"Den som tror att han är för liten för att göra skillnad har nog aldrig haft en mygga i sovrummet."
Återgivet i senaste numret av Röda Korsets tidning Henry.
.
Drar man gardinerna åt sidan
Nästa dag kommer resten. Vi hamnar på en restaurang med sardiner och grönt vin och alla människor från Vetenskapsfestivalerna i Danmark, Norge, Sverige och på Island. Portugisisk ost är makalöst god och inleder varje måltid. Det är konstiga dagar, vi äter mest och går i gränderna, vi shoppar och dricker kaffe med mjölk och bor på hotell. Solen lyser. Tredje dagen trillar vi in på en familjerestaurang som är bland de trevligaste jag varit på. Det ser nästan östeuropeiskt och överbelarmat ut med foton på väggarna och vinflaskor överallt, en handskriven meny på portugisiska men sen istället en man som skapar en helkväll utifrån oss med ugnsstekt oregano-ost, fiskar, crepes med färsk krabba, oliver, tonfiskröror, bröd och grönsaker och slutligen en massa krus och skålar med vininlagda päron, marinerade apelsiner, syltad guava, pyttepajer, krämer och kompotter. Vi får ett ovalt bord för oss sex i en vrå, goda viner och det är inte långt från perfekt. En dags utställning och europeisk vetenskapsfestival ovanpå det; människor och experiment överallt ifrån, aktiviteter och science shows och sedan en ganska degig kväll med fado och mera mat.
Bieffekter med mitt jobb
"Inför nästa år leker vi med de engelska begreppen game, gamble och play. Huvudspåret är spel i alla dess former. Här lyfter vi in it och teknik, ger plats för sociala, medicinska och ekonomiska aspekter, tar upp slump, etik, lek och lärande. Spel kopplas samman med bland annat beroende, språk, glädje, samspel, industri och utveckling.
Homo Ludens, den lekande människan, kompletterar bilden av Homo Sapiens. Det skrev historikern Johan Huizinga i ett klassiskt verk redan 1938. Han ser leken som en central del av den mänskliga kulturutvecklingen och menar att den kan spåras inom i princip vartenda område.
Spel ska även som tema för Vetenskapsfestivalen förstås brett. Det kan handla om spel som pedagogiskt verktyg, illusion, kommersiell verksamhet eller rehabilitering. Några definitiva ramar är inte satta, det gör vi tillsammans."
och snart har vi spelspår åt all håll som går. Info från www.goteborg.com/vetenskapsfestivalen
"punishment for you my baby"
Plötsligt - eller om det har kommit successivt - hörs det trummande ljud från korridoren. Vi sitter i festlokalen och går ut. Där står mer eller mindre hela batterian och slår mot väggar, dörrar och bord i öronbedövande sambarytm. Fler hakar på, en man tar fram ett par lock från matbehållarna och slår dem mot varandra, någon har hittat en bricka, några av dansarna kommer igång fullständigt, ett par vanliga trummor plockas in. Jag står bara mitt i alltihop med tappad haka.
Sambaläger hela helgen i Vänersborg och dagen har verkligen arbetat sig upp i ett positivt crescendo. Från dansworkshopen på morgonen när jag står yrvaken klockan nio och kämpar med takten och blir gråtfärdig när Homero pekar & säger att jag gör fel på ett steg. Blir dessutom arg på mig själv för att kroppen inte vill och huvudet inte fattar. Höger-höger-snurr-vänd-vifta med armarna - hur svårt kan det vara? Det är inte bara jag som märks ut med "punishment for you my baby" men det gör mig bara mer frustrerad. "Brassestrategi" säger de mer erfarna när jag beklagar mig över nybörjarpedagogiken. Och det blir ordentligt mycket roligare när höfterna är varmare och tröttheten lägger sig och lär mig gör jag. Massor. Vi dansar två timmar på fredagen, sex timmar på lördagen och därefter fest. Mest samba, en del afrobrasilianskt och parallellt kör batterian sina workshops, på kvällen alltihop även uppblandat med bland annat funk, coco, mat och caiprinhas. Möra ben, trötta fötter, glad kropp.
***
Åker sedan hem tidigare idag för att det finns andra saker än dans som också ska få plats. Tänkte fokusera lite på Erik och uppsatsen & ha söndag. Och så får vi spontanbesök av David, Dhanna (5) och Nadja (1). Vi leker med fjärrstyrd säng och plastlock & det är svårt att inte själv vilja ha barn. Nu planerar jag för ostfrossa - gorgonzola varvad med mascarpone & den som Lena brukar bjuda på - men det är väldigt svårt att motivera de stumma gelébenen att gå till affären.
den mörka tredjedelen
Det är dags för balkongen att gå i dvala. Det är svårt att inte dras med. Det finns saker som man säger att man ska göra när mörkret kommer & det är enklare att leva i klichébilden av november än att bara sura. Soppa hemma hos Lina (med rostade hasselnötter och fortsatt prat om vandrarhem i Brasilien; hon och Claes åker dit och rekar på måndag) är en sån sak, te hos Maria & Önder (inte varit hemma hos dem sen flytten, förra veckan blev det plötsligt enkelt) en annan. Sitta hemma med en filt och tända lyktor, anteckningsböcker, tidningar och böcker har varit planen för igår och imorgon. Scones och dvdfilmer med E fungerar utomordentligt. Pelargonian behöver tas om hand, gräslöken ätas upp. Vintern kom idag, cykeln parkerades vid Munkebäckstorget för första gången på grund av halka och slir. Nu ska vi klara oss bäst vi kan fram till mars. Märk detta vi; dvalan är gemensam. "Just nu är det inte solen jag längtar efter utan de tunga mörka hösthimlarna" läste jag medhummande i en intervju med en Peter Frie för ett par dagar sedan. Jag försöker hålla kvar det.
"att i all sin meningslöshet leva lycklig för att motsatsen vore ännu mer meningslös"
***
"Att veta hur djupt skulden sitter och ändå gå ut i solskenet, köra sin bil genom byarna, hemåt, mot havet, att närma sig sitt hus, att ha ett hus att närma sig , att skicka sina talonger till Läkare utan gränser, att slänga sin femöring i kollektbössan, att i all sin meningslöshet leva lycklig för att motsatsen vore ännu mer meningslös."
- Bodil Malmsten
Behovet av Downs
- Var ska vi göra mål?
- Där!
Grunden Bois har börjat inomhussäsongen och jag skrattar högt under hela träningen. Det är något förvirrat, lite snett, väldigt glatt, slött på sina håll, vissa flörtar, andra jämför shorts. Linnea håller sig på målgörarsidan, vill inte hjälpa till och bygga mur vid röda lagets frispark, lagkänslan är ibland underbar - killen med kass balans men i övrigt fantastiskt bollsinne springer efter att ha gjort mål över hela planen för att ge den egna målvakten en jättekram - och ibland lång borta, tränaren ropar ofta vid närkamper "ni är i samma lag!" men magin i sport finns där hela tiden. Linneas alla tio fingrar spänns rakt upp i luften och ögonen spärras upp i ren glädje när hon landslagslikt jublar efter att ha gjort matchens snyggaste mål. Ja, jag är partisk. Det är till mig hon rusar och gör highfive & det är jag som plötsligt distraherar så pass att hon mitt i spelet måste tvärvända mot sidan från planen för att ge ifrån sig en smällkyss och en kram.
Tror klart att alla skulle må bra av att ha minst en med Downs i närmsta kretsen. Behovet av bekräftelse behöver aldrig stå ostillat. Lördag morgon vaknar jag av att Ola kommer och ger mig en klapp på ryggen, pussar mig försiktigt på kinden, lutar sig över mig och viskar på bredaste skånska "det är jao". Då har han med tio minuters mellanrum sedan sextiden väntat på klartecken från mamma att det är ok att han går in. Jag fortsätter ligga i slummer ett tag till medan han fortsätter att se på sina inspelade avsnitt av Allsång på Skansen och ibland i extas gormar "Jenny!!"
Personer med Downs är inte ok bara för att "de sprider sådan glädje", för det finns dagar då de inte sprider någon glädje alls och de är då fortfarande precis lika ok. Vi kan till exempel inte ha ett resonemang om fosterdiagnostik och urval vilandes på den grunden. Pratar med Anna om läkarutbildningen och hur lite etik det talas och hur mycket medicinska framsteg det lyfts fram. Jag håller med henne om att det är skrämmande. Någon berättade att i Danmark - där antalet födslar av barn med Downs syndrom minskar i ungefär samma takt som invandringen - har man nu upptäkt ett problem. Samhället behöver personer med Downs om inte annat så som en länk mellan folk helt utan diagnoser och människor med grövre handikapp.
Till den här världen vägrar jag tycka något annat än att alla är välkomna; sneda, vinda, lågpresterande, utagerande, de med hopväxta ögonbryn, de som helst lyssnar på Kicki Danielsson, de som väljer att äta sin mat sorterad efter färg och de som tycker att det är normalt att lägga tvåtusen kronor på ett par jeans. Alla lika, alla olika.
"My priorities are coffee, orgasms and sunshine"
Dansa med L är fantastiskt. Hon dansar fortfarande bättre än vad jag gör och det gör mig glad. Vi är på brasilianska föreningen, ett gatubarnsprojekt från Bahia är där och spelar samba-reagge & hipihopi och mellan spelsessionerna är det funk. Jag har dubbla linnen med svett emellan. Som alltid blandat med folk, gamla och unga, två mormödrar är med, Håkan Hellström är där med en treåring, det yngsta av barnen som spelar är elva.
Jag tror att jag är rädd för att bli uttråkad. Jag tror inte att jag är rädd för att stanna av, för själva avstannandet ingår i att hitta den där balansen. De stilla stunderna i soffan. Läsandet, skrivandet, tänkandet. Ljuslyktorna och skenet från laptopen. Samtidigt gillar jag intensiteten. Jag springer på spelningar igen, jag går ut, jag dansar, jag dricker öl, för att jag tycker om det sättet att leva. På det yttre kan det låta hysteriskt; den här veckan har varit på konserter måndag, torsdag, fredag, lördag och jag har dansat så vaderna värker även däremellan.
Av min gräslök på balkongen finns några gröna levande strån kvar. Det är konstigt; de smakar sommar och det är november. Solen lyser tillräckligt för att två tröjor och jeans ska vara ok. Jag lever gott med min längtan till platser och saknad efter personer just när livet inte står still & jag känner att nuet attraherar.
"My priorities are coffee, orgasms and sunshine" som Scotty the Blue Bunny sa på Pustervik igår. Han är en gaykanin som rör sig i en hiphopvärld och kör Manhattanbuskis på klubbturné med Mapei. You are fantastic! var konceptet & budskapet. Märkbart ledsen bröt han senare showen på grund av en tjej i publiken som betedde sig illa. För trots att man är två meter lång, rör sig självsäkert i platåskor, kommer från New Yorks uteliv och har en blå spandexdräkt är man människa där inunder. Riktigt bra djs (Scratch). Maria, Önder och Erik gjorde min kväll.
Dans är klart en drog, jag funderar på afrobrasiliansk workshop ikväll men känner att kroppen säger att det räcker. Dessutom är jag alldeles för mycket hemmamänniska för att vilja vara annanstans nu när jag kan. E jobbar sina sjutton timmar om dagen inför inlämningen och jag hade tänkt åka in till stan för att inte distrahera honom, men när han ändå måste in på jobb stannar jag. Många timmar på balkongen, bakar morot- och ingefärsscones, lagar mat, skriver i soffan, pratar med Karin, läser två böcker, skriver.
"en ny sorts fusion av det västafrikanska och det västerländska"
Bland de jag läste journalisthögskolan med fanns en kraftig överrepresentation av personer intresserade av kulturjournalistik. Eftersom jag inte kan sätta fingret på kultur, inte fånga in vad det är jag ser/hör/upplever, omöjligt kan tänka mig att recensera samt inte kan ett skvatt om artister, konstnärer, regissörer har jag hållt mig undan. Ibland kan jag dock rent personligen vilja kunna säga några fler ord än "bra!" på frågor som "hur var konserten?" I torsdags delade jag och mamma en flaska vitt och gick tillsammans med Elin på Mamani Keita; en konsert under Planetafestivalen. För att slippa själv lånar jag från DN:"Men Mamani Keita är ute efter något annat än den vanliga Mali-musiken. Tillsammans med den franske gitarristen Nicolas Repac bygger hon en ny sorts fusion av det västafrikanska och det västerländska, där raka beats och programmerade rytmer har en stor roll och där de två gitarristerna står för två olika världar. Å ena sidan en hyperstabil afrikan veteran, som spelar små, små slingor med en exakthet som ger begreppet rytmgitarr en ny innebörd. Å andra sidan Repac själv, som gärna drar ut på yviga psykedeliska soloutflykter.
Själv sjunger Mamani Keita dock med en självklar kraft som låter direkt lyft ur traditionen, den sort som gjort Malis sångerskor världsberömda. Hon skulle nog kunna få vilken musik som helst att kännas autentisk, och det som startar lite trevande med en antydan till triphopinfluenser slutar i discofunkigt totalös."
(Så slipper jag också stå för etiketter som traditionell, autentisk och triphop och det faktum att bara den ena och inte den hyperstabile afrikanske veteranen är namngiven.)
Mina höfter rör sig inte riktigt som de ska,
Beta av istället för att samla på
Flying: Confessions of a free woman
"Flying: Confessions of a free woman är en dokumentärserie i sex entimmesavsnitt av Jennifer Fox. Serien är både en dokusåpa, en social-politisk undersökning och ett berättartekniskt experiment" skriver SVT. Smått fantastisk; går söndagkvällar.
"Never before in our collective human history have so many women had such autonomy to construct a life of their own creation. Yet, the terrain is still rocky and 'choice' does not necessarily bring happiness, let alone freedom. Meanwhile, old models of femaleness still haunt women everywhere.
In this six-hour tour de force, FLYING: CONFESSIONS OF A FREE WOMAN, master storyteller Jennifer Fox lays bare her own turbulent life to penetrate what it means to be a free woman today. As her drama of work and relationships unfolds over four years, our protagonist travels to over seventeen countries to understand how diverse women define their lives when there is no map" skriver Caroline Libresco, Sundance Film Festival.