Dag 3
På måndagen springer jag på Henry på gatan utanför sekreterarbyrån. Jag tänker mig inte för och ger honom en kram, i Kampala bör man inte ha fysisk kontakt eller vissla offentligt. Nästa gång jag går ut - för att kolla om det finns någon särskild som kommer till veckans jam session - möter jag Ambrose. Han envisas med att bjuda mig och Mabel på lunch trots att han han är bodabodaförare och som sådan tjänar dåligt. Alltid komplicerat men jag vet att det är värre att vägra låta honom göra det. Vi går till nya stamstället, vägg i vägg med det gamla. Här precis samma mat som ingår i alla vardagsmåltider, alla festmåltider jag blivit bjuden på i Uganda; matoke, buljong med get eller nöt, pumpa, greens, sötpotatis eller casava, ris och eventuellt posho. Annars kanske sötvattenfisk eller kyckling och groundnutsås. När Ambrose plockar fram plånboken ligger där massor med stora sedlar. Mabel är övertygad om att han antingen är anlitad av inteligence service och jobbar för dem på Dewinton Rd. eller att han har sålt kon i byn. Jag vet inte.
Joan, Mabels syster, är såklart kvar på sekreterarbrån, och Prosie och en ny tunn tjej som nog är en tredjedel av hennes storlek. Och sömmerskan från hörnan på innergården har flyttat in i halva lokalen. Alla håller nu till inne i House of Health, vi är bortkopplade från frisörerna med sina kylboxar med öl och provosoriska plaststolsserveringen och killen som grillar kött. Tredje systern, Jollie, kommer senare. Hon och Mabel har börjat motionera tre gånger i veckan vilket innebär en lång promenad runt Nakasero, en av kullarna i Kampala. Jag följer med i mina flipflops. Högst uppifrån ser man Victoriasjön och det är skönt att vara utomhus vid kvällningen. Efteråt går vi och dricker te, varsin termos med uppvärmd mjölk, te och ingefära innan vi tar oss hem.
Det finns bilder
här som jag - fast jag stått med kameran i handen eller i väskan - valt att inte ta. Gruppen av människor som sitter under trädet vid kyrkan, mannen som går därifrån med en keyborad i famnen och kullarna bort mot Kampala som fond går egentligen inte att fånga & jag kan inte relatera till bilden heller. Lagrar den i huvudet istället. Sedan har vi vägen från oss ut till Masaka Rd. som jag så gärna vill dokumentera för att den faktiskt på något sätt tillhör mig. Den kolossalt gropiga röda vägen, lerpölarna efter regnet, Mabels genväg, solen på morgonen som slår i de gula tjugoliterdunkarna som används för att hämta vatten i, barnen längs kanten som vinkar varje dag - men jag inbillar mig att de tror att jag ser deras verklighet annorlunda än jag gör om jag tar kort så jag låter bli fast jag vet att de skulle ha blivit vackra.
Från gropvägen kommer vi ut vid den enkla vitgröna moskén, vid Masaka Rd. i byn är det alltid full rörelse. Detta är huvudvägen om man ska västerut från Kampala. Vi vänder åt andra hållet, kommer fram till rondellen med den stora reklamskylten Say No to Sugar-Daddies. Vi tar höger och in i marknadsyran. Tomater, tomater, tomater just nu och stånden med färsk fisk från Victoriasjön. I korsningen intensifieras det med klädskjul och från trottoarerna säljs matoke från hela bananstockar. Så över Mengo, kungakullen, och ner i Old Kampala med polisstationen med sin särskilda avdelning för flyktingar, mellan alla potholes slingrandes fram i centrum, upp på den fina sidan för att sedan ta oss tillbaka ner och mot Dewinton Rd. Det finns en miljon saker att titta på längs vägen och min version är sannolikt inte lik någon annans. Det är väldigt påtagligt att mina ögon ser andra saker, fascineras av detaljer och läser in betydelser på andra sätt än de jag omger mig med här.
Från gropvägen kommer vi ut vid den enkla vitgröna moskén, vid Masaka Rd. i byn är det alltid full rörelse. Detta är huvudvägen om man ska västerut från Kampala. Vi vänder åt andra hållet, kommer fram till rondellen med den stora reklamskylten Say No to Sugar-Daddies. Vi tar höger och in i marknadsyran. Tomater, tomater, tomater just nu och stånden med färsk fisk från Victoriasjön. I korsningen intensifieras det med klädskjul och från trottoarerna säljs matoke från hela bananstockar. Så över Mengo, kungakullen, och ner i Old Kampala med polisstationen med sin särskilda avdelning för flyktingar, mellan alla potholes slingrandes fram i centrum, upp på den fina sidan för att sedan ta oss tillbaka ner och mot Dewinton Rd. Det finns en miljon saker att titta på längs vägen och min version är sannolikt inte lik någon annans. Det är väldigt påtagligt att mina ögon ser andra saker, fascineras av detaljer och läser in betydelser på andra sätt än de jag omger mig med här.
Sekreterarbyrån har flyttat
Varje gång jag åker bort eller från stället jag från början reste till inbillar jag att saker hamnar i ett vakuum så länge jag inte är där. Visst förstår jag att människors vardag pågår även om jag inte är närvarande, men jag tycks ha en inbyggd oförmåga - som kanske egentligen om man funderar på det är rätt logisk - att föreställa mig verkligheter som annat än det jag tagit del av vilket gör att all form av förändring tycks omöjlig. Min idé om att åka bort är att trycka på paus; jag förväntar mig att kunna plocka upp trådar där jag lämnade dem och att det mesta ser likadant ut. Jag förstår att snö smälter och människor gör saker under tiden, men inte riktigt att något kan förändras till att bli något annat eller att man faktiskt är direkt försvunnen från människors vardag ett tag. Själv har jag ju bara tagit ett parallellskutt till en annan verklighet och föreställer mig att min förflyttning bara är geografisk och aldrig i tiden.
Framför allt är det väl självklara mekanismer som gör att jag har väldigt svårt att föreställa mig ett annat Kampala än det som jag har sett, barn som blivit nio månader äldre och nya aktiviteter. Den bild som gör att jag kan koppla till vänner här och få glimtar ur deras liv via sms när jag är hundratals mil ifrån bygger på att saker är oförändrade.
Vad som händer är att jag blir förvånad. Sekreterarbyrån har flyttat, Natasha har flätat håret långt och Kojo har lärt sig gå. En del av mitt resande tror jag handlar om att jag inbillar mig att en värld, en vardag, ett liv inte är tillräckligt - det låter såklart otacksamt och knas, men jag måste på något sätt leva med nya perspektiv, andra vardagar och parallellverkligheter för att hålla ihop själv. Det är en otroligt stressande tanke det här att jag faktiskt bara har ett liv. För även om det bitvis går att inbilla sig att andra platser pausar när jag inte är där är jag klok nog att begripa att jag har fel. Alla de potentiella livsspår som dyker upp ("jag flyttar hit!") innebär i sin förlängning ett alternativ till min nuvarande vardag, inte ett extra liv jag kan bygga ovanpå mitt vanliga. Jag kan inte de närmsta fem åren bo i Uganda, även om suget finns, utan att det skulle påverka de relationer och de perspektiv jag har i min vardag och det är inte ett val jag vill göra. Jag kan inte arbeta inom alla de områden jag vill för det får inte plats i ett och samma yrkesliv. Jag kan inte träffa alla människor jag skulle vilja träffa varje dag dagligen för rent krasst fhinner jag inte - och om det är något jag påtagligt är dålig på så är det att välja bort. Jag direkt hatar det. Jag vill inte inse att vissa saker utesluter andra och att om man bara trycker på plus så blir det till slut för mycket och bitar ramlar bort för att man inte kan hålla kvar eller hinner med.
När jag träffar Divine (sju år) tror hon att jag jobbar på sekreterarbyrån för det är den enda arbetsplats och vardag hon kan relatera mig till. Hon tror att min förklaring till varför jag kan komma hem till dem en stund och se på tecknade tv-program är för att jag har semester därifrån. Det är väldigt svårt att förklara att jag kommer från en annan plats dit man måste flyga och där väldigt mycket är annorlunda. Jag känner mig hemma här med. Sekreterarbyrån är en av mina tryggehetshörnstenar i Kampala där jag av såväl de som jobbar där, de runt omkring och kunder anses höra till. Även från ett göteborgsperspektiv är det lilla kontoret på Dewinton Rd. fortfarande mitt och att det har flyttat rubbar lite på känslan av alltings tillgänglighet. Det går att röra sig mellan olika verkligheter och det går att ha flera platser där man känner sig hemma men jag försöker ställa om till insikten om att skutten däremellan faktiskt påverkar. Hade jag haft flera liv hade jag flyttat hit i ett.
[14 januari]
Kojo, tio månader
Första gången jag träffade Kojo var han alldeles nyfödd.
"När vi kommer in på bb är han en timme gammal. Sara, kvinnan med den vackra stora magen, är nu mamma Sara och ser oförskämt pigg ut. Kojo väger 3,3 kilo och känns fjäderlätt när jag sitter i sängen och håller honom - full av förundran. Förlossningen gick bra och snabbt; han är lite blå vid ena ögat men ser väldigt frisk ut, har en platt och pytteliten näsa och händerna är alldeles bleka. Bebisar här är vita när de föds, den mörka färgen kommer först efter ett tag.
Jag är helt tagen. Det lite kletiga håret, navelsträngen och det faktum att Sara och hennes mage nu har blivit två personer. Han ligger och suger på tummen i min famn [...] Vi tittar på när Kojo ammar för första gången innan vi åker hem."
Nu är han en liten människa som nästan kan gå. Trots att jag tycker att vi har en relation efter de kvällar när jag passat honom tittar han på mig som om jag kommer från yttre rymden.
[12 januari]
Det första är som vanligt doften
"Men att blott och bart ägna sig åt att titta är inte lätt och jag började med stigande irritation lägga märke till mitt behov av att beskriva och definiera det jag såg när jag egentligen bara ville att havet helt enkelt skulle vara havet."
- Jenny Diski
Genom fönstret musik om kvällarna, som en fest man ständigt missar; annars en ko, fåglar och syrsor. Jag har aldrig kunnat lokalisera musiken, kanske kommer den från den lilla öppna baren lite längre upp längs lervägen, kanske är det bara en radio som står på. Låtarna är välbekanta även om jag aldrig har hört dem förr - Chameleon, Bobi Wine, Obsessions, Ragga dee.
Kyengera är en by så det är relativt tyst. Inga bilar här eftersom vi bor en bit bort från bycentrum och den knaggliga vägen hit inte är en riktig väg. På dagarna hörs barn och slammer när någon lagar mat, bakom busken går en pojke förbi och spelar på en blå flöjt.
***
Högst uppe på kullen fläktar det skönt och rasslar bland bananbladen. Jag har blivit meddragen på bröllop, det är andra dagens firande och massor med folk. Agomes, traditionell bugandisk dräkt är obligatorisk så jag har fått låna en limegrön med vita prickar från Sara. Under har jag två kjolar för att kamouflera höfter och bygga rumpa.
Alla sitter och dricker coca-cola med sugrör ur flaska medan bröllopstårtan byggs klart och de sista dekorationerna sätts på plats. Det är en av Saras kollegor som gifter sig, sonen till rektorn på skolan. Han har, liksom alla män här, på sig en hellång vit särk och kavaj & därtill en hatt i cowboystuk och kommer fram till mig börjar prata på luganda. Jag ser väl först bara bortkommen ut men lyckas haspla ur mig "Olyocha mukwano guange" (hej min vän, hur står det till) och alla som tystnat för att lyssna skrattar till. Mannen ler nöjt och säger att jag är hans vän också.
Kyengera betyder något som är moget. Jag kan inte många ord på luganda men hör mitt i talet nament på byn där jag bor. Det är bruden han talar om, hon har samma namn som en utslagen blomma och gravid i åttonde månaden. Så gott jag nu kan i min hudfärg smälter jag in i min agomes - formen är densamma, färg och mönster varierar i det oändliga. Gästerna är många och det är bara brudens släkt från Kenya som är klädda annorlunda. De sjunger sånger på swahili och pratar mycket om systerländerna Kenya och Uganda.
Krisen och kaoset i grannlandet påverkar människor här märkbart. Att det skulle urarta så i det ekonomiskt starka och stabila förebildslandet var det ingen som trodde. "Anywhere else in Africa, this wouldn't be news to me but Kenya..." På bröllopet hamnar jag bredvid Albert Cook som arbetar som samhällslärare på Saras skola. Ibland är det fantastiskt att råka på människor som förutsätter att man är intresserad av just sådant som man är intresserad av. Vi diskuterar, jämför perspektiv och har riktigt trevligt.
Förutom allmän bedrövelse, flyktingar och stamsystemen pratar vi om att åttio procent av importen här är från Kenya. Alla bensin kommer därifrån. Efter valet och över nyår kostade bensinen fyrtio kronor litern och priserna har fortfarande inte stabiliserats helt. Det här försökte taxichaufförerna förklara för mig natten innan när jag benhårt förhandlade resan in från flygplatsen.
***
Det första är som vanligt doften. När man kommer någon ny stans luktar det annorlunda, när man åker tillbaka känner man igen sig på doften. Flygplatsen ser ut som vilken som helst men det luktar Uganda. Den ligger precis vid kanten av Victoriasjön. Jag hjälper en somalisk kvinna som ska hälsa på sin son till rätta och blir sist ut. Två migrationstjänstemän sitter och ler i sitt bås, de tittar i mitt pass - "Hon heter Jenny" säger den ene, "Välkommen hem" säger den andre.
Det luktar sött och lite bränt. Det är midnatt när vi kör de tre och en halv milen mot Kampala. Jag står sedan utanför affären i Kyengera Supermarket och väntar på att Mabel ska hämta upp mig. En man med en öl i handen kommer från baren bredvid och undrar oroligt om jag är ok. Jag är ok. Väl framme i huset är det naturligtvis strömavbrott, vi sitter i skenet från stearinljuset i läskflaskan & det uppladdningsbara lysröret och pratar tills det inte längre känns som jag varit därifrån.
[11-12 januari]
Att det inte står något här
betyder inte att jag slutat skriva. En halv pocket har jag fått ihop på två veckor. I allra högsta grad icke-litterärt, tämligen ofullständigt, komprimerat vardagsrealistiskt & inåtreflekterande. Om jag hade lite dagar in emellan de vanliga dagarna skulle jag använda dem uteslutande till att skriva, pussla ihop mina berättelser och skapa den helhet som jag fortfarande för mig själv saknar. Bitar av det kommer att hamna här.
Vi tar det långsamt; kanske en dag kommer jag ikapp.
***
Jag springer med ett felvänt blått paraply från Kungsportsplatsen för att hinna få en kamera från Julia. Det är ju så; vardagen är förlagd till elfte timmen. Hinner handla en mjukdjursdinosaurie och lite annat att ta med innar jag hastar tillbaka till jobb där vi arbetar febrilt med att få iväg första korret till byrån. Kampanjen som borde vara klar är inte färdigformad, vi har tusen åsikter och konstnären som gör illustrationerna springer nu runt och letar efter elektriska kritor och för att sedan sätta sig och teckna hela natten. Jag förbereder alla informationsbitar som måste vara på plats innan jag åker. Det är lite skönt att vara i en process där det inte bara är jag som jäktar - så mycket roligare att stressa tillsammans. Hem och packa, läsa ytterligare ett korr, pilla med småsaker, packa, äta getost med E och tillverka en vadderad tygficka till kameran.
[10 januari]
Sitter och äter chokladmousse ovanför Medelhavet ur en av alla mina plastburkar. Jag sätter på lypsyl hela tiden på min vintertorra underläpp med en spricka mitt på. På flygplatsen gick jag in i en sådan där affär som säljer parfymer, krämer, smink och allehanda mjukgörande produkter och frågade efter läppcerat. Fick ett ganska hårt nej från en klyschigt snorkig dam som sedan skickade mig till Pressbyrån. Fotograferar, skriver, läser.
"Jag hatar Jantelagen. Hatar den svenska snåljåpsmentalitet som pekar finger åt den som visar lite framåtanda. Lagom Är Bäst dunkas in i svenskarnas huvuden..."
- Johanna Nilsson
Jag håller inte med. Min uppfattning om Sverige är att det är ett land med så jävligt mycket möjligheter och krav på prestationer, självutveckling, karriär att det inte är klokt. Som svensk kan man åka jorden runt eller till Thailand på kortsemester utan att någon reagerar. Det duger sådär att hamna i kassan på Ica. Lagom räcker ingenstans. Vi lever i ett samhälle som uppmuntrar varenda en att gå på högskola, bli läkare, ingengör, polis. Jag ser inte mer Jantelag här än annanstans.
Sedan kan det vara hyfsat mänskligt, den här känslan att man inte ska förhäva sig och irritationen när andra gör det. Men vem här pekar finger åt den som visar lite framåtanda? Är det inte tvärtom, att vi ser lite ner på de lata, de arbetslösa, de som "bara" jobbar inom vården, de som aldrig varit utomlands eller flyttar hemifrån sent. Jag kan vara med på att det kan vara sant, förstå att det är sant om man väljer det perspektivet, men inte är det begränsat till att dunkas i svenskarnas huvuden.
[11 januari]
Vi tar det långsamt; kanske en dag kommer jag ikapp.
***
Jag springer med ett felvänt blått paraply från Kungsportsplatsen för att hinna få en kamera från Julia. Det är ju så; vardagen är förlagd till elfte timmen. Hinner handla en mjukdjursdinosaurie och lite annat att ta med innar jag hastar tillbaka till jobb där vi arbetar febrilt med att få iväg första korret till byrån. Kampanjen som borde vara klar är inte färdigformad, vi har tusen åsikter och konstnären som gör illustrationerna springer nu runt och letar efter elektriska kritor och för att sedan sätta sig och teckna hela natten. Jag förbereder alla informationsbitar som måste vara på plats innan jag åker. Det är lite skönt att vara i en process där det inte bara är jag som jäktar - så mycket roligare att stressa tillsammans. Hem och packa, läsa ytterligare ett korr, pilla med småsaker, packa, äta getost med E och tillverka en vadderad tygficka till kameran.
[10 januari]
Sitter och äter chokladmousse ovanför Medelhavet ur en av alla mina plastburkar. Jag sätter på lypsyl hela tiden på min vintertorra underläpp med en spricka mitt på. På flygplatsen gick jag in i en sådan där affär som säljer parfymer, krämer, smink och allehanda mjukgörande produkter och frågade efter läppcerat. Fick ett ganska hårt nej från en klyschigt snorkig dam som sedan skickade mig till Pressbyrån. Fotograferar, skriver, läser.
"Jag hatar Jantelagen. Hatar den svenska snåljåpsmentalitet som pekar finger åt den som visar lite framåtanda. Lagom Är Bäst dunkas in i svenskarnas huvuden..."
- Johanna Nilsson
Jag håller inte med. Min uppfattning om Sverige är att det är ett land med så jävligt mycket möjligheter och krav på prestationer, självutveckling, karriär att det inte är klokt. Som svensk kan man åka jorden runt eller till Thailand på kortsemester utan att någon reagerar. Det duger sådär att hamna i kassan på Ica. Lagom räcker ingenstans. Vi lever i ett samhälle som uppmuntrar varenda en att gå på högskola, bli läkare, ingengör, polis. Jag ser inte mer Jantelag här än annanstans.
Sedan kan det vara hyfsat mänskligt, den här känslan att man inte ska förhäva sig och irritationen när andra gör det. Men vem här pekar finger åt den som visar lite framåtanda? Är det inte tvärtom, att vi ser lite ner på de lata, de arbetslösa, de som "bara" jobbar inom vården, de som aldrig varit utomlands eller flyttar hemifrån sent. Jag kan vara med på att det kan vara sant, förstå att det är sant om man väljer det perspektivet, men inte är det begränsat till att dunkas i svenskarnas huvuden.
[11 januari]