den nya röran

Tanke. Varför ägnar man inte mer av sin tid till att läsa böcker?
Klart att man borde.
Varje gång man tar sig tid – för som med nästan allting annat handlar det bara om prioritering och i det här fallet prioritering av tid – och hamnar i en språkligt bra bok – för att det är det som är min definition på bra, den rafflande historien får hellre uteslutas – vare sig den är skönlitterär eller dokumentär så tycker man att det är en alldeles självklar grej att göra, det där att läsa.

Det finns vissa saker som jag hävdar att jag äter, som vore det något annat, och det är framför allt texter och människor. Ibland pratar jag även om mitt behov av andra perspektiv och jag är närapå livsfarligt beroende av de där grejerna – människor, texter och nya perspektiv. Ofta kan de komma i en och samma förpackning och ännu oftare relaterar de till varandra på ett eller annat sätt.

Av min vakna tid ägnar jag större delar av annat än böcker just nu. Skriva till exempel. Tentaklerna utåt, tar in information, bygger ihop saker, tänker, lär mig och sedan måste jag nästan tvångsmässigt skriva och det spelar ingen roll om jag har skrivit hela dagen på jobb, jag fortsätter när jag kommer hem. Kanal in och kanal ut. Datorn har blivit ett tankeredskap och även om de mönstrade anteckningsböckerna fungerar likabra så är det svårt att hålla sig ifrån att slå på datorn främst för inputen men också för det som kommer ut. Ibland blir det inlägg här för det är en skön anledning att paketera sina spretiga anteckningar eller reda klarhet i ett resonemang – inför sig själv är det inte riktigt lika noga att det håller ihop. Och det är lätt att med internets hjälp gå vidare med idéer, infallsvinklar och ta in fakta och kreativa uttryck. Det kan bli overload också då jag blir sprängfylld av saker, både oskrivna texter och allmäninspiration sådär så det nästan krampar i magen.

Då kommer andra delar in, som jag också gör all den tid jag inte sätter mig med en bok. Som att göra ordning i kolonin. Idag har jag köpt ett slitstarkt grått tyg som locket till kökssoffan ska kläs med. Blir fint tror jag till själva soffan som är färdigmålad i färgen lav, som självklart även den visade sig vara denna grågröna nyans av mild blå som jag relaterar till 50-tal och tycker så mycket om fast det inte var det som var tanken till just det här, och stuvbitarna i orange, vin och randigt som är på väg att bli kuddar. Att sitta på ett golv med en pensel, att slipa, att sy, att skapa något konkret med sina händer är en sådan utloppskanal och klar terapi. Det är som Eriks sylt.

Det är alltså inte så att jag tycker att jag fyller livet med onödigt mojs. Samtidigt fastnar jag i grejer så fast intentionen är att avsluta dagen, om den så fyllts med vänner, aktiviteter, skrivande eller kolonihäng, tidigt eller åtminstone tidigare och bara lägga mig och läsa en stund så håller jag mig uppe, vaken och igång till midnatt kväll efter kväll. Det hade varit så skönt att bara få sugas in i den där boken där det redan är färdigförpackat, färdigskapat, färdigtänkt.

Medan jag skriver gör Erik sylt på handplockade svarta vinbär/äpple/rabarber - och slånbär för färgens skull. Ska bli mer som han, mindre resonerande, mer handgriplig.

Cyklar hem från jobb med en kokosnöt på pakethållaren, annars ungefär som vanligt.
Lugna dagar och nästan lite studs i fötterna, rätt nöjd med tillvaron helt enkelt. En måndag som kändes som onsdag, en kväll i kolonin med Adrian liggandes på den nymålade kökssoffan. Vattnet har just stängts av för säsongen men regntunnan och pumpen fungerar för det basala. En dag idag med möten, trådar från workshopen förra veckan som plockats upp, visualiseringstankar, lunch med Anton & Erik och eftermiddagsmassage.

Det har pratats en del om den kreativa klassen på olika håll på sistone. Kopplat till Göteborg som kunskapsstad, till Göteborg & Co i stort och Vetenskapsfestivalen alldeles specifikt. Det handlar om Florida som i sin forskning hittat ett samband mellan kreativitet och tillväxt. "Där den kreativa klassen samlas skapas också ekonomiska enheter som i sin tur drar till sig nya kreativa aktörer och företag, medan traditionella industriorter stagnerar ekonomiskt."

Det handlar enligt honom om forskare, ingenjörer, arkitekter, designers, författare, konstnärer, musiker, personer för vilka kreativiteten är det viktigaste redskapet i arbeter inom affärsvärlden, utbildningssektorn, vården, rättsväsendet eller något annat yrke. Som opinionsforskaren Rudolf Antoni uttrycker det: "Högavlönade banktjänstemän räknas alltså inte dit, medan dåligt betalda konsthantverkare gör det".



Florida menar att det framför allt är tre faktorer som gör att en region lyckas attrahera dem och skapa en växande kreativ ekonomi:
1) Teknologi och innovation
2) Talanger
3) Tolerans - ett samhälle öppet mot invandrare, homosexuella och minoriteter.

Det är lite halleluja över det, som om man rör sig i gränslandet mellan verklighetsbeskrivning och utopi. Öppna mångfaldssamhällen med kreativitet som ekonomisk drivkraft, någon? Självklart finns det invändningar, problematiserande delar och risk för nya skiljelinjer mellan skapande och servande grupper. Samtidigt är det givande med nya perspektiv, man behöver ju inte ta dem som varken sanningar eller normer.    

"Vägs de tre dimensionerna teknologi, talang och tolerans samman (Floridas Global Creativity Index) ligger Sverige på första plats, som världens mest kreativa land. Hur hanteras då kreativiteten i svensk politik, om man reflekterar utifrån Floridas teori? I Sverige ses immigration och globalisering som ett problem snarare än en möjlighet. Sverige och svenskarna har tolkningsföreträdet i politiken, vilket begränsar föreställningen om det kreativa samhället.

Industrialismens perspektiv var företrädesvis ett manligt, i betoningen på makt (direktörens) och kroppsstyrka (arbetarens). Man har inte riktigt kunnat hantera framväxande feminism, HBT- och queerfrågor. [...] Kvinnorna blir sannolikt bärande i den kreativa klassen. Delar av den traditionella vänsterns aktörer tyngs av industrialismens stereotyper, som t.ex. den relativt välbetalde men icke-kreative löntagaren som ideal. Ekonomism och teknologi, inte individuellt inflytande och öppenhet, har betonats" skriver Anders Marner i Västerbottens-Kuriren.

Florida har fått frågan om den svenska traditionen av en central välfärdstat går ihop med en idé om den kreativa individen och han menar då att det är konstruerad paradox: "Jag skulle vilja hävda att de två tendenserna, mot individualism å ena sidan och 'communalism' (lokal kollektiv samverkan) å den andra, är kompletterande, inte motsatser. Den kreativa ekonomin kräver ett samhälle där risk uppmuntras, där det är okej att misslyckas. Det måste alltid finnas ett säkerhetsnät för människor, och det måste vara så att alla sorters människor tolereras av resten av samhället."


Illustration: Stina Wirsén

Natten innan somnade Isak i min famn och fast hans hjärta slår snabbare än mitt kändes det som om vi synkade våra slag. Det är en av de allra klaraste höstdagarna och självklart håller vi oss utomhus. Gillar att vara moster och den, om än inte enda, som får honom att kikna av skratt och hoppa med sviktande knän. Upp upp upp. Kvällen innan var vi hos Kimias föräldrar där han fick tolv personers uppmärksamhet och vi massor med persisk mat, rismjölsgröt med rosenvatten och äpplekaka. Storfamilj är grymt bra på många sätt och vis. Nu dricker vi kaffe i kolonin innan jag, han och Anna promenerar bort till Härlanda tjärn och tillbaka.

Sedan går jag till områdets second hand och pratar med hippiemannen som står utanför i shorts och genomför vetenskapliga test på ekologisk dränering. Jag köper glasburkar och fastnar för en 30-talspall men blir övertalad av mannen att jag kanske inte behöver den. De andra åker iväg för andra planer och jag står ute på altanen och slipar bordet som vi bytt till oss från mangelrummet här hemma. Verktygen ger enorma vibrationer i händerna. Det är höst överallt runt omkring mig och det börjar mörkna så smått.

Karin kommer förbi, har börjat låtsas att hon redan bor här, och sedan går vi slutligen hem och inomhus. Hon gurglar whiskey och jag lagar libabrödspizza och vi umgås över en uppslagen världsatlas och pratar om allt och ingenting. Så kommer Lena, Birger och Erik hem från bion och vi dricker det där rooibusteet som inte betyder någonting och diskuterar film fram till läggdags. Det är sista dagen innan vi ställer om till vintertid.

Allvarligt talat. Vi ska få en ny äktenskapslag för att ge homosexuella rätt att gifta sig, men "samfund och präster får rätt att säga nej till att viga personer med samma kön". Det står med som en bisats, men läs det en gång till - för det är här självklaret åker ut och allvaret in - och fundera lite över hur vi definierar diskriminering.

Invandrare har samma rättigheter som svenskar men arbetsgivare får rätt att säga nej till att anställa dem. Romer ska inte diskrimineras men hyresvärdar får rätt att säga nej till att ta emot dem. Alla barn har rätt att gå i skola men enskilda rektorer har rätt att säga nej. Var och en har rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet men staten har rätt att säga nej. Du har rätt till vila och fritid men chefen har rätt att säga nej.

Är det ett rimligt typ av tänk?

Om någon får rätt att säga nej, vari ligger då själva rättigheten?
Eller talar vi om en annan sorts rättigheter för andra grupper än de "gamla hederliga" där de "gamla hederliga" behåller det slutliga avgörandet? Svenska Dagbladets ledarredaktion tycker att "genom att låta präster säga nej löses individens samvetsfråga" och jag undrar på vilket sätt den är relevant för den generella rätten att ingå könsneutrala äktenskap. Rätten att säga nej är i det synsättet utslagsgivande och då tycker jag helt enkelt att vi ska sluta låtsas som om det är rättigheter vi pratar om.

Återigen, i ett internationellt perspektiv är det trots allt föredömligt att vi i Sverige kommer att öppna upp möjligheten för homosexuella att gifta sig.

är vi alla jäviga. Vi tror oss leva i en brytningstid. Det verkar ju som allt står och väger, att historien härifrån kan gå i olika riktningar och att detta kan få oerhört stor betydelse för mänsklighetens framtid.
    Men det vi tror är speciellt för vårt nu gäller varje nu. Just vår tid är alldeles särskilt avgörande. Så när tidskriften The American Scholar tittar bakåt finner den att nästan alla amerikanska presidentval utnämnts till det viktigaste i historien - eller åtminstone i "vår generation" eller i "vårt sekel".
     George W Bush står i dag inte särskilt högt i kurs. Men nog var han något på spåren när han 2004 på frågan om inte det stundade valet var det viktigaste någonsin svarade: "För mig är det det."

- Johannes Åman

"Om Migrationsverket hade verkat i en konkurrensutsatt miljö skulle säkert våra väntetider ha fått somliga kunder att vända sig till någon annan."
- Dan Eliasson, generaldirektör

"... lyckliga människor är nog bra i verkligheten. Men i kulturen fungerar de olyckliga bäst. 'Det finns inget så tråkigt som skildringar av lyckliga människor. En fest där alla är glada är outhärdligt att läsa om'"

_______________________
DN Söndag. Feel bad - det nya må bra av Catia Hultquist

Skulle jag vara tvungen att flytta till en annan lägenhet än min/vår skulle jag ta Lisa och Adrians. Den är full av växter, böcker och skogsplanscher och ofta även folk och ballonger. Den här gången ovanligt mycket av allt, ett bord fullproppat med mat och vänner i varje vrå, tårtor i köket, öl, lyktor och folk under filtar på balkongen på grund av Adrians trettioårsfest. Det är få ställen där man kan slå sig ner och börja samtala med nya människor & fortfarande känna fullständigt hemma. Dessutom Petra, Gustav, Judit, Maria, Önder, Lale, Anders, Kristina, Erik och Karin, så kallade gamla människor, med i samma rum bäddade för en eftermiddag/kväll/natt av toppklass.

"Léonora Miano återkommer gång på gång till språkets betydelse och det faktum att många afrikanska länder saknar ett eget, gemensamt språk. För henne är detta en av kolonialismens mest framträdande konsekvenser. Vi uppfattar världen genom språket, säger hon, och på så vis genomsyrar kolonialismen fortfarande allt."

______________________
DN, En afropeisk själ av Lisa Irenius

Kan ibland tvångsmässigt skriva om sådant som mensvärk och hur vackert det är med höstmorgnar där dimman ligger tät, nattfrosten täcker gräset men tillräckligt mycket sol slår igenom för att få trädkronorna att framstå som doppade i bladguld. Motstår impulserna. Istället vill jag skriva om inspiration och hur flow- och stressmekanismerna ibland känns som om de är samma. Uppfylld av sidoprojekt parallellt med att det vanliga jobbet engagerar och kurs därigenom måndag-tisdag som utvecklar kunskaper och kreativitetsboostar.

K-ordet kallas det tydligen numera på vissa håll; kreativitet är ett så ”slitet begrepp”. F-ordet samma sak på sistone – vem orkar ta i ordet feminsim när diskussionen fastnar där. Själv börjar jag luta åt att omskrivningsformen i sig känns lite tjatig.

Alldeles oavsett. Det där att Vilja Lära Sig Mer är en tanke som fyller upp i sig, att ha möjlighet till det inom områden man tycker om och kan försörja sig på snarast omtumlande.

Foto: Julia

Här sitter vi, den intellektualiserande medelklassen, vid frukostbordet en lördagmorgon. Erik har fått upp mig ur sängen med ”kom så dricker vi kaffe och lyssnar på Spanarna”, vi diskuterar dagens Konflikt, slåss om delarna i DN innan Erik övergår till att maila redaktionen om slutledningen i deras statistiska analyser. Kaffet är slut och vi sitter vi nu med varsin laptop, jag läser författarbloggar och skriver och vi lyssnar på nya samlingen Nina Simone (som ju fått så bra kritik). Ajajaj.

Smörindustrin vinner och förlorar på samma gång; vi har väl kanelbullens dag precis när vi vill. Bak-afterwork hos Lina och Claes i deras nya kök med marockanska kakelplattor och varmluftsugn. Brassemusik, vin, kanelbullar spretade tillräckligt för att inte bli en konceptkväll ändå. Ljuset över Älvsborgsbron, sällskapet och promenaden upp på berget fick både mig och E att vurma ovanligt mycket för Majorna.

och man orkar till slut inte läsa tidningarna. Själv slutade jag i ett ganska tidigt skede för att jag vet att jag går igång om jag läser om det och jag vill inte gå igång. Gillar inte kollektiv, framkallad oro.
    Om man blundar finns det inte. Inga katastrofer för min del (anammad individualism). Har andra bitar att engagera mig i & lära mig mer om och jag tänker att är det storm får man väl vänta ut den. Börsnedgång är lika abstrakt som fattigdom och de stora strukturerna kan såklart vara intressanta - dömer ingen - och relevanta att ta tag i från ett politisk håll men inget jag vid givet tillfälle måste orka oja mig över.

Finanskrisen är lite som I, Robot,
filmscenerna där robotarna börjar ge sig på människorna. Helt plötsligt tappar man kontrollen och måste erbjuda motstånd. Naomi Klein kommenterade för ett tag sedan - läser fortfarande kulturdelen - att kraschen borde innebära samma nederlag för kapitalismen som murens fall gjorde för kommunismen.
     Häromdagen när radion stod på upplevde jag något av bakvända världen. Marknaden och bankerna i Tyskland väntade ut demokratin och de parlamentariska processerna för att kunna styra upp ekonomin. Mer politisk styrning och statlig inbladning tack! I inslaget efter rapporterades om att de borgerliga nu stoppar utförsäljningen av hyresrätter i Stockholm. Det är viktigt ha en blandad bostadsmarknad i framtiden har de kommit på. Bibehållen allmännytta tack. Nu är det den kontrollerade fria marknaden som är the new black.

Hur påverkar finanskrisen dig?

Det kan vara ren inbillning men där jag stod med min egen eufori och Eriks upprymda blick fick jag känslan av att ha hittat något som pappa, mamma och Elin också gillade. Honkytonk of Wermland, relativ stillastående men lyrisk publik, knarkbra musik, dansande fötter & ett glas rött i handen.
(Detektivbyrån, Foajébaren, lördag)

Tapeten i kolonins vardagsrum har varit något av helgens samtalsämne. Ruben säger att den är det fulaste han har sett. För honom finns det inget försonande med den, det handlar varken om subjektivitet eller vilken tid vi lever/har levt i och så är det med det. Lina kommer förbi med Claes och är mer inne på min linje: helt fantastisk.

Förhandlat med E, eftersom den är fuktskadad på ett par ställen måste en del bort men huvudväggen blir kvar. Soffan på bilden har vi gett bort till en kolonigranne, istället har helgen inneburit uppstart av byggprojekt. Varit på Hornbach två gånger med pappa & en väggfast bänk längs fönstersidan framför öppna spisen har börjat ta form.

Krympande att-göra-listor och stigande humör,
biljetter upplockade ur min viktiga låda - Magnus Betnér på Storan - för början till helkväll med E. Skrattar så det gör ont i revbenen. Sedan hamnar vi Kulturnatta, helt aktivitetsfritt förutom en grym dj och flasköl uppe i fönsternischerna på Café Hamngatan.
(fredag)

Linnea har fyllt år och får en portion nytänkande från 40-talet i klargul förpackning. Pippi hittar en spunk. Varifrån kommer alla ord från början? undrar Tommy i boken. Institutet för svensk språkvård frågade Astrid om ett.


[...] En dag när Tommy och Annika tittar in i Villa Villekulla finner de Pippi Långstrump uppflugen på köksbordet med ett lyckligt leende på läpparna. Hon har hittat på ett nytt ord, ett spritt språngande nytt ord, ett utmärkt bra ord, ett av de bästa, om hon får säga det själv. Ordet är spunk.

Pippi vet emellertid inte vad en spunk är för något, så hon drar med sig sina vänner ut på stan för att ta reda på det. De besöker konditoriet, järnaffären och doktorn, men utan resultat. Väl hemma igen håller de nästan på att trampa på en liten skalbagge nedanför verandan. Pippi vet direkt att här har de hittat spunken. ”Tror du inte, jag känner igen en spunk, när jag ser honom”, säger hon. ”Har du nånsin sett nånting så spunkaktigt i ditt liv?” (Pippi Långstrump i Söderhavet, 1948).

[...] Jag var så gott som nyanställd på Institutet för svensk språkvård, som Språkrådets sekretariat hette då, 1971, och dessutom var jag ensam på kontoret i midsommartid, när ett brev inkom från den danska språknämnden som ville veta hur Astrid Lindgren kommit på ordet spunk, och om hon möjligen hittat det i engelskan. Själv uppvuxen med Pippi fick jag nu ett underbart tillfälle att besvära författaren i en fråga jag gärna ville veta mera om. Jag skrev på eget bevåg som följer – och då ska man minnas att inledningen kunde kännas väl familjär, det inte var särskilt långt efter det att brev från Språknämnden inleddes med ”Bästa …” och avslutades med ”Högaktningsfullt”:

Kära Astrid Lindgren

(En språknämnd borde förstås inleda ett brev mera formellt, men det är i det här fallet stört omöjligt) – är det oförsynt att be om en inblick i diktarverkstaden? Det rör sig om ordet spunk. Dansk Sprognævn tänker ta upp spunken (bland andra ord­frågor) i sin årsberättelse och vill därför gärna veta hur det gick till när ordet kom till. Men vi här på Språknämnden i Stockholm är minst ut lika nyfikna – de språkfrågor vi sysslar med är ju i allmänhet av mera prosaisk art och ger just inga tillfällen till djupdykningar i nyordsbildningens psykologi.

Vi hoppas att vårt brev inte uppfattas som ett otillbörligt intrång i sommarfirandet – var i alla fall förvissad om att vi blir glada över ett svar!

Institutet för svensk språkvård
Catharina Grünbaum

Svaret kom med vändande post, skrivet i ett enda svep:

Kära Catharina Grünbaum, jag minns faktiskt inte hur jag kom att fastna för ”spunk”, jag prövade väl olika ord som veterligen fanns på svenska och tyckte att spunk skulle kunna vara vad som helst – det där k:et i slutet ger en snärt åt ordet tycker jag. Jag har absolut inte tagit det från engelskan, jag visste inte ens att det fanns där, förrän en god vän till mig sa att ”spunk” var ett ord som man inte kunde använda i engelsk översättning, hon påstod att det betydde ungefär sperma. Inte vet jag hur det är med den saken, i varje fall är jag ganska säker på att det står ”spunk” även i den engelska översättningen. Hälsa Dansk Sprognævn så mycket från mig med hjärtlig spunk och tillönskan om vackert väder. En firma i Danmark gör en lakritstablett som de har kallat Spunk. De frågade mig först och jag sa att jag inte har någon laglig möjlighet att hindra dem från att använda ordet. Och då fick jag en hel stor kartong full av Spunk för mina barnbarn att förstöra tänderna på.

Med vänlig hälsning
Astrid Lindgren

[...] Spunken kom inte med i Språknämndens ordbok Nyord i svenskan från 40-tal till 80-tal, men det gjorde däremot sakletare, också ett Pippi-ord, med definitionen ’person som letar efter o. samlar på allehanda (kuriosaaktiga) föremål’ – ”gullklimpar och strutsfjädrar och döa råtter och smällkarameller och små, små muttrar och sånt där”, för att citera Pippis bidrag till lexikografin.

Hon är ute nu, lilla Lale. Hemma hos henne, Maria & Önder och åt äpplekaka i onsdags. Aj så fint.

inspirationsdejtar jag. Det kallas inte alltid så, men det kan till exempel vara ett sms som får J att hoppa av bussen och jag som möter upp och sen ett par timmar på Lokal. Eller E som kommer genom tunneln så att vi kan långluncha. Ibland dejtar jag inte alls och får samma effekt, som när jag köper med mig sushi och får luft och egentid i utevardagsrummet.

Det går snabbt nu igen. På ett bra sätt. Sätter mig in i frågor som jag vill vara insatt i, gör sådant jag tycker är roligt, lär mig nya saker, påbörjar projekt och går upp i det. Inte alltid full kontroll men oavsett varifrån de kommer är inspirationsryck oftast att föredra.

Jag har en systerson som de säger är lik min pojkvän när han var liten. Det är inte normalt. 4½ månad gammal står han på näsan och puffar med benen för att kunna komma upp och krypa. Vet inte om det är normalt men det är j-vligt charmigt.
(söndagkväll)

Det där med skrivandet, bilder och seendet.

"Ingen plats är någonsin som den ser ut på biuld eller i beskrivningar - inte därför att fotografen eller den som beskriver är oärlig (fast den möjligheten finns ju alltid) utan därför att man gör sig en bild utifrån olika fragment, och därför att man utifrån det virrvarr av minnen som fogas till den begränsade informationen skapar sig en idealbild."
- Jenny Diski

"Jag tycker inte att det är någon bedrift att få en förnimmelse av något större när man går i skogen. Det vore snarare anmärkningsvärt, ja för att inte säga direkt oroande om någon berättade om att han eller hon just gått på en skogspromenad och drabbades av tanken att människan ändå är störst och bäst och vackrast."
- Bengt Ohlsson

Bälinge. Regnets och tangentbordens smattrande.
Erik vid ett bord, Krille vid ett annat. Jag läser.
Om att falla,
fallande kroppar.
Om att åka tåg, om att meningslösheten ibland känns mer betydelsefull än själva meningen.

Allting handlar om.
Om att se sina ord i röda bläckbokstäver istället för de vanliga svarta. Om eld. Om eldflugor som fångas och lyser mellan fingrarna. Om hur svårt det är att få fyr på en brasa.

Om tidningsmakeri som helhetssysselsättning. Fotograferandet, redigerandet, skrivandet, planerandet. Illustrationerna, layouten, innehållet. Om att redaktöra.
Om vilja. Om att vilja en massa och prata med Karin och trycka på play och köra igång alla drömmar, alla vardagskonstruktioner, alla sätt att leva. Om balansen mellan rutin och frihet. Om just det sättet att leva. Balansen som det centrala. Det där med slack line, att gå på lina, som ett slags sysselsättning så mycket viktigare än allting annat. Om att det är det allting handlar om. Ytterligheterna. Kontrasterna. Balansen däremellan.

Om någonstans att hitta sig själv, om det oupphörliga behovet av definitioner.
Om att vara nöjd. Om att nästan vara där och inte veta hur man förhåller sig till det.

Om de sena samtalen. Om hungern som kommer nattetid, om suget efter mer. Allt spinn som går igång. Om allt det där som vrids åt, skruvas åt, vrids till. Om bristen på ord och jakten på de precisa beskrivningarna. Jakterna. Om sätten att finnas till, bara vara. Återigen. Om det meningsfulla i meningslösheten.

Varit i Torpa ett par timmar och tittat till, andats in, andats ut och tryckt ner blomsterlökar som putar fram och ramlar ur jorden. Funderade på snödroppar, pärlhyacinter och vita krokusar men det känns fortfarande roligt det här med en årscykel av att inte veta. Lite av en garden surprise när någon annan komponerat, planterat och satt lökar.

Citatet handlar om "svenska modernismens moder" Sigrid Hjertén och kommer från något av de program/dokumentärer som vi sett senaste kvällarna just innan läggdags. Just som jag sitter och skriver om "den där konstnären som gillade att måla i rött" kommer E hem med en present från Pressbyrån - senaste numret av Filter. Där finns en pytteartikel om henne, tavlorna och utställningen som gör att jag kan ge ordentliga referenser. Sigrid Hjertén. Den stora färgskrällen.

Höst!
(torsdag)

Så har jag sett den, Maria Larssons eviga ögonblick. På Bio Capitol omgiven av det fantastiska taket, Anton på ena sidan och Kimia på den andra. Det finns inte mycket mer att säga.
(onsdag)

som jag tyckt och förmodligen tycker väldigt mycket om och som jag under några veckor av mitt liv kom väldigt nära. Vi träffades i nordöstra Brasilien då jag hamnade hemma hos Diegos före detta granne efter att han sagt upp lägenheten två dagar innan jag skulle hälsa på. Vi greppade varandra. Trummor – coco, maracatú – är hennes sätt att leva, hon är från Moskva men bor överallt och ingenstans. Vi var på karneval och på fester runt om i Olinda, satt och pratade om nätter och dagar. Hon skulle gifta sig med en pojke hon var väldigt kär i. Det hela gick väldigt snabbt på grund av strul med pappren, min Severina skulle vara vittne och jag tärna men sedan försvann hon medan jag var i en annan närliggande stad ett par veckor. Det är lite dimmigt, kommer inte ihåg om hon verkligen försvann men hon tog sig till Italien i alla fall, skrev ett par mail och sedan blev det tyst. Nu lever hon illegalt i Holland.

Heja Facebook.