.
Och bland saker man behöver ingår även saffransfärgade strumpbyxor från Noa Noa och en resa till Uganda.
att bara handla sånt man behöver
Jag har fått en ny kompis. En Toshiba Satellite, en knappt två kilo tung 13-tumsdator.
Såhär långt har jag skrivit redan tidigare men jag ville utveckla och har stuvat om i textstyckena här. Med en konsumtionsyn eller åtminstone ett ideal i närheten av Julias - man ska bara handla sådant man behöver - var det med viss glädje jag konstaterade att min gamla laptop gjort sitt. Den har utsatts för fler abrupta strömavbrott än vad som kan anses värdigt, släpats med till flera världsdelar, producerat massor med text och lekts med av många. Den är tysk och stundtals obegriplig, tung och numera full av nycker. Att den inte längre duger är lite sorgligt på samma sätt som att min cykel har gett upp efter femton år och frusit fast utanför stadsbiblioteket. Det är bra på nästan alla andra. Med anledning har vi alltså handlat en ny dator som i kombination med trådlöst internet och airporten som gör att den kan spela musik utan sladdar genom stereon gör mig glad på ett sätt som är märkligt (och som jag mycket väl skulle kunna & egentligen tar spjärn emot). Den är stor som ett A4 och är en i allra högsta grad bärbar, vilket gör att den kan få följa med utan att jag får skuldermuskelskador. Den har ork att göra allt jag vill samtidigt och plats med allt jag måste ha tillgängligt.
Såhär långt har jag skrivit redan tidigare men jag ville utveckla och har stuvat om i textstyckena här. Med en konsumtionsyn eller åtminstone ett ideal i närheten av Julias - man ska bara handla sådant man behöver - var det med viss glädje jag konstaterade att min gamla laptop gjort sitt. Den har utsatts för fler abrupta strömavbrott än vad som kan anses värdigt, släpats med till flera världsdelar, producerat massor med text och lekts med av många. Den är tysk och stundtals obegriplig, tung och numera full av nycker. Att den inte längre duger är lite sorgligt på samma sätt som att min cykel har gett upp efter femton år och frusit fast utanför stadsbiblioteket. Det är bra på nästan alla andra. Med anledning har vi alltså handlat en ny dator som i kombination med trådlöst internet och airporten som gör att den kan spela musik utan sladdar genom stereon gör mig glad på ett sätt som är märkligt (och som jag mycket väl skulle kunna & egentligen tar spjärn emot). Den är stor som ett A4 och är en i allra högsta grad bärbar, vilket gör att den kan få följa med utan att jag får skuldermuskelskador. Den har ork att göra allt jag vill samtidigt och plats med allt jag måste ha tillgängligt.
Bengt Ohlsson: "Storslagen skönhet gör mig dyster"
"Det börjar bli dags. Snart kommer fingervantarna. Snart kommer den frasiga skorpan på pölarna längs Årstapromenaden. Snart får man dra på sig tjocka tröjan, och under de första kilometerna nafsar kylan i örsnibbarna, och det spänner i lungorna och smakar lite blod, och avgaserna på Hornsgatan tycks dallra ett par snäpp närmare marken.
Det var en morgon, det kan ha varit i februari eller mars, jag trampade söderut över Liljeholmsbron och jag var tvungen att stanna till.
Solen sprängde upp som ett brustet blodkärl på den vita vinterhimlen. Allting flammade i djuprött bortom Årstabroarna.
Ett gistet pendeltåg muttrade sig fram över rälsen, taggat och sprejat och försenat och djävligt, och fortsatte in i tunneln med blicken stint framåt. Bilisterna på Liljeholmsbron var fortfarande trängselskattebefriade och de satt i sina bolmande köer och glanade andäktigt österut.
Det var ett sånt där ögonblick när himlen och jorden och skapelsen smög igång en soluppgång alldeles i tysthet, utan kampanjer och kickoffer, och stal hela föreställningen.
Det var något av det vackraste jag sett, och precis som när man har sett något riktigt vackert kände jag mig ensammare än på länge, och att jag hade velat ha någon där att dela det med.
Men ju mer jag tänkte på det, desto dystrare blev jag. För snart insåg jag att om jag hade haft en kamera med mig, med den vidaste vidvinkel, eller om jag hade haft ett staffli med duk och färger och satt mig ner på utfällbara pallen och börjat gå loss med ockra och zinkvitt, ja, om jag mot förmodan hade haft möjligheterna och resurserna och hantverksskickligheten att fånga skönheten i soluppgången bortom Årstabroarna & ja, hur hade det tagits emot?
Sånt kan man förstås inte veta. Men det kanske inte är någon tillfällighet att de första ord som spruttade upp i mitt huvud vid tanken på det stora vidvinklade fotografiet, eller den oljedrypande bataljmålningen, var ord som: Kitsch. Smäck. Patte. Hötorg. Too Much. Smetigt. Reklam. Kliché. Ironi. Pastisch. Melodram. Gråtande barn och fiskargubbe. Femöring. Tioöring. Dussin. Löpande band. Ja, DRIVER HAN MED OSS?
Jag blev dyster och ärligt talat också lite uppskakad vid tanken på att våra skönhetsupplevelser bara verkar kunna kännas riktigt sköna när vi får skärma av dem lite, när vi kan gotta oss åt tanken på att vi exkluderar ett antal människor.
Jag menar, hade jag i stället vidvinkelplåtat en vårrulleuppkastning på Långholmsgatan som blivit lite frostblommig och fin under småtimmarna, då hade jag visat vilken snajdare jag är som ser skönheten på ett sånt oväntat ställe, och många hade känt sig lockade att samlas runt den vidvinkelplåtade spyan och därigenom visat sig själva och varandra att de minsann också är snajdare som ser skönheten på ett sånt oväntat ställe.
Men soluppgången, som bara spränger där borta i öster och inte kan något annat, så oförställt bombastisk, så hjälplöst storslagen. Vi tycker förstås att den är vacker. Men knölar undan den i fickan som en skamlig hemlighet."
___________________________Det var en morgon, det kan ha varit i februari eller mars, jag trampade söderut över Liljeholmsbron och jag var tvungen att stanna till.
Solen sprängde upp som ett brustet blodkärl på den vita vinterhimlen. Allting flammade i djuprött bortom Årstabroarna.
Ett gistet pendeltåg muttrade sig fram över rälsen, taggat och sprejat och försenat och djävligt, och fortsatte in i tunneln med blicken stint framåt. Bilisterna på Liljeholmsbron var fortfarande trängselskattebefriade och de satt i sina bolmande köer och glanade andäktigt österut.
Det var ett sånt där ögonblick när himlen och jorden och skapelsen smög igång en soluppgång alldeles i tysthet, utan kampanjer och kickoffer, och stal hela föreställningen.
Det var något av det vackraste jag sett, och precis som när man har sett något riktigt vackert kände jag mig ensammare än på länge, och att jag hade velat ha någon där att dela det med.
Men ju mer jag tänkte på det, desto dystrare blev jag. För snart insåg jag att om jag hade haft en kamera med mig, med den vidaste vidvinkel, eller om jag hade haft ett staffli med duk och färger och satt mig ner på utfällbara pallen och börjat gå loss med ockra och zinkvitt, ja, om jag mot förmodan hade haft möjligheterna och resurserna och hantverksskickligheten att fånga skönheten i soluppgången bortom Årstabroarna & ja, hur hade det tagits emot?
Sånt kan man förstås inte veta. Men det kanske inte är någon tillfällighet att de första ord som spruttade upp i mitt huvud vid tanken på det stora vidvinklade fotografiet, eller den oljedrypande bataljmålningen, var ord som: Kitsch. Smäck. Patte. Hötorg. Too Much. Smetigt. Reklam. Kliché. Ironi. Pastisch. Melodram. Gråtande barn och fiskargubbe. Femöring. Tioöring. Dussin. Löpande band. Ja, DRIVER HAN MED OSS?
Jag blev dyster och ärligt talat också lite uppskakad vid tanken på att våra skönhetsupplevelser bara verkar kunna kännas riktigt sköna när vi får skärma av dem lite, när vi kan gotta oss åt tanken på att vi exkluderar ett antal människor.
Jag menar, hade jag i stället vidvinkelplåtat en vårrulleuppkastning på Långholmsgatan som blivit lite frostblommig och fin under småtimmarna, då hade jag visat vilken snajdare jag är som ser skönheten på ett sånt oväntat ställe, och många hade känt sig lockade att samlas runt den vidvinkelplåtade spyan och därigenom visat sig själva och varandra att de minsann också är snajdare som ser skönheten på ett sånt oväntat ställe.
Men soluppgången, som bara spränger där borta i öster och inte kan något annat, så oförställt bombastisk, så hjälplöst storslagen. Vi tycker förstås att den är vacker. Men knölar undan den i fickan som en skamlig hemlighet."
DN, 13 september 2007
Ytterligare något som hängt på mitt kylskåp ett tag ihop med små pluttnotiser om nån film eller nån musikdokumentär eller nåt särdeles välskrivet. Tänker skaffa mig en scrapbook.
Chiquita
"När bananjätten tidigare i år medgav att den mellan 1997 och 2004 betalat ut 1,7 miljoner dollar till colombianska terrornätverket AUC var det ett ärende för USA:s rättsväsende, men förra veckan fördes saken upp även på den colombianska juridikens dagordning.
En åklagare har nu inlett en process för att söka klarhet i exakt vilka av bolagets chefer som är ansvariga för vilka utbetalningar och i det grävandet vecklar en brutal dynamik ut sig. Standardförsvaret från alla som stött marxistutrotningsgrupper är att Colombias aggressiva gerilla tvingat bolagen att köpa skydd för sina anställda och egendomar och att alternativet hade varit att lämna landet.
Problemet är att allt mindre pekar på att det är sant, och allt mer på en systematik där Chiquita och andra bolag spelat en aktiv snarare än en passiv roll i utvecklingen av Colombias blodiga konflikt. Bananjättens första utbetalning till antigerillaförbanden sammanföll med starten av högergruppernas offensiv i Urabá, landets dominerande bananregion, och de kommande sju åren gjordes ytterligare över hundra utbetalningar.
Under samma tid utförde terrorgrupperna flera av sina allra värsta massakrer - majoriteten av offren var civila - och, som The Nation konstaterar, "de paramilitära gruppernas dödande ökade dramatiskt i takt med utbetalningarna". Trots att AUC terrorstämplades 2001 fortsatte Chiquitas stöd i ytterligare tre år och nu utreds anklagelsen, framförd redan 2003 av Organisationen för Amerikanska Stater, att Banadex, Chiquitas filial i Colombia, smugglat in 3 400 AK-47:or och enorma mängder ammunition direkt till Urabás AUC."
_____________________
DN: Banankrig. Civila får betala för Chiquitas affärer i Colombia
Magnus Linton, 27 december 2007
Bild: Vägg i Bairro Alto, Lissabon fotograferad med min mobilkamera
karin, erik & jag
Vi äter ceviche och dricker öl i källarvalvsrummet på Tranquilo, pratar om hål-i-vägget-stället i Peru där Erik smakade det för första gången och motorcykelturen i Amazonas med flodfiskvarianten som var min & Karins cevichepremiär. Saker blir alltid mer exotiska när man talar om dem i efterhand. På lördagen sen trampar i första snön som faktiskt låter, har ett par timmars shopping i stan med latte på den där bästa lilla kaffebaren med pärlrasseldraperier som jag inte vet vad den heter, går ut med Vera och segar hemma. Sedan blir det fest med egenkomponerade drinkar innan vi hämtar upp Agnes och går ut. Klubb på Pustervik med Neneh Cherry och Marimba Roney som djs. Ytterligare långfrukost och prat på söndagen innan tre reduceras till två.
***
L undersöker mig och mina överarmar och säger med uppspärrade ögon "Du har ju smalmuskler". Vi kör lite armbrytning på golvet och det blir en jämn kamp, jag får tusan inte ner henne. Hon är elva.
kollegor här och där
Jag mailar med mitt gamla jobb, saknar arbetskamrater och flyktingarbetet. S ska åka iväg som rödakorsdelegat om ett par veckor, K arbetar nu i sidoprojekt specifikt relaterat till förvarstagande, C har fått förlängt och drivit ett par av mina ärenden långsamt framåt. Skulle vilja flytta upp hela arbetsplatsen till Gbg för att ha den nära, helst vägg i vägg med där jag arbetar nu för så löjligt bra som jag trivs med mitt jobb just nu är svårt att få till. Att jag längtat tillbaka från ledigehten är kanske mycket sagt, men snudd på. Mycket text som ska skrivas, tvättas, göras om och korras just nu. Byråarbetet tar fart nästa vecka. Ny arbetskamrat tillbaka från mammaledighet och vi finner varandra direkt. Ett par dagar är det ingen mer än vi i projektgruppen inne, ett par arbetar hemifrån, S är på Irland, A på Zanzibar och J i Indien.
Egentligen är väl kärnan i blajandet här att jag gillar kollegor, tycker om att arbeta med människor runt omkring mig - ska jag frilansa igen i framtiden får jag nog hyra in mig på en kontorsplats med andra. Dessutom gillar jag att man är flera som arbetar för samma sak & det hela kopplas till uppoppande funderingar på vad som händer när mitt vikariat löper ut fram i juni. Allra helst vill jag behålla ett här-och-nu-fokus och även om det inte är någon oro utan snarare nyfikenhet som gör att sen-då-?-tänket kommer igång.
Egentligen är väl kärnan i blajandet här att jag gillar kollegor, tycker om att arbeta med människor runt omkring mig - ska jag frilansa igen i framtiden får jag nog hyra in mig på en kontorsplats med andra. Dessutom gillar jag att man är flera som arbetar för samma sak & det hela kopplas till uppoppande funderingar på vad som händer när mitt vikariat löper ut fram i juni. Allra helst vill jag behålla ett här-och-nu-fokus och även om det inte är någon oro utan snarare nyfikenhet som gör att sen-då-?-tänket kommer igång.
Det har hänt förr
att jag suttit sömnlös på min kusins badrumsgolv, funderat och försökt bli trött. Förra gången var i januari 2006 och jag insåg att våren inte skulle se ut som jag hade trott och bestämde mig plötsligt för att åka någon annanstans istället. Nu är det bara en krypande men inte alldeles obehaglig känsla i kroppen som förmodligen handlar om att jag druckit kaffe alldeles för sent. För två år sedan var Albin knappt påtänkt, nu är han sju månader och kryper snabbare än någon jämnårig jag har träffat. Det är inte ofta vi är här. Ulricehamn har blivit lite av ett ställe uteslutande för att hälsa på mormor - och farmor på tiden hon fortfarande fanns. Konstigt att geografiska platser som badrumsgolv får igång minneskänslor. Och att sömnlöshet fortfarande är något som snarare kommer inifrån än av ljud från andra - barnskrik kan jag sedan uppenbarligen sova mig rakt igenom.
Reseskildrare
DN: "Fördelen med en författare som utforskar sin egen kultur är att man slipper de grällaste formerna av exotism." Samtidigt "De bästa reseskildrarna döljer inte att de är utbölingar - de utnyttjar de nya vyerna, klimatet som inte är som hemma och de annorlunda sociala mönstren för att skapa spänning. De gör mötet med den nya miljön - och vad detta möte gör med resenären - till skildringens kärna." Och det pratas om litterära reseskildringar - med resan som berättelsens röda tråd att trä upp "lärda utblickar, jämförelser, möten och samhällsanalyser" på. Och att Kapuscinski borde ha fått Nobelpriset.
Han skriver själv: "Den ensamme reportern, som reser runt i världen, till främmande länder: han skriver om sådana som inte läser honom, för sådana som är tämligen ointresserade av hans hjältar.
Han är någon mittemellan, upphängd mellan kulturerna som han ska tolka. Hans fråga och problem: i vad mån går det att tränga in i och lära känna en annan kultur, när denna skapas av inre, fördolda koder, som vi som kommer från en annan värld inte är i stånd att dechiffrera och förstå."
Av E har jag fått dvd-boxen med Michael Palins samlade resereportageserier från BBC. De är smått fantastiska trots eller kanske paradoxalt nog på grund av ganska grälla former av exotism. Han vågar vara den fascinerade lite klumpige vite mannen och kommer undan med det genom sitt förhållningssätt med mixen humor, ironi och respekt. Vi har hunnit titta på ett par avsnitt där han går i Hemingways fotspår; Pamplona, Milano, Kenya, Paris, Key West, Chicago, Kuba. Där har vi också i sig platser med betydelse för böcker och författarskap.
Melberg menar att reseskildringar är lika gammal som litteraturen själv. "Odysseus reseäventyr bildar ett av våra första stora epos, Dantes resa genom Inferno till Paradis var den första stora imaginära och metafysiska resan, romanen i modern mening inleddes när Cervantes lät sin anonyme knapadelsman ta namnet Don Quijote och ge sig ut på vägarnas äventyrsresa." Ska man resa och berätta om det går det inte att hålla sig helt och hållet utanpå alltihop. Utan kunskap och förståelse blir det bara tomt. DN igen: "Kapuscinski, Durrell och alla andra goda reseskildrare lär sig efter första mötets kulturkrockar och överraskningar att tyda tecken och förstå sammanhang."
Lite som Hemingway skriver: "Om en författare känner till tillräckligt om det han skriver, då kan han utelämna delar av detta och då vet han att läsaren, om författaren är ärlig och sann i sin historia, kommer att känna och uppleva det utelämnade som om författaren ändå hade skrivit om det. För trögheten av ett isbergs rörelse består endast till en åttondel av det som är synligt. Men om författaren inte känner till tillräckligt om det han skriver och utelämnar delar av detta då gör han bara tomma hål i sin berättelse."
Han skriver själv: "Den ensamme reportern, som reser runt i världen, till främmande länder: han skriver om sådana som inte läser honom, för sådana som är tämligen ointresserade av hans hjältar.
Han är någon mittemellan, upphängd mellan kulturerna som han ska tolka. Hans fråga och problem: i vad mån går det att tränga in i och lära känna en annan kultur, när denna skapas av inre, fördolda koder, som vi som kommer från en annan värld inte är i stånd att dechiffrera och förstå."
Av E har jag fått dvd-boxen med Michael Palins samlade resereportageserier från BBC. De är smått fantastiska trots eller kanske paradoxalt nog på grund av ganska grälla former av exotism. Han vågar vara den fascinerade lite klumpige vite mannen och kommer undan med det genom sitt förhållningssätt med mixen humor, ironi och respekt. Vi har hunnit titta på ett par avsnitt där han går i Hemingways fotspår; Pamplona, Milano, Kenya, Paris, Key West, Chicago, Kuba. Där har vi också i sig platser med betydelse för böcker och författarskap.
Melberg menar att reseskildringar är lika gammal som litteraturen själv. "Odysseus reseäventyr bildar ett av våra första stora epos, Dantes resa genom Inferno till Paradis var den första stora imaginära och metafysiska resan, romanen i modern mening inleddes när Cervantes lät sin anonyme knapadelsman ta namnet Don Quijote och ge sig ut på vägarnas äventyrsresa." Ska man resa och berätta om det går det inte att hålla sig helt och hållet utanpå alltihop. Utan kunskap och förståelse blir det bara tomt. DN igen: "Kapuscinski, Durrell och alla andra goda reseskildrare lär sig efter första mötets kulturkrockar och överraskningar att tyda tecken och förstå sammanhang."
Lite som Hemingway skriver: "Om en författare känner till tillräckligt om det han skriver, då kan han utelämna delar av detta och då vet han att läsaren, om författaren är ärlig och sann i sin historia, kommer att känna och uppleva det utelämnade som om författaren ändå hade skrivit om det. För trögheten av ett isbergs rörelse består endast till en åttondel av det som är synligt. Men om författaren inte känner till tillräckligt om det han skriver och utelämnar delar av detta då gör han bara tomma hål i sin berättelse."
2008
Det blir inga sammanfattningar eller prat om nya tomma blad. Det är den 1 januari 2008 och det är bra så. Det svindlar om jag ser tillbaka på händelser - som alltid är del i processer och hur saker och ting, människor, tankar & mål flyttar på sig.
Istället sitter jag här stum,
och ganska nöjd med Adrians norrländska lingon och kolasås till kvällsmat,
med nitton bortplockade urdruckna vinflaskor från gårdagen
och med en alldeles uppriktig känsla av hur fint allting är.
Det var en sådan natt när jag bara behövde en hof och några munnar champagne för att bli mitt gladaste jag,
när alla bitar ligger rätt,
när man går upp i människor som alla tokdansar till sju och en halv minuts Hurricane och fortsätter till klockan fyra på morgonen.
Knytkalaset flyttades plötsligt till oss. Vi kom hem på eftermiddagen, racerstädade, byggde långbord i vardagsrummet & tände lyktor och ljus. Gästerna stod för all mat och nu är det nytt år med köket fullt med hasselnötsbröd och västerbottenostpajer.
Illustration: Stina Wirsén