den nya röran

läser jag på Göteborg Nonstop och på SR. Det handlar om att forskningen blir sämre när människor förlorar förmågan att fokusera, men också om problematiken i hur mycket cred det där multitaskandet faktiskt ger. Samtidssjuka. Nu lägger vi ner det tjusiga i "det är lite mycket nu". Tänk er ingenting i farten, parallellt och samtidigt som. Tänk er långa samtal och saker som blir gjorda ordentligt. Tänk er människor med tid och mellanrum.

Varmgrått och äggskal, saffransgult, offwhite och blekt avokado.
50-talskök fast större. Barfotagolv.

Egentligen helt ointresserad av att prata renovering av den enkla anledningen att jag tycker att det är ointressant när människor pratar för mycket om sina projekt. Men jag kommer att älska att bo där.

Man ska ha en röd tråd och min heter Malmsten.

"Om det är någon som blir nervös av att jag hoppar från ämne till ämne i mina inlägg vill jag - på ett lugnande sätt - förklara hur det ligger till.
Livet hänger inte ihop linjärt, det går inte framåt på en rät linje, det zickar och zackar, två steg framåt och tre tillbaks, en rät och femton aviga, du tappar en maska, hopp hopp och plötsligt har du tappat tio år, de försvann på tio minuter men vart?

Det viktiga kommer inte först, det viktiga pressar sig in mellan dörrarna i tunnelbanevagnen , det viktiga kommer i kläm med hjärtat i halsgropen.
"Se upp för dörrarna, dörrarna stängs."
Du är antingen kvar på perrongen, eller står där i trängseln på tåget och så är det fel tåg och du får uppfinna ett ärende på det felaktigt tagna tågets destination.
Eller stiga av och börja om.
Och förlora tio år utan aning om på vilken perrong."

2010-01-15

Jag har världens coolaste dotter. Det är bara så det är. Håret är ett stort rött rufs och hon gör konstiga saker mest hela tiden. För en ettåring normala kanske, men allt beror på perspektiv. Bland sådant som hon gillar mest finns att hämta koalan hon har fått från Steve för att den med sina plastfötter ska kittla henne under fotsulorna. Det är också fantastiskt roligt att stå uppe på skänken vid fönstret med utsikt över Statoilmacken och peta till en träfigur som hänger i en fjäder i en av krukväxterna. Själv gillar jag mest grejen med att tillsammans stå på en liten långsmal träpall och dansa järnet. Dagarna fylls av samma fråga. "Är det?", "Är det?"

Ibland gör hon mig vansinnig. Det är inte nyfikenheten och frågorna, absolut inte, men bestämdheten och tempramentet kan få en farligt nära bristningsgränsen. Det går inte att resonera med någon som ännu inte har ett språk utan bara en liten liten fot som stampar i golvet och en vilja av stål.

Har ätit krusbärspaj till kvällsmat. Det är sådant man får göra när man är vuxen.

Måste det vara så seriöst. Måste det vara så löst hållna tyglar. Måste det vara så kallt.
Avundas J:s rubrik, Livet på en pinne. Längtar efter den känslan. När det bara är, när man har sin pinne och inte vill annat, när det bara går och är. Det handlar inte om motstånd, utmaningar, nöjdhet eller flow utan känslan bortom den fördömda nöjdheten och utanför den egentliga extasen. För det är ett tillstånd som kan hålla i, åtminstone i vad jag lägger i begreppet. Och det har man ju sin fulla rätt att göra menar jag, lägga sin egen mening i begreppen.

Haft två fredagar på rad som varit sådana, med frukostar på Kino och långa samtal och Ejahäng. Det är fredagarna som varit de vackaste. Men sedan så gör sig viljan till MER och viljan till MINDRE alltid sig påmind. Man gör aktiviteter och vill ingenting, man vill ingenting och gör aktiviteter. Man socialiserar men känner sig inte mätt, för man vill ha STÖRRE portioner av FLER av sina vänner OFTARE och det är vardagen för snäv för. Att träffas en gång i veckan i den här staden känns nästan löjligt tätt och det är fel; jag menar återigen att man ska bo med folk istället. Eller nära.

Majorna blir bra. Där finns det mycket av det jag vill åt, inklusive en direktspårvagn till Hjällbo.

Ibland tänker jag på kontrasten mellan Kairo och kolonin.
Sten, grått, storslaget.
Grönskande och växtlighet på varenda kvadratcentimeter.


(Augusti 2010, kanske.)

Ungefär samtidigt som jag slutade skriva av mig här la jag även av med att tanka över bilder från kameran. Dumt. Loggandet är ju så sjukt mycket mer kanal ut och verklighetsavtramp än Facebook. Det var en artikel om det där med forum för Människa 2.0 och Zadie Smith som skrivit artikeln kände sig mer som Människa 1.0 och jag förstår vad hon menar. Samtidigt vill jag på något sätt lägga bloggen i det där att vara första versionens människa, inte alltid uppdaterad, uppkopplad, snabb och social utan ganska trög och omständlig. Jag tar och får mitt utrymme här; Facebook vet jag fortfarande inte hur jag ska förhålla mig till mer än som en fantastisk tjänst för omvärldsbevakning av sådant som spelningar och Pecha Kucha och utställningar, och som arbetsredskap. Mitt personliga jag finns inte där. Något av det i form av bilder kanske, men i övrigt rätt tunt och intetsägande. Här är jag åtminstone mitt skrivande jag, ett jag jag känner till och kan relatera till. Visserligen en redigerad version av mig själv, men inte helt och hållet separerat från det oredigerade jaget – bara omsorgsfullt utvalt så att jag ska framstå som lagom neurotisk, intensiv, lat,  och lyckad. Ja, ni vet.

Egentligen är Eja i sig anledning nog att hålla igång en logg.
Tänk, allt som hänt, allt som händer. Tänk att hela tiden ha tillgång till det bakåt.

Spelat Ticket to ride i tre dagar. Träffat folk och spelat Ticket to ride, det är också ett sätt att hålla igång en vardag.

(December 2010)