den nya röran

Från mitt jobb kommer man rakt in i Bokmässan, mitt i Birgers BTJ, och precis mitt över står en man och häller upp knappar med texten Library Lovers i en jätteskål, som ett stort lass med rosa karameller. Här är en del, några steg bort en annan, uppe på andra våningen den del som tidigare varit min (Internationella Torget). På Bokmässan finns allt; jag får hålla i mig för att inte handla på mig en massa böcker bara för att, en del saker går inte att motstå & nöjdast är jag trots allt med min anteckningsbok med stilistiska korianderblad i samma gamla pocketformat som alla mina andra. Det är sällan jag känner så starka Vill Ha. Bokbegär är livsfarliga, man får så mycket för pengarna & ändå blir det dyrt. Jag sållar omsorgsfullt och känner mig efter en dag ordentlig med bara sju böcker och två tidskrifter, men då är ändå Den Där boken kvar oköpt på andra våningen och jag måste dit igen.

Att man kan vara så sjukligt intresserad av text och dessutom typografi och formgivning. Jag mår bra bara av att få bläddra. Det har varit ganska påtagligt vid jobb med uppbyggda triggade förväntningar runt om mässan dagarna innan. Under Pressnatta kvällen innan start är det verkligen mingel & sorl och en av mina nya arbetskamrater viskar teatraliskt "jag ä l s k a r  Viveca Lärn" när hon går förbi, meningen efter hon andäktigt väst "jag ä l s k a r champagne". Och det är lite fint. Men framför allt är det de där mindre förlagen, uddafynden, omslagen, illustrationer och allt papper som fascinerar.

En kväll med Tilde för nu ganska länge sedan pratade hon upprymt om en bok som påminde så mycket om mig. Lät fint, en grupp udda personer som delade en lägenhet i Paris, men efter att jag läst den visste jag inte riktigt om jag skulle fortsätta ta det som en komplimang. Föll för boken gjorde jag, läste sista sidorna förra sommaren på ett tåg mellan Sundsvall och Östersund; det var makalöst vackert och samtidigt som jag läser - tittar ut - läser och inte kan släppa någon av bitarna spelar Erik The Garden (Cut Chemist) för mig för första gången & sammantaget är det förstummande. På sista blanka sidorna i boken skriver jag "packad med så jävla mycket tycka om. Tåget innan i kant med älven och det enda jag kan jämföra med är regnskogsfloderna men ljuset är vackrare".

Nu kommer den på film, Tillsammans är man mindre ensam, och det finns egentligen bara en person som jag vill se den med.

Julia har sedan ungefär hennes och min tids begynnelse haft en stående förälskelse; tror i och för sig att den snarare bundits till Amelie än Audrey Tautou, men denna mörka, vackra rusigt dåraktiga kvinna (och hennes Montmartre) är aldrig långt borta - hon är nästan inkapslad i henne. Anna Gavaldas böcker förknippar jag också numera av anledningar som jag glömt med J och filmatiseringen av Tillsammans är man mindre ensam skulle kunna vara med presentsnöre om & adresserad direkt till henne.

och jag vet inte om veckorna går påtagligt långsamt eller påtagligt snabbt men nåt är det. Ta det som det kommer är det nya och det fungerar jättelångt över förväntan. Ovilja till planering & fasta ramar men gärna ha de lösa, "vi kan väl säga att vi typ ses", och telefonen har börjat ringa igen eller så är det så enkelt som att jag är hemma och faktiskt märker att den gör det. Vi har funderat på att säga upp det fasta abonnemanget den här veckan men efter att vi bara bytt bort Telia började samtalen komma. Och jag gillar ju att prata i telefon. Tycker ju egentligen bättre om ett längre telefonsamtal än fram-och-tillbaka-bollande sms om att "vi borde träffas". Andra saker när man är hemma är att man kan få spontanbesök och det är ju också enklare än vad man tror, A bor i Bergsjön och säger att han kommer förbi & precis så vill man ju att det ska fungera. Tycker klart att man borde äta tillsammans oftare. Likadant på andra hållet; åka hem till folk. Funderade länge på vilket fik jag och L skulle träffas på - var man kan man kan hitta lugnt häng, helst med soffor eller fåtöljer och lite folk - när hon föreslår att vi ska träffas hos henne. Självklart.

Söndagen har nu varit ett hopkok av inspiration från andra. Suttit och petat med ett fotoalbum efter att ha sett Kristians fina och satt in bilder från Gravata efter att ha sett en dokumentär därifrån i veckan medan jag lyssnat på cornelisskivan där han sjunger Bellman och Forsell som jag fick av pappa idag. Med ta-det-som-det-kommer-strategin kan man nämligen ta sig ända till Skåne och få en dag där man gör sådant man velat i flera år utan att det har blivit av. Dessutom får man in ett besök hos Isabel & Magnus och lille Sixten i Halmstad på vägen utan att det ens känns inklämt och världens trevligaste ölkväll med människor jag tycker fasansfullt mycket om utan att det någonsin varit en plan.

"Det är så bra!" säger Erik, ler brett och pekar mot hjärtat. Vi sitter i lä på baksidan av en sjöbod, det är soligt och alldeles stilla med undantag för höststormen som viner runt knutarna. Erik fortsätter att le fånigt, pekar på hjärtat igen och säger "så bra"; när jag frågar om det är något specifikt visar han, i bröstfickan ligger ipoden med Harry Potter.

ett utan fötter, bra att läsa på skärmen. I detta skriver jag mina listor & försöker strukturera upp mitt arbete. I datorn worddokument, vid sidan av plastmappar med färgade försättsblad med mina olika arbetsområden (Mediaplan, Hemsidan, Nyhetsbrev, Foton, Kampanj/byrå, Marknadsföring vid sidan av byrån, Program/planering, Blandat) kompletterad med en loggkalender med attgöralistor. I ett liv & huvud av kaos är det skönt med jobbstruktur.

Det är svårt att få ner alla idéer och tankar i gruppen, just nu är det främst ett virrvarr av diskussioner, postitlappar, blädderblocksanteckningar, mindmaps. Vi pratar spel i alla dess former och taket är högt. Samtidigt ska jag fånga in informationsbiten, ha möten med var och en i vetenskapsfestivalgruppen, it-avdelningen, mediacentret, utomstående och lägga upp mitt jobb. Utan sortering hade det knappt gått att få ordning på alla delar och då är det både skönt & tryggt att ha en form som funkar.

Och så kommer energin tillbaka. Den som gör att man cyklar upp till Röda Korset för möte med informatörerna i Folkrättsgruppen och därifrån upp till Abunda på Musikens Hus. Salen är redan uppvärmd av gruppen innan som dansat något afrobrasilianskt. Det är trångt & belamrat med dräkter och plymer - en spegel längs ena väggen och en diskbänk längs andra. Sambaskolan är som så mycket annat den här tiden på året i uppstartsskede och det är sprudlande roligt men svårt att lära sig stegen fast de går i halvfart.

Tycker om den här hösttiden; har länge sagt att september är svårslaget. Det puttrar lite av förväntningar på ett mer dämpat sätt än försommarfrenesin. Solsken i halvkyla, kunna utomhusluncha med Anders, möta upp med Erik en vardagseftermiddag och gå en långrunda i skogen på vägen hem, laga kvällsmat ihop med Agnes som flyttat bort i våra krokar, stå vid kanten och småhuttra först när solen försvinner från fotbollsplanen där L tränar, bli varm igen när man tandemcyklar hem. Åka hem till Elin och Christo en lördagkväll och inte göra mycket mer än att prata (en del vin, en del fotboll, en del pepparrotsost) och känna att det är fint med bra människor och försiktigt säcka ihop framåt småtimmarna.

Det fortsätter att sippra en massa bra och det är skönt att kunna ha en kass dag utan att världen vänds över ända.

Sipprar in en massa bra. Göra ingenting och vara lugn med det. Plöja texter och gå upp fullständigt i långsamma aktiviteter. Gå upp vid nio fast det är helg. Inte toka ut i rastlöshet och tråk. Må ruskigt bra. Inte ha tusen måsten, tusen projekt, tusen människor att träffa. Vara sjukligt inspirerad och sitta och vara fullständigt lugn med två böcker och mig själv på balkongen en hel eftermiddag.

Frossa i långa kaffefrukostar med DN och sedan göra ingenting igen. Ta sig ur söndagslathet, köpa med sig en låda laotisk mat och ta med bort mot Härlanda Tjärn. Köpa en krysantemum på torget på vägen hem, att sällskapa mina tuvor med gräslök och överlevda pelargonia och undra "vad är det jag har blivit?" och känna att hur man än kategoriserar det är det något från mitt nuvarande perspektiv väldigt bra. Vill bli glad av en krukväxt.

"Jag gick tillbaka till hotellet. Jag slog upp Hemingway och började med första meningen: "He lay flat on the brown, pine-needled floor of the forest, his chin on his folded arms, and high overhead the wind blew in the tops of the pine trees." Jag förstod inte ett ord. Jag hade med mig en engelsk-polsk fickordbok, den enda jag fått tag på i Warszawa. Och det enda ord jag hittade var "brown". Jag fortsatte med nästa mening: "The mountainside sloped gently ..." Inte ett ord här heller. "There was a stream alongside ..." Ju mer jag försökte förstå någonting av texten, desto mer missmodig och förtvivlad blev jag. Det kändes plötsligt som om jag fastnat i en fälla, som om jag var kringränd. Kringränd av språket. Språket tedde sig i den stunden som någonting materiellt, något med fysisk existens, en mur som reste sig och spärrade vår väg, hindrade oss från att komma längre, stängde världen för oss, såg till att vi inte nådde fram till den. Det fanns något obehagligt och förnedrande i den känslan. Det kanske förklarar varför en människa i sitt första sammanträffande men någon eller någonting främmande känner rädsla och otrygghet, reser borst, fylls av vaksamhet och misstro. Vad kommer mötet att föra med sig? Hur ska det sluta? Lika bra att inte ta några risker och bli kvar i det egnas trygga kokong! Lika bra att inte sticka näsan över gärdsgården.

Med hemvägen avskuren fick jag ta itu med saken. Jag började plugga ord dag och natt. Jag lade en kallvåt handduk över tinningarna, för huvudet var på väg att sprängas. Hemingway och jag var oskiljaktiga, men nu lämnade jag de obegripliga beskrivningarna därhän och läste dialogerna, som var lättare.
- How many are you? Robert Jordan asked.
- We are seven and there are two women.
- Two?
- Yes.
- Allt det förstod jag! Det här också:
- Augustin is a very good man, Anselmo said.
- You know him well?
- Yes for a long time.

- Det förstod jag också. Jag fattade mod. Jag gick omkring ute på staden och skrev upp text från skyltar, namn på varor i affärerna, ord som jag hörde på busshållplatserna. På biograferna skrev jag famlande i mörkret av texterna på duken, jag skrev upp slagorden på banderollerna som bars av gatudemonstranter som jag stötte på. Jag tog mig fram till Indien inte genom bilder, ljud och lukter, utan genom språket, och inte det inhemska hindi, utan ett främmande, pådyvlat språk, ändå så pass hemmastatt och rotat att det för mig blev nyckeln till landet, identiskt med det. Min brottning med Indien var i första ronden ett stridande med språket. Jag förstod att varje värld har sin egen hemlighet och att enda vägen till den var att lära sig språket. Dessförutan förblir världen ogenomtränglig, obegriplig för oss, även om vi lever där i åratal. Dessutom fick jag upp ögonen för sambandet mellan benämnande och existens, för jag kunde konstatera när jag kom hem till hotellet att det som jag hade sett ute på staden bara var det som jag kunde namnet på, jag mindes en akacia som jag råkat på, men inte trädet som stod bredvid och som jag inte visste vad det hette. Kort sagt förstod jag att ju fler ord jag kunde, desto rikhaltigare skulle omvärlden bli för mig, desto mer komplett och varierad.

_____________________________________________
Ryszard Kapcinski, från essän i DN 16 maj 2004. "Civilisationerna krockar i reporterns huvud", om när han landar i New Dehli på sitt första uppdrag i början av 1950-talet.

Korrespondenter 2007. Helst skulle jag inte vilja reagera alls; visst är det alldeles orimligt att förvänta sig journalistisk täckning med reportrar på plats i alla världens länder & även då skulle man kunna ha invändningar av typen "Argentina är alldeles för stort för att kunna täckas av en". Och det är fullständigt begripligt att DN inte kan avlöna människor överallt och ibland är det väl kanske så att det åtminstone inte blir sämre av att ha korrespondenter som täcker upp regioner stora som världsdelar. Någonstans måste väl detta ända kunna utnyttjas i form av viss känsla av närvaro och regional kännedom.

Så läser man en kolumn där Anna Koblanck skriver om afrikanskt författarskap utifrån en redaktionell tanke om att "Varje lördag rapporterar en av DN:s korrespondenter om det senaste i sin del av bokvärlden" och man undrar, funderar och kommer inte fram till mycket av logiskt värde. Anna Koblanck skriver från Johannesburg om nigerianska kvinnliga författare och ok, som sagt jag vill inte vara kritisk - kanske är det så att man på plats i Afrika har lättare att fokusera och få information om vad som händer på den egna kontinenten. Läser vidare. Hon skriver om den enda hypade afrikanska författaren just nu, Chimamanda Ngozi Adichie som presenteras som "litterär superkändis" med boken En halv gul sol som "alla har läst". Och hon bygger sin korrsepondentkolumn, sin rapport om "det senaste i sin del av bokvärlden", på en artikel publicerad i svenska tidskriften Karavan förra året. Argument om korrespondenter som källa till kunskap och känsla av nära inpå känns väldigt väldigt långt borta.

________________________________________________
DN 8 september 2007. Anna Koblanck. "Litterär superkändis. Chimamanda Ngozi Adichie toppar listor världen över."

Överraskningsfest för en Sara med blossande kinder, öl och mat och en alldeles jättefin mormor ihop med vänner och en nu relativt stor Edvin som snabbt upptäckte att det var fönster i golvet ner mot simbassängen nedanför.

Efter två socialt intensiva personaldagar med mycket diskuterande och visionerande, en dags genomgång av mitt nya jobb, en planeringsdag med nya blädderblock och idékaskader kring speltemat i årets vetenskapsfestival och en inspirationsdag med idéspel för att få igång kreativa processer plockades ambitionerna för Saras trettioårsfirande ner från att vara socialt aktiv & trevlig till att sitta upprätt.

[...] "I slutet av 1600-talet publicerade en fransk författare; Pierre-Daniel Huet, en skrift där han försöker geografiskt lokalisera paradiset, som tidigare för det mesta förlagts utanför jorden, i sjunde himlen eller någon annan onåbar lyckans ort. Ovetande om den kommande historien placerar Huet paradiset i våra dagars Irak, ungefär det shiamuslimska område där brittiska soldater i dag försöker sprida lycka. Historiens paradoxer är inte sällan grymma.

Himlen har i dag flyttat ner på jorden, skriver upplysningsförfattaren Helvetius, medan Voltaire helt sonika slår fast att "paradiset ligger där jag är". Och som för att illustrera denna sats skapas i både Frankrike och England nöjesparker i form av stora offentliga lustgårdar, Vauxhall Gardens i London och Palais Royal i Paris. Ett nytt begrepp lanseras i engelskan, fun, ursprungligen ett medeltida ord som hade med gycklare att göra. Nöjesparken gav lyckan konkretion, samtidigt som upplevelsen begränsades till en viss tid och plats. Det blev nu möjligt att känna lycka för en stund, lycka reducerades till lust.

Upplysningsförfattarna formulerade ett lyckoprojekt vars följder fortfarande är märkbara. Har inte alla rätt till lycka? frågas det i Diderots "Encyclopédie" under uppslagsordet lycka. Lyxvaror som kaffe, te och tobak uppfattades som lyckans rekvisita och fick den franske statsmannen Turgot att konstatera att det nu var möjligt att "köpa och sälja lycka". Projektet skulle förr elelr senare få en politisk innebörd, eftersom rätten till lycka knappast motsvarades av någon möjlighet." [...]

_______________________________________________________
DN, lördag 8 september 2007, "Mot lyckans land".
Ronny Ambjörnsson om Darrin McMahons Happiness. A History.

Grunden Bois. Torsdags, Kviberg, Linnea (och E).

Bilden från www.grundenbois.com, Knattelaget i våras (hon har nu avancerat). Världens bästa fotbollslag. Förutom att skjutsa till och peppa på träningen köper vi plastkassar på Ica; på vägen ut har klubben satt upp affischer "Vi älskar dig!"

"This is England". Onsdags, Bergakungen, Erik & Steve.

"Det brukar anses att ett mål ska man ha, för då vill
man någonting; men å andra sidan får man då, av
själva belägenheten, skygglappar: man ser bara sitt
mål och inget annat. Samtidigt kan det som finns där-
utöver, längre in, längre bort, vara så mycket intressan-
tare och viktigare. Att gå in i en annan värld är ju att gå
in i en hemlighet, och den kan rymma så många laby-
rinter och skrymslen och vrår, så många gåtor och obe-
kanta storheter."

(Ryszard Kapuściński)

Det luktar svamp och jord. Något av det som mest gör att hösten märks eftersom det bara är björkbladen som börjat gulna är lukten av fukt. Marken suger åt sig väta och det doftar lite tungt och svårdefinierbart. Efter att ha bott i öppet platt landskap förundras jag på nytt av att min skog här är en skog som aldrig tar slut. Vi går runt Lilla Delsjön och fast att himlen är ganska grå är det ljust och regnstänken bara några.

Vi har lånat Anna & Pers nya metallicduvblå Audi, då de är i New York tiden fram till flytten till Helsingborg. Konstigt att komma tillbaka till en stad som de lämnat men skönt att det i övrigt verkar vara sig likt. Det har varit svårt att lämna Malmö och det som blivit mitt, mycket svårare än vad jag hade trott. Blev helt tagen i fredags. Chokladtårta som överraskning från hela arbetsplatsen ihop med en massa presenter och fina ord. Kolossalt trevlig soppkväll med vin & flyktingkonsulenter. Hejdåmess från J som väntat på att jag skulle komma hem om efter jobb vilket jag inte hann. Känns som jag hör hemma där också.

Men Erik och lägenheten utgör den kärna dit jag alltid dras; det är ju så, det är hit jag alltid studsar & längtar tillbaka till. Sitter nu i dubbelsängen med min laptop och lyssnar på Totta Näslund medan han är och fikar med Åsa, det är fint att det går snabbt att få vardag. Jag har varit på Smögens Havsbad senaste två dagarna för personaldagar med hela Göteborg & co. Mycket nytt, mycket annorlunda, mycket folk.