, med en uppväxt i livligt hus med tre mindre syskon lärde man sig att koppla bort, men de senaste månaderna tränger alla ljud in, allt märks.
Sedan kan man alltid sätta på lite Dylan för att kamouflera alltihop.

***

Magen har vuxit två centimeter på en vecka.
Järnvärdet är riktigt högt.
Allt är som det ska.
Att börja vänta innan man åtminstone gått en vecka över tiden känns onödigt men det känns oerhört frustrerande att inte kunna planera, att inte ha kontroll, att inte orka som man brukar.

***

Pappa ringer och berättar att han har lyssnat på ett program om väntan. Det var någon som skrivit en hel doktorsavhandling om den, ”hur man nu kan göra det”. Men det är något med väntan som intresserar; hur man förhåller sig till den, vad den är, om inte väntan ska tillvaratas, ses som de där mellanrummen mellan allt som hakar i vartannat och rusar på. Som värde i sig helt enkelt. Och hur det kopplar till människors stress över att behöva vänta och hur egentligen all ovana vid väntan, alla liv utan tid för extra andhämtning, många gånger är självvald lyx. Möjligheten att kunna fylla varje minut med något, jobb, uppdrag, vänner, familj, inplanerade aktiviteter, det är inte alla som har det. Och jag vet att pappa ringer för att han kan se sitt lugn i mig, och fast jag vet att han har rätt finns det där parallellspåret där och jag förbannar min rastlöshet.

***

Linnea ringer och frågar ”Och var är bebisen nu då?”

***

Jag sätter mig på balkongen med en nyköpt påse godis och läser. Jag försöker vara bra på att göra ingenting. Inifrån hörs munspelet svagt svagt men överröstas av motorvägen, för här ute är motorvägen inget som kopplar till känslig hörsel utan det låter. Ordentligt. Och så blåser det, träden och allt annat som är löst rör sig.

Hur kan man vara optimalt sysselsatt en hel dag utan att göra någonting?
Göra?
Ja, utan att få någon produkt?
Produkt?

Höstrugg och lite känsla av Äntligen! Men å andra sidan är det ju det där med strumpor. Trevande början på dagen – tittade på Rännstensungar och åt dubbel portion mannagrynsgröt i sängen – som sedan fortsatte trevande. Trädbeskärarmannen ringde och jag tog på mig gummistövlar och cyklade bort och mötte honom i kolonin. Där låg sedan ytterligare ett par påbörjade böcker.

Jag kan ingen franska och jag läser inte Marguerite Duras, men jag läser Bodil Malmsten som citerar och översätter. ”Att skriva, det är att försöka ta reda på vad man skulle skriva om man skrev.”

Kollegor är bra. Från dem kommer allt möjligt, idag hämtade vi en äldre ljusgråmålad spjälsäng med smart konstruktion och en bilbarnstol av ny modell. Nu, ett par dagar efter beräknat datum, kommer insikten om att vi ska få en inneboende. Den behöver någonstans att sova och plats för sina sparkbyxor i garderoben.

"Lisa och Linus är i 25-årsåldern och nyblivna föräldrar. De medverkar i ett program i SVT, där en psykolog och en coach hjälper par att hitta en fungerande relation. Deras bebis skriker, de är trötta och slitna och hade inte förväntat sig att det skulle vara så svårt att vara föräldrar som det faktiskt är. De är rädda att tappa bort sig själva när de ständigt fokuserar på barnet.

Trots att både Lisa och Linus beskriver samma problem så får de helt olika råd. Mamman uppmanas att acceptera att det är jobbigt att vara förälder och att hon får tid för sig själv senare. Pappan uppmuntras att inte glömma bort att ”bara vara Linus”, prioritera egen tid och träffa polarna. Programledarna påpekar själva att det kanske inte är så politiskt korrekt, men motiverar det med att de utgår från Lisas och Linus individuella behov.

– Men man missar att individen inte är en fristående punkt, utan vi påverkas alla av kön, klass, ras och etnicitet. Genom att låtsas att detta inte finns blir det svårt att se hur det påverkar relationen. Kön försvinner inte för att vi blundar för det, säger Sara Eldén.

Verktygen som paren får använda för att nå målen presenteras som könsneutrala. Men i praktiken får kvinnorna vissa övningar och män andra. Lisa får till exempel i uppgift att sitta i ett träd i skogen och lära sig ordlös kommunikation, för det är det man har med bebisar.

Linus får däremot belöna sig själv med en tiokrona varje gång han struntar i att göra någon typisk föräldrasak, som att hoppa över att dammsuga fast det är smutsigt. Pengarna får han sedan använda till att dricka öl med kompisarna.

– Kvinnorna uppmanas att söka lugn inåt och att fokusera på barn och hem, medan männen ska vända sig ut i samhället mot offentligheten."

________________________________
DN 2009-09-21. Sociologen Sara Eldén har doktorerat på hur man lyckas som par enligt populärterapin.

Skulle se Slumdog Millionaire i veckan. Det gick sådär. Av tusen anledningar (starkast relaterandet till riktiga människors livshistorier och graviditetshormoner) började jag gråta hejdlöst och lämnade rummet i panik. Egentligen vet jag inte om det är normalt att inte haja till av eltortyr och småbarn som får eter hällt i ögonen men absolut - jag överreagerade. Då var kvällens Dirty Dancing bättre.

Startar omgång två av dagen med P och J, café au lait och baguette. Sedan håller jag mig till cykeln och secondhandaffärer fram till eftermiddagen med undantag för mössinköp (får hejda mig från att komma med invändningar om att ett barns huvud omöjligt kan vara så litet som den där storleken) och en vända upp på Skansberget. Möter upp med Lina för fikamarathon på Språkcaféet och Cigarren.

”Tvetydighet och upprepning kan vara effektiva som grepp i en text. Att bygga en mellanmänsklig relation på dem är däremot inte att rekommendera.”

”Nu tänkte jag att det finns fler än femtusen språk att säga ’jag’ på, och jag undrade om det räckte. Sedan läste jag en bok om kamelers dryckesvanor som fick mig att vilja granska universitetets utbud av kurser i arabiska. Nya alfabet, nya alfabet...

”Som Olsson säger: om du prompt ska gå och hänga dig, gör det om någons hals!”

”Hon säger ’Egentligen är jag ganska normal’ men jag vet att hon är minst en och en halv standardavvikelse bättre.”

(Martina Lowden)

Det är på morgonen den tredje dagen. Trängt in i ett lull-lull-dokument; försöker få till struktur och formuleringar och fastnar i dramatiken av kärnvärden, ledord och målsättningar. Då, i vänsterspalten av tidningen: Moa Matthis.

***
"Visioner utarmar. I likhet med reklamen bestjäl de språket på laddningar och betydelser. Och därför ljuger visioner alltid. För vad betyder egentligen engagemang eller att utvecklas? Betyder det samma sak för dig som det gör för mig? Samma sak här som där, och nu som då? Visionerna är inte ens luftslott. De låtsas gemenskap men refererar tomhet och avsaknaden av samtal.

Men viktigast av allt är kanske att visionerna stjäl av vår tid och kraft. I stället för att tala om det som är och hur det borde vara, i stället för att arbeta och tänka, famlar vi runt i den standardiserade visionsordslådan och plockar fram det som vi tror – ja, vem? – vill höra. Medan visionernas avsändare är ett hukande kollektiv som skrämts till att glömma att samstämmighet inte alltid är styrka, så förblir mottagaren lika avlägsen och diffus som en gammal gudom."