Ashlan biki fe Masr
Saknar mer än andra gånger vänner och socialt liv. Inte så konstigt med tanke på att jag inte ingår i något sammanhang här och Eja kräver sitt. Imorgon kommer mamma och Elin! (Och så ställer vi i ordning tredje sovrummet till Maria som oberoende av oss tänkt att en Kairoflytt är en fin idé.)
En annan typ av disco
Vardag
Kan tycka att det är svårt att svara på frågan om vad vi gör om dagarna. Vad är det vi gör.
Vi har lyxvardag men ändock vardag. Lagar mat. Diskar. Torkar av ökendamm. Dricker kaffe.
Vi beställer hem dumplings som vi äter ihop med öl vi köpt hem i svarta plastpåsar från Massouds.
Det är ett enkelt liv. Udda till den grad man själv vill ha det, vanligt på väldigt många vis. Det är nog det som är vårt Kairo, att det inte är antingen eller. Går man till höger här nere på gata 9 finns en man med en enorm kaffekvarn med en sliten läderrem som växel, och vi kan välja mellan de brasilianska bönorna i säcken eller de colombianska i baljan under bordet. Går man till vänster kan vi köpa samma lavazzakaffe som vi dricker hemma. Det är den enklaste sortens clash. För oss är det lyx. Man väljer och man mixar.
Vi köper friterad aubergine i plattbröd för tre kronor ena dagen och franska crépes eller sushi för hundralappen nästa. Allt är tillgängligt för hemleverans närsom. I ett land med så pass mycket fattigdom och så låga priser i kombination med västerländsk lön och föräldrapenning är vi relativt sett ekonomiskt oberoende. Det är förmodligen mesta storstaden jag varit i och kanske är det det vi gör; lever det lilla livet i det stora.
Vi åker passagerarfärjan över Nilen för att vi är nyfikna på vad som finns på andra sidan. Vi bråkar om att jag glömmer sätta på korkarna på vattenflaskorna (det säger lika mycket om mig som det säger om Erik). Om dagarna stannar jag ofta hemma och umgås med Eja för att hon i sig ger tillräckligt många nya intryck. Vi hänger upp tvätt, testar grönsakspuréer och pluggar arabiska på balkongen. Det räcker för en dag.
På kopparslagarnas gata
Vad jag har förstått här mer än någon annanstans, fast jag lika gärna kunde ha begripit det varsomhelst, är att det som kallas historia direkt länkar till nutiden.
Folk bor intill ottomanska hus för att ottomanerna en gång byggde dem, i kvarter som i sin tur redan hade flera hundra år gamla moskéer. Samhällen ser ut som de gör för att de har utvecklats under tidens gång. Just det där att historia inte är något separat, att om man bara löpande följer pyramidbyggande och framåt så hamnar man till slut där vi är idag. Det finns inte något brott någonstans, allt tar bara ny sats hela tiden. Förfall och uppbyggnad. Utveckling är inte något som per automatik förstör. Kairoföreställningarna från Tusen och natt hade inte funnits om faraonerna fortsatt prägla stadsbilden. Moderna delar som downtown – byggd efter att khediven Ismail mött Paris främste landskapsarkitekt på världsutställingen 1867 – blir efterhand också historiska.
Det är ju det tiden gör, lägger alltihop på vartannat, sliter och nöter, bygger nytt och restaurerar och skapar det som är idag. Som 2010 omringar folks vardag. Det här handlar naturligtvis inte bara om arkiktektur utan kultur och sociala mekanismer i stort.
Kaffehuset Al-Fishawi säger sig ha haft öppet utan uppehåll sedan 1773.
Bilder ovan från el-Mu’izz när vi väl hittade dit.
Dechiffrering
.
Sabah ilshir
Alla borde få börja dagen med en skrattande Eja ståendes på magen. Märklig tillvaro. Drömsk med sol in genom gardinerna. Inte tillstymelse till det gnäll som oundvikligen kommer under dagen. Dåsiga sovmorgnar fylls av rörelse och krumbukter. Någon snurrar runt, någon ligger still. Det är vårt sätt att umgås. Som det står i Korvasbloggen: När man är ensam om att vara morgontrött och känslig, blir det inga konflikter.
Frukostarna i sängen.
Pratet med sjölejonen.
När hon ålandes tar sig från min ena sida till den andra.
Varje gång hon tittar på mig och spricker upp i sitt stora tandlösa leende.
...
Suezkanalen
När vi kommer bussvägen rör sig plötsligt enorma lastfartyg genom landskapet. Från att ha varit industrier, öken och öken till att bli uppodlad mark och mindre samhällen till något som mest ser ut som en bisarr film. Port Said är också episkt. Gamla kolonialbyggnader i förfall och en känsla av att ha rest tillbaka i tiden.
Vi äter färska krabbor och andas medelhavsluft, fryser lite grand. Bor på Hotel de la Poste. Åker över kanalen med gratis bil- och passagerarfärja, och tillbaka. Hamnar på ett ställe med tomflaska i akvariet svartvita bilder på väggarna från när stan var europeisk. De säljer ingen mat men jag blir serverad familjens egna medan deras ettåriga son och Eja tittar skeptiskt på varandra. Vi går längs kanalkanten, hoppar djärvt över avspärrningarna framför polisen upp på promenaden. Bredvid står kuskarna på rad och försöker få passagerarna från det enorma lyxkryssningsfartyget att åka med just deras häst och vagn. Svårt att veta vilken del som inte känns malplacerad.
.
.
På trottoarerna finns annars allt utom fotgängare. Träd planterade i oljetunnor, popcornvagnar med män i galabayyia, små stånd som svämmar över, parkerade bilar, bönemattor, affärernas lager. Maadi är sensationellt på så sätt att det är lugnt och rätt organiserat, ändå verkar trottoarerna med sina höga kanter mer fungera som scen än någonting annat. Alla människor väljer att gå i gatan och bilarna med sitt oupphörliga behov av att lätt testa om tutan fortfarande fungerar verkar inte bry sig nämnvärt. Bara man kommer fram är inte systemet så noga.
Vägen till den lilla parken har fått en helt ny dimension och ger flera minuters lugn. Med vagn kan man ta med sig saker, som filt och en stor klase bananer från kärran på hörnan. Och det är skönt att få lite fysisk distans från Eja som annars bärs runt i babybjörnen överallt.
Varje dag en picknick
Sötpotatis, ockra och morot står nu på menyn.
Halva portioner går ner utan knot. Bäst funkar det naken då fem myror-haklappen är lite för intressant i sig och kladdet är ganska mycket och ganska färgglatt.
Amningen fortsätter vi med. Läser om amningshetsen och håller med om det idiotiska i att svenska mammor inte blir betrodda med korrekt information. Eftersom bristen på rent vatten gör att spädbarn dör i tredje världen rekommenderar WHO helamning i sex månader. Från ett hälsoperspektiv är detta meningslöst i länder som Sverige, men politiskt har det betydelse – livsstilen i väst har direkt påverkan på tredje världen. Det är måhända bra men inte skäl nog för desinformation.
Nu bor ju vi i ett land där tillgången till Ejadugligt vatten inte är som hemma och där mina antikroppar är viktigare, så vi fortsätter. Med komplement som vanligt från (steriliserade) flaskor med mjölkersättning så hon blir mätt nog, jag lugn nog och Erik tillräcklig nog. Amma är bra, men jag tycker gott att man ska ha rätt att göra det på egna villkor och av rätt anledning.
Catia Hultquist skriver på DN.se om det här med naturlighetshetsen runt gravida och nyblivna mammor. Fördjupar mig och fortsätter att diskutera med Erik – alla dessa vetenskapliga, politiska, kulturella, sociala och psykologiska aspekter! Glad över honom och kunskapsperspektivet.
De kampanjer som satsade på att göra amning omodernt med katastrofala dödliga följder då bröstmjölksersättning blandades med smutsigt vatten – ursprunget till WHO:s amningspolicy – gör att jag fortfarande är motvilligt inställd till Nestlé. Istället handlar vi saudiarabisk (kvalitetssäkring i Egypten) formula. Och lokala morötter. Och blandar med den extremt närproducerade mjölken.
Andas är att sätta sig ner / säga "framme nu"
Det finns ställen som jag tror att jag hittat på.
På andra sidan sjukt trafikerade Corniche el-Nil, förbi Thank God It’s Friday’s, felucca-uthyrarna och yachtklubben finns en sned trappa som leder ner till Nilens kant. Här finns en krukväxtodling, ett par fiskare, öppen luft och lugn. Några katter väntar på att det ska nappa smått. En man står under ett litet tak och och hojtar till ett par killar som slänger i nät från en båt längre ut. Tre personer sitter på kanten och talar. Mannen under taket undrar lite över vad det är vi letar efter. Vi kan naturligtvis inte uttrycka ”stillhet” på arabiska, det är svårt att förklara ”precis det här”.
Solen går ner över de dödas sida av floden, kvar sitter vi på de levandes och dricker te med socker från mannen under taket – här finns gott om plats – och pratar lite med fiskarna. De drar bara upp smått till katterna men menar att det kommer att nappa sen, imorgon. Om Gud vill.
Min hängande planta
***
"Världen är en evig gungbräda. Allt i den gungar oupphörligt: jorden, Kaukasus klippor, Egyptens pyramider - de gungar allmänt och de gungar särskilt. Själva beständigheten är inget annat än en långsammare gungning."
- Montaigne
Horreyya
Tillbaka på egentligen det enda kaffehuset vi hittat där det känns som jag inte är ett väldigt udda inslag. Å andra sidan känns det väldigt mycket som mitt ställe – gillar karaktären och blandningen av folk. Kaklat golv, högt i tak och glest mellan borden ger en tillräckligt mycket utrymme för att kunna sitta ifred och tänka.
Åkte kvinnovagn på väg downtown, alla metrotåg har två kupéer särskilt för kvinnor. Uppsluppen och ganska intim stämning därinne och som vanligt hamnar stort fokus på Eja. Tre kvinnor tävlar om hennes uppmärksamhet med ljud och prat, fingerknäppningar och petanden på näsan, på andra sidan märker jag plötsligt att hon någon tagit hennes hand. Annars upplever jag det som kolossalt svårt att få någon kontakt, grepp eller uppfattning om kvinnorna här. Det känns förhållandevis modernt och ändå inte och majoriteten av män på gatorna indikerar att väldigt många kvinnor är annanstans/hemma. Alltför många är heltäckta, har mycket svårt för det. Unga kvinnor med mycket smink och uppbullade sjalar i glada färger är en helt annan sak att förhålla sig till.
Sitter med Eja i babybjörnen på magen (sovandes), tittar på folk och dricker väldigt sött te. Att sluta be om det utan socker är en måhända tafatt försök att smälta in – och jag har börjat gilla den helt andra dryck det blir. Det är skönt att inte sitta tätt inpå andra men ändå mitt i något slags folkliv. Kairo förknippar jag alltmer med mellankrigstid och en traditionalitet i bemärkelsen tidigt 1900-tal snarare än faraoner och mamluker. Samtidigt känns det som en historia som kastar sig fram och tillbaka; på 60-talet sågs kvinnorna bära urringat och kortkort. På vägen tillbaka i kvinnovagnen får Eja kontakt med en av de helt svartdraperade, hon talar därinifrån medan Eja rycker i slöjan. Avanonymiserad blir även hon lättare att relatera till, men kvar finns tusen frågor att ställa.
.
.
Idag bara skriker hon om hon inte får tugga på min pocket. Det är inte den roligaste sortens dag. Hon får tugga på den, det är inte det – att dregla ner 290-sidig litterär resejournalistik innan bilderboksstadiet bådar gott – det är skrikandet jag vänder mig mot.
***
- Kapuscinski
En halvmeter därifrån
Om det där med mycket väsen
”Fasaden är slät, som för att avvärja skattmasen, förutom utskjutande mashrafías – höga fönster med mönstrade fönstergaller, varifrån Zeynab Khatun utan slöja kunde betrakta världen utanför och ändå bevara sin heder.”
Lite så är livet på balkongen där jag sitter oanständigt klädd i bara linne och strumpbyxor. Metrostationens låga byggnad ligger mittemot och träd hindrar insyn från andra håll. Med ett lakan på klädstrecket kan jag till och med sitta här och amma. Balkongen vetter mot väster, på andra sidan spåren fortsätter Maadi med hus i grå betong fram till Nilen. Högtalarna är på högsta volym för att kunna göra sig hörda, här är ett ständigt sorl och brus. Slog mig nyss att vi inte inte ens reagerar på när tågen kommer in för att bakgrundsljuden är så höga.
Hit hör biltvätten på Mobil-macken nedanför och människor som pratar och grejar med saker, men framför allt tutandet. Det är som en del av körstilen här, koppla ur, växla, tuta, gasa. Det är sällan ilskna tut utan mer ett här-kommer-jag som ibland kryddas med de längre maka-på-dig! Kaoset låter värre än vad det är, nere på gata 9 rör sig bilarna långsamt förbi dubbelparkeringar och gående och på de allra flesta vägar är det enkelriktat vilket gör alltihop så mycket mer hanterbart.
Fem gånger om dagen konkurrerar böneutroparna från minareterna, det skränar ur högtalarna av monoton sång och blir en halvkomisk mix när alla kör igång samtidigt. Samtidigt fortsätter det mesta som vanligt. Ett par gånger har jag varit nära att snubbla över bedjande män eller snarare kommit i vägen för Mecka (i porten på väg ut och inne på apoteket) och känt mig kulturellt klumpig. Annars känner man inte själv att man gör så mycket väsen av sig. Eja väcker visserligen en del uppståendelse men i Maadi känns det väldigt ok att gå omkring och vara icke-egyptier och kvinna även sent. Trots att man uppenbarligen sticker ut kan man hålla en relativt lågmäld profil.
Afrikanska mästerskapen
När man i finalens andra halvlek inte gjort något mål mot Ghana är stämningen tryckt. Vi står och kollar nere på gatan, man har samlat några plaststolar och fat med nötter runt en teve. Mitt i springer kocken upp till restaurangen för att titta till maten och ropar sedan ner till kunden som sitter kvar och kollar att den är klar, silverhandlarn försvinner in i sin butik och kommer tillbaka med pall till mig, lillkillen som målat egyptiska flaggan i ansiktet kommer och kollar från och till. Det är rätt tyst, till och med när en man råkar sätta sig på fjärrkontrollen och byter kanal är det rätt tyst. Folk skrattar och fortsätter sedan titta koncentrerat och bekymrat. Det har varit mycket prat om återupprättad heder efter att ha missat VM-platsen. När så målet kommer är det förlösande. Efter matchen tar jublet och tutandet över. En man kommer ut från sin butik med en pistol och skjuter lösa skott. Från högtalarsystemet på metron spelar man egyptisk pop hela natten. Det är lite som om landet drar en djup suck av lättnad.
Du, boulevarden svämmar faktiskt över nu
Är det inte Kapuscinski så är det Anna Järvinen
När jag vaknar
är jag utvilad
är jag utan sorger och besvär
Det var en vanlig dag med sol och inga planer
Stan var till för dem som inte såg skavanker