***
"ge människorna tankefrihet!"
Citat från Don Carlos.
"och däremellan kommer pastan"
Med Ola kan man sjunga jämt. Han kan alla texter, alla sånger, alla verser. Ibland hittar han på egna, som när han kryddar Karusellen med utrop som "Anna tung!" kopplat till en tur i Jukebox på Liseberg för ett par år sedan. Ola är den enda personen jag vet som går och bär på åtta julskivor i väskan och som på riktigt tycker att Bosse Larsson är gullig. Julen är bitvis cirkus men mest bra med fin extended family och fina vänner, långa sovmorgnar, trevliga kvällar och ruggigt god mat.
pepparkakor på höjden och bredden
För att äta är det bara de från Göteborgs Pepparkaksbageri som gäller.
I december kan man inte komma in och handla pepparkakor hursomhelst. Utanför Göteborgs Pepparkaksbageri finns en skylt där det står att beställningar inför julen mottages från den 26 juli; tre till fem dagar senare är de fulltecknade.
Att beställningarna tas emot just i juli är lite bökigt, medger ägaren Per Blomdell. Samtidigt har det fungerat så i 40-50 år och han vill inte röra till det för kunderna.
Citronpepparkakorna från Göteborgs Pepparkaksbageri AB säljer sig själva. Det behövs ingen marknadsföring, inga återförsäljare, inga leveranser. Genom stamkunder och rykten har pepparkakorna fått enorm status och åtgång. Runda pepparkakor, plåt efter plåt, ingenting annat tillverkas i bageriet. Ändå har de öppet året runt.
- Men det är alldeles förbannat säsongsbetonat. Vi har 80 procent av årsomsättningen under två månader, säger Per Blomdell.
Denna tisdag i mitten av november är två av fem på bageriet inte på plats. Då blir det kännbart att företaget är litet. 20 000 pepparkakor om dagen ska bakas för att de ska få ihop beställningarna till jul. Högst upp på önskelistan är ett enklare sätt att göra dem på, utan att få fysiska skador. Per Blomdell har bakat pepparkakor sedan han var 17 och har fått för tjocka senor i axlarna.
En dag åkte far och son ner till Verona för att titta på en kakmaskin. Med sig hade de en resväska med 30 kilo deg och kylklampar. Men maskinen var inget att ha.
- Det sipprade deg åt alla håll och kanter. Men Verona var en vacker stad.
Så tillvägagångssättet är det gamla. Per Blomdell plattar ut degen, måttar av en bit, lägger den över en specialtillverkad form och kavlar helt enkelt ner pepparkakorna på plåten. Formen är specialbeställd från en smed för flera decennier sedan.
Plåtarna smörjs i förväg med en vanlig färgroller, de fylls med pepparkakor och ställs i en vagn. När vagnen är full rullas den in i ugnen som sedan tutar när kakorna är klara. Då kommer någon och rullar in den in ett rum med bleckburkar travade upp till taket. De runda burkarna fylls - omsorgsfullt och symmetriskt - med färdiggräddade pepparkakor.
Överallt finns doften. Den genomsyrar butiken, bageriet, packrummet och det privata köket. Gamla människor kan öppna dörren till butiken och säga att det luktar exakt likadant som när de var små, berättar Per Blomdell. Bageriet etablerades 1924 och flyttade in i nuvarande lokalerna på 40-talet. Inredningen är kvar i original och vispmaskinen från samma tid är fortfarande i bruk.
Receptet ligger i ett bankfack. Hemligheten ligger någonstans i formeln mjöl-socker-sirap-grädde-citronolja-kryddor. Och delvis i svårtillgängligheten.
- De är tunna, goda och svåra att få tag på. Det finns en viss lockelse i att kunna bjuda på något som inte står på Statoil, säger Per Blomdell.
Han fortsätter att kavla ut den tunna, slippriga degen; det är stressigt nu några veckor till. I januari lugnar pepparkaksruschen ner sig och fram till september går det att handla utan förbeställning.
- Man kan ju bunkra upp i garderoben. Och många handlar de här med citronsmak under resten av året och äter hellre riktiga pepparkakor till jul.
Bitar av ett reportage som jag skrev på journalisthögskolan.
onsdag
***
Vi sitter mittemot varandra vid köksbordet när E plötsligt börjar prata rätt ut. "Orsak till att TCP inte spelar roll är att tarmmotoliteten slås ut! - Vad händer med kolonisationen om man ökar dos av anti-motolitetdroger?" Gillar att ha en pojkvän som är alldeles egen. Som sånt här och det faktum att han önskar sig en knallgul sydväst med öronlappar i julklapp.
tisdag
Det har varit en dålig dag på jobb med kollegor som är ligger efter i planeringen, en verksamhetsberättelse som är så fylld av språk- och faktafel att man häpnar och en kvinna på ett klädföretag som inte kan svara ordentligt på frågor om etik och produktionsvillkor för t-shirtar som ska beställas och istället sagt saker som att "I Indien mår alla bra och i den här staden finns ingen arbetslöshet" och skickar fyra rader om vilken kvalitet tröjorna har. Men på kvällen efter att vi släpat vi hem våra kassar på vagnen drar E med mig till kvartersrestaurangen och jag hittar ron efter ett glas rött och god mat. Sedan tar vi oss hem genom ett snölandskap som uppstått nerifrån (ett fenomen jag aldrig sett förut, det har inte snöat utan vätan har frusit sig vit). Det är ruggigt och mörkt men vi köper blåbärsglass och lakritssås som vi äter i sängen och allt är bra.
.
***
Äntligen. En lugn stund med mig själv i soffan och fötterna i Eriks knä.
Vet att det är tusende gången jag skriver det men jag måste dra ner på intensiteten. Julfest med jobb tisdag, avslutning & öl med Röda Korset onsdag, lussekväll torsdag, fest med sambaskolan fredag, födelsedagsfirande lördag låter fint i planeringen men jag orkar inte. Det spelar ingen roll hur trevligt & roligt det är; från julfesten går jag hem innan midnatt efter att ha dansat salsa med K som går i pension, lärt känna nya arbetskamrater och sett vår vd utklädd till Lucia. Rödakorskvällen ställer jag in. Från lussebaket hos Maria och Önder - en av de trevligaste kvällarna i december varje år - går vi ovanligt tidigt. Och efter i och för sig andra omgången av extastrummor och sambaeufori när baterian spelar känner jag mig plötsligt trött.
Egentligen har jag i två veckors tid längtat efter det här. Vaknar sent med träningsvärk i benen och en caipirinhaöversköljd t-shirt i väskan, hör röster i köket - Anton har kommit förbi - och jag gillar att kunna ligga kvar i sängen för att sedan gå upp och ha långfrukost. Det känns som jag hela tiden försöker springa ikapp mig själv och då är det ändå lugnt på jobbet. Måste byta ut försovningar mot sovmorgnar, planera in egentid och stunder av ingenting och sluta bli förvånad över att tiden går så fort.
De första tio månaderna i ett liv
Välkommen till verkligheten
Han blev då vid ett tillfälle misshandlad av etiopiska soldater. Enligt verkets utredning framstår misshandeln som "slumpartad"; han råkade komma i vägen för soldaterna. Mannen tillhör huvudklanen Hawiye, vilket i Somalia borgar för en relativ säkerhet, och är inte måltavla för någon av de politiska aktörerna, enligt verket."
"En tjänsteman vid den svenska ambassaden i Nairobi i Kenya hävdar i en färsk rapport att avvisningar till Somalia inte bör genomföras. 'FN menar att det är den värsta pågående konflikten i hela världen,' står det i rapporten.
- Vad enskilda UD-tjänstemän eller FN säger har ingen rättslig verkan för oss, säger Dan Eliasson.
- Det kan vara svårt att förstå, men vi måste följa svensk lagstiftning. Vi får inte göra något annat. Den här killen är inte personligen hotad eller förföljd. En sådan person får vi inte ge uppehållstillstånd i Sverige, säger han."
Det är inte vackert, men det är effektivt med den här typen av lagstiftning. Eftersom rebellerna inte har kraft att hålla territorier i Mogadishu är det enligt riksdagens definition inte inre väpnad konflikt. Eftersom misshandeln inte riktades mot mannen som person utan det helt enkelt bara är något man får räkna med på den här platsen i världen har han heller inga särskilda personliga skäl att inte kunna åka tillbaka. Välkommen till verkligheten. Var god vänd.
koldioxidångest
egentid
E och S blir dragna till bords av berusade damer som betalar deras öl och får dem att dansa country på "typiskt texasställe" utanför Austin med lite rasism, mycket höger och "revolutionära vänstermexikaner på en av väggarna".
A och P letar efter matställen i Barcelona.
L och C hälsar på min tant Severina - "hon saknar dig så" - mellan revisorer, advokater och hus i Olinda under sin första titt i nordöstra Brasilien för att förverkliga sin plan om vandrarhem.
K och jag åker till Bälinge.
Dag två dör mobilen och världen utanför får vänta. När jag vaknar har Karin redan fått igång i brasan, gjort kaffe och jag får på mig pappas gamla alldeles för stora knallröda raggsockar och går upp. Vi gör inte så mycket. Sitter där i varsin fåtölj, pratar, går ett varv runt sjön. Pratar, är, umgås och bestämmer oss för att det måste vara dags att flytta ihop igen.
Hittar en artikel i en gammal Vi om egentid. Ordet och indirekt företeelsen tas upp i ingressen som om det vore udda. Det är mycket jag inte förstår. Utan stunder för mig själv skulle jag aldrig ha en chans att andas ut; människor knarkar jag på, händelser, intryck, jobb, musik fyller på och då måste man ibland få stanna av, tömma av och fokusera inåt. Egentid är för mig inte exotiskt, det är ett behov. Erik är ett annat och Karin ett tredje. Det finns fler och de kompletterar varandra, att hitta balansen utan att förhandla bort något är väl hela vardagskruxet. Det är inte en av mina vackraste egenskaper, men egoism är en del av lösningen.
"Att inte försvara det universum en människa är, är att godkänna gulagen. Den yttersta individualismen är den största demokratin - en för alla, alla för en. Om en inte respekteras blir det inget alla. Så är det." läser jag ett dygn senare i en av alla dessa Bodil Malmsten-böcker som ligger och dräller här hemma.
anteckningar från förra veckan
***
I Helsingborg på vägen ner tittar jag på Annas mage och möter upp med Karin. Vi har förkväll på kinakrogen med Ola innan han ska uppträda med sin julshow. Vi hänger i logen innan och träffar hans flickor och Elvis som sminkas inför föreställningen. Uppe på balkongen sitter min gamla bildlärare. Han far upp ur stolen och ger mig en kram, presenterar mig för sin älskarinna och börjar berätta för Karin om den där kvällen på Horses' Tavern. Jag var arton. Det var en resa med mediaklassen, proportionerna på ölen fel och jag var i Paris för andra gången i mitt liv. Han hade varit där vid en trettiofem tillfällen, bott under broarna som ung och gav mig det som fortfarande är min version av staden.
Bortom det tjocka grå
Ibland är det fint, särskilt när man kan vara flexibel med långa luncher och ta sig utomhus. Och trots att det bitvis är mycket & mörkt känner jag mig väldigt stimulerad av det jag håller på med. Åker upp på redaktionsmöte på FUB-nytt då jag ska göra lite uppdrag i form av text och formarbete åt dem. Gör en annons på jobb (egentligen utanför min arbetsuppgift och kompetens men attans roligt). Uppdaterar hemsidan. Har en lång diskussion om loggans vara eller inte vara med olika människor. Skriver ihop korta texter om Vetenskapsfestivalens Linnéfirande. Får massage. Dansar samba. Skickar foton till LO-TCO Biståndsnämnd som ska återpublicera mitt Sydafrikareportage i bokform. Hämtar ut förstoringar i Majorna som ska upp i arbetsrummet. Äter ärtsoppa. Dricker glögg spetsad med estländsk vodka hos Adrian i hans nya lägenhet. Sover och snoozar. Pratar med A om bebisen och magen och återberättar hennes ultraljudhistoria för en som jag aldrig pratat barn med och han sitter stilla, lyssnar och menar att det är magiskt. Det är det.
Ser Göran Johansson på jobb och får avhålla mig från att rycka tag i honom. Egentligen vet jag inte vad det är jag skulle ha gjort; gett en föreläsning i förbifarten om Genévekonventionen eller kärnfullt ha förklarat varför hans förslag - att utvisa alla flyktingar som kommit hit med människosmugglare - är idiotiskt. Får besök av Christoffer och sedan Agnes och dricker en massa gott vin hemma vid köksbordet. Så tar november slut. Går på fortbildningskurs på Röda Korset och fest hos Gustav och Petra. Har söndag. Och sedan går en ny vecka igång. Ordentligt veckodagsberoende, årstidsbunden, månadsknuten och försöker förstå vad det beror på. En sjundedel av livet består av måndagar.
"Detta mörker, sa fru Andersson"
Detta mörker, sa fru Andersson. Detta den elfte månadens snöblandade regn när ljuset knappast orkar lyfta ens mitt på dagen driver mig vansinnig.
Det är möjligt och också troligt, sa herr Andersson. Men det är språkligt fel att kalla denna månad för den elfte. November betyder den nionde månaden så det är alltså vädret och mörkret i den nionde månaden som driver dig vansinnig. December betyder den tionde månaden så egentligen finns inte den elfte.
Är vi då inte i mitten av november, sa fru Andersson. Det är halvmörkt och klockan är knappast fyra. Titta ut. Om du tror att vi är i mitten av september har vansinnet slagit dig till marken.
Språkligt sett är september den sjunde månaden, sa Andersson.
Språkligt sett är det snöblandat regn och mörkt, sa fru Andersson. November är årets elfte månad.
Här är du vilseledd min älskling, sa Andersson. Ordet november betyder den nionde.
Förra månaden var det oktober, sa fru Andersson. Då betalade jag räkningarna för den tionde. Vad jag nu har framför mig är att betala räkningarna för den elfte. Nästa månad är det jul och det brukar det vara i den tolfte månaden.
Nej, sa herr Andersson. Julen infaller i den tionde månaden.
Det var väl då själva fan, sa fru Andersson. Din hjärna är lika snöblandad som vädret. Du har fått spader. Sök läkare, jag orkar inte gräla.
Du ska inte svära, sa Andersson. Det straffar sig. Dessutom försöker jag inte få i gång något gräl. Men november är inte den elfte månaden. Har du hört talas om Gregorius den trettonde?
Nej, sa fru Andersson. Däremot har jag hört talas om november den trettonde vilket var i går. Den trettonde i elfte, alltså.
I slutet av femtonhundratalet, sa Andersson, fick Gregorius den trettonde för sig att ändra kalendern och satte dit två månader i början av året i stället för på slutet vilket hade varit rimligare. Därför är de gamla namnen kvar som till exempel november som betyder den nionde. Jag tror Gregorius var påve.
Om nu den elfte månaden varit november sen slutet av femtonhundratalet så kan den väl fortfarande få vara det, sa fru Andersson. Sen när har du börjat lyssna på påven?