den nya röran

man ska inte alltid prata om att vara back och om balans, men det är frustrerande att inte hinna med sig själv. Trots tid. Trots aktiva strategier. Trots lugn.
Men barn. Barn kan man alltid prata om. Miguel, Isak, Thia, Ivar, Clara, Judit, Hugo, Elsa. Andras barn. Tillfälliga bekantskaper. Intensitet.

Och det finns en sorts vardag, den där folk kommer över med bröd och efterrätter till kolonin och E lagar soppa och man får vänner att lära känna varann, som jag tycker om. Mer sånt. Det finns sådant som går helt utanför vardag men som jag också tycker om. Mer sånt också.

Och så finns det egentligen inte ett ont ord att säga om mitt jobb. Det här sammanhanget, människorna, tjänsten, området, temat, förutsättningarna, utvecklingen och allt det som bara är. Förbannad lyx.

K kom någon gång mitt i de här veckorna. Det var också vardag och det var just därför det var så bra.

Vi bor i kolonin flera dar i stöten och Eja far omkring. Hon lever rövare i grusgångarna, går baklänges. Hon kramas hårt hårt och dunkar en i ryggen.
Jag glömmer bort att duscha och tänker att det trots allt är ett sundhetstecken.

20 maj

Återigen blir det sådär att flödet avstannar. Det hackar. Inte vardagen men att anteckningsmässigt hinna med. Jag vill fortfarande hävda något slags inspirationsrus, även om det finns vissa typer av jobb som triggar igång en mindre än andra och att fulla arbetsveckor gör en betydligt tröttare än sovmorgnar. Marknadskoordinerar ett stadspariserhjul. Vi pratar alltså 360 graders utsikt och korrläsning av annonser.

Kärnfamiljsförfestar och går på HBT-gala. Lunchar med kollegor igen, som inget hade hänt höll jag på att säga men så är det ju inte. Har ju fortfarande en liten revolution därhemma, som klättrar ner i träbackar och lärt sig hantera skor.

***

9 juni 2010

Plötsligt en dag har jag tappat bort helt vad vi gjorde förra veckan. Det känns som ett sundhetstecken. Det har varit mycket, men lugnt ett tag.
Vurmat för Majorna efter att ha donat runt på man-ur-huse-loppis runt Mariaplan och ätit festrester i Anna och Eriks kök.
Gjort Eja till lite av en stammis på Two little birds.
Satt potatis och varit hög på kolonin.
Lyssnat på sjömannens historier från Brasilien på ljugarbänken vid oss ihop med en mycket kommunistisk gotlänning.
Peppat kontakten mellan Elsa och Eja.

Ingenting är som vanligt, men vanligt.

***

Efter två tidningar – intervjuer, artiklar, redigering, korr, deadline – följer lättja. Faller alltid på det där med att hålla balansen mellan för mycket och för lite och fortsätter att pendla mellan ytterligheterna. Att E är pappaledig gör mycket för nätterna, för sömnen.

***

3 juli

Det är 21 grader varmt klockan halv ett på natten och vi är tillbaka i Göteborg. Skånesemester (Ven! Glumslövs backar! Bälinge! Borstahusen! Citadellet! Svenska formrebeller, besök och picknickar) och när vi kommer hem har kolonin förvandlats till en smultrondjungel och Eja har lärt sig gå.

***

Juli 2010

Vill följa Eja steg för steg, bit för bit och det är ju det man gör. Närvaro.
Hon lär sig att kramas, att bitas, att klättra, att uttrycka vilja och varierade ljud. Ba. Bä. Tempot ökar.
Stunder in emellan av tid till annat – och oj vad det behövs – men det är ju det där att man  vill vara med henne.
Att ha en sex månaders, en sjumånaders, en åttamånaders. Att få fatt i sig själv, att hinna med nu när det ändå går så pass långsamt. Att byta perspektiv; se det som att man faktiskt hinner med nu när det är det här som är.

Att ta hennes perspektiv. Gruset i gången. Att komma till vårt andra hem sent en kväll efter flytt och picknick i Hjällbo och se hennes reaktion när hon vaknar och känner igen sig i köket, lyckan där bland emaljbyttorna.

***

Socialiserande på och bortanför Hallongången. Dagarna, veckorna smälter samman. Långlediga tillsammans och trots det turbulens och ingen riktig ordning.

Det är någonstans vid solrosfälten utanför Lousanne tror jag som Kristian tröttnar på mitt ojande. Och visst, det är mättat med intryck och storslagenhet och svårt att ta in mer – jag förstår det – men är det vackert så är det vackert. Vi åker de gröna sträckorna på Adrians tågkarta. Vi åker ganska mycket tåg. Vi är i Schweiz och tar in berg och dalar, turkosa sjöar och odlade sluttningar så gott det går. Vi dricker rött och pratar och turas om att gå med Eja genom vagnarna. Hans gröngula anteckningsbok är ständigt uppe; antingen skrivs den i eller tuggas på. Själv skriver jag nästan ingenting, saknar fokus bortom här och nu (en ofrånkomlig effekt av att ha barn) och ord.

De anteckningar som finns är från starten.

Att pusle. Att byta blöja på Köpenhamns järnvägsstation.
På första tåget, det mellan Göteborg och Landskrona, är det bara vi två. Hon äter människor. Knäcker till slut även de två tyska killarna med kängor, skägg och stor svart hund med om det nu är charm eller ihärdighet. Glatt social och i det närmsta förvånad när hon inte får full uppmärksamhet från främlingar. Kanske en rest från Kairo, eller något grundläggande.
Nu travar hon runt på stationen med Kristian. Verkar trygg och det är absoluta huvudsaken.

Sedan är det Basel och Basquiat, picknick med kyckling och körsbär, weissbier på innergården till det fabriksområde där vårt guesthouse ligger och de där samtalen. Det är fint. Det tysktalande blir fransktalande, skyltarna ändras någonstans på sträckan mellan Zweisimmen och Montreaux, gulkepsarna med en salig blanding diagnoser går av någonstans mittemellan och vi får åter nästan en hel kupé för oss själva. Sedan stannar vi tre nätter hos Karin och umgås på hennes balkong. Resan är en lång gudförälderträff, intensivt mammaskap och tid att andas.

För Eja är det som alltid; hon förhåller sig till all typ av omgivning som vore den normal om än med ett ständigt förvånat uttryck oavsett sensationsgrad. Hon socialiserar med folk, hundar och fåglar överallt. Hon badar i Genèvesjön. Hon sover gott på nattågen. Hon blir för varm på tåget genom Schwarzwald. Hon dansar till gatumusikanterna på torget i Köln. Das kleine kind.