den nya röran

"Förtvivla icke, ty vårvindar kommer. Det har de gjort sedan mannaminnet inledde mätningarna. Också i år kommer världen att spricka upp i mars och dofta av puttrande sav och knoppande framtid."

- Jonas Thente, motrot i DN 2011-03-05

Mycket vändor i det där, är äntligen tillbaka i en vardag jag trivs med. Rakt igenom vintern är Eja den stora behållningen. Det är en helt fantastisk fas det här sett till hur man kan umgås och kommunicera. Hon har kvar sin spjuveraktiga min och vill gärna vara nära intill och långt borta om vartannat. Hon förstår så hemskt mycket mer än vad hon gjorde alldeles nyss. Humorn är där och språket på gång.

Hon säger inte längre nong-nong utan blomma,
kan flaxa med armarna som en fågel; fascineras av dem på långt avstånd,
säger bil om varenda en längs vägen upp och ner Masthugget.

Hon säger fisk och förstår betydelsen av att pussa någon på kinden. Hon ser bilder på Hannes och Isak och Herr Nilsson och vill handgripligen plocka ut dem ur iphonen, ur boken för att krama om dem (”Ii!”, ”Nanne!”). Hon säger välling och mat på ett nästan irriterande tydligt sätt, om morgnar och nätter, och hon vet att hon säger rätt. Hon förklarar med teckenspråk och annat för att göra sig förstådd. Hon vill själv, kan själv, gör själv. Det är kläder, potta, gummistövlar inomhus och ständiga projekt.

När jag säger att vi ska träffa Vidar säger hon klappa. När jag frågar vem som är på dagis idag säger hon Eja. Eller möjligen Azar.  Hon springer. Snurrar runt. Klättrar och balanserar. Hon tar sig fram på tå, hon tar sig runt i sin åkpåse på golvet och Erik leker att de åker båt, hon sjunger för sig själv, hon pladdrar långa haranger som hon inte bryr sig om att ingen begriper. Hon går igång på samma människor som jag gör. Skulle hon få skulle hon gunga jämt, högt högt högt.

Någon annanstans, långt bort men tämligen nära, pågår det en revolution. Tahirirtorget som väl egentligen mest är en uppgång ur metron för mig, har blivit Befrielsetorget. Bilderna, rapporterna går naturligtvis inte att förstå.

Någon frågade Montaigne, femtonhundratalsfilosofen och essäisten Michel Montaigne, varför vänskapen mellan honom och hans närmaste vän var som den var.
”För att det var han. För att det var jag”, svarade Montaigne.

- B.M.

läser jag på Göteborg Nonstop och på SR. Det handlar om att forskningen blir sämre när människor förlorar förmågan att fokusera, men också om problematiken i hur mycket cred det där multitaskandet faktiskt ger. Samtidssjuka. Nu lägger vi ner det tjusiga i "det är lite mycket nu". Tänk er ingenting i farten, parallellt och samtidigt som. Tänk er långa samtal och saker som blir gjorda ordentligt. Tänk er människor med tid och mellanrum.

Varmgrått och äggskal, saffransgult, offwhite och blekt avokado.
50-talskök fast större. Barfotagolv.

Egentligen helt ointresserad av att prata renovering av den enkla anledningen att jag tycker att det är ointressant när människor pratar för mycket om sina projekt. Men jag kommer att älska att bo där.

Man ska ha en röd tråd och min heter Malmsten.

"Om det är någon som blir nervös av att jag hoppar från ämne till ämne i mina inlägg vill jag - på ett lugnande sätt - förklara hur det ligger till.
Livet hänger inte ihop linjärt, det går inte framåt på en rät linje, det zickar och zackar, två steg framåt och tre tillbaks, en rät och femton aviga, du tappar en maska, hopp hopp och plötsligt har du tappat tio år, de försvann på tio minuter men vart?

Det viktiga kommer inte först, det viktiga pressar sig in mellan dörrarna i tunnelbanevagnen , det viktiga kommer i kläm med hjärtat i halsgropen.
"Se upp för dörrarna, dörrarna stängs."
Du är antingen kvar på perrongen, eller står där i trängseln på tåget och så är det fel tåg och du får uppfinna ett ärende på det felaktigt tagna tågets destination.
Eller stiga av och börja om.
Och förlora tio år utan aning om på vilken perrong."

2010-01-15

Jag har världens coolaste dotter. Det är bara så det är. Håret är ett stort rött rufs och hon gör konstiga saker mest hela tiden. För en ettåring normala kanske, men allt beror på perspektiv. Bland sådant som hon gillar mest finns att hämta koalan hon har fått från Steve för att den med sina plastfötter ska kittla henne under fotsulorna. Det är också fantastiskt roligt att stå uppe på skänken vid fönstret med utsikt över Statoilmacken och peta till en träfigur som hänger i en fjäder i en av krukväxterna. Själv gillar jag mest grejen med att tillsammans stå på en liten långsmal träpall och dansa järnet. Dagarna fylls av samma fråga. "Är det?", "Är det?"

Ibland gör hon mig vansinnig. Det är inte nyfikenheten och frågorna, absolut inte, men bestämdheten och tempramentet kan få en farligt nära bristningsgränsen. Det går inte att resonera med någon som ännu inte har ett språk utan bara en liten liten fot som stampar i golvet och en vilja av stål.

Har ätit krusbärspaj till kvällsmat. Det är sådant man får göra när man är vuxen.