.
Anmält mig till en fotokurs på Art College/Folkuniversitetet i november. Så nu har jag två planer till hösten.
Redaktionen
Antingen arbetar man ute, eller inne. Och så kan man sova över också.
Skånskan är ett hotat språk, uppger UNESCO.
Ola Svensson, forskningsarkivarie vid Dialekt- och ortsnamnsarkivet i Lund, säger att det bakom listningen förekommer grumliga politiska krafter, skriver sr.se.
– Här har någon lobbat för detta. Någon som primärt inte haft språkliga intressen utan politiska, säger Ola Svensson till sr.se.
Enligt honom handlar lobbyingen om skånsk lokalpatriotism som finns i ett flertal partier och organisationer i och runt Skåne. Göran Hansson i stiftelsen Skånes Framtid pekas ut som ansvarig för lobbyismen. Han avfärdar alla påståenden om skånsk nationalism och hävdar enbart kulturella motiv, skriver sr.se.
– Vi bara talar om att vi ska rädda ett språk, säger han.
(Sydsvenskan)
En dos hav
.
Skördetid mest hela tiden. Vi behöver en frys.
.
Centrum
Somliga dagar går man till Da Matteos innergård två gånger, annars var det längesedan jag var i stan ordentligt. Får en massa timmar med syster yster och fröken Julie och det är på många håll och kanter en införperiod (nu detta, till hösten något helt annat). Håller fast vid att utomhustid är värd dubbelt och då räknas innergårdar in.
Östra Göteborg
Vi plockar och planerar i kolonin, är lediga tillsammans helt utan planer, blir bitvis rastlösa och åker till ställen som Härlanda tjärn (med påsar fyllda av frukt och regnet hängande i luften) och Återbruket (med flipflopfötter vadandes i vattenpölarna). Sedan till barnmorskan där jag inte kan låta bli att säga att det kan vara så att jag har smuttat och fått i mig en klunk vin eller så. Hon blir helt ställd, svamlar efter argument, spänner så ögonen i mig och säger ”avstå”. Heja kunskapssamhället.
Majorna
Nu är det krusbärens tur. Erik bakar paj och vi tar oss hem till A och E en vecka för tidigt. Den lägenheten med den vinden och det läget vill jag också ha, och jag är alldeles uppfylld av människorna på plats när vi så alldeles för sent åker därifrån.
Trött, tröttare, tröttast.
Röra
Dagarna flyter ihop. Börjat löpandebandpublicera inlägg för att ha kvar som något slags komihåg över den här sommaren som ju faktiskt känns ganska unik om än enhetligare än de flesta. Ändå har jag missat delar som en hel vända till skåne (vendagen, syskonkvällen, dubbeldopet), ytterligare bokstavskombinationer av sociala aktiviteter och ett par dagars jobb med glycerinsåpbubblor som mest utmärkande drag. Inte för att allt måste rapporteras, men det slår mig att alltet har liksom grötat ihop sig och delar har fallit bort. Oordningen stör när det var strukturen som var tanken. Och inte ett publiceringsdatum stämmer hittills.
Intellektuell stadga
”För lite är det som om man inte får intellektualisera amning med mindre än att man tar risken att bli stämplad som... ja, vad ska vi ta, antifeminist? Barnamördare? Lite är det som om man inte får intellektualisera saker som rör barnen, som en diskussion om föräldraförsäkringen, för att ta ett annat exempel, och inte heller frågor om vaccin, bärsjalar, dagisstart eller ens frågan om ens barn ska ha napp. Taggarna är så taggiga. Diskussionen så grovhuggen.
Det är lätt att förstå de känslomässiga skälen – just att det handlar om våra barn och så – men kan man inte lika mycket kräva intellektuell stadga som känslomässig av en förälder?”
- Andreas Ekström, ”Hemliga pappan”
- - -
Och jag som tidigare tyckt att ord kopplade till intellektuell är ganska fula, sammankopplade med sådant som akademiker, övre medelklass och att se sig som förmer har på sistone vänt och gillar det som ändå fångar in det där med tänkandet, diskuterandet, analyserandet, skrivandet, läsandet, reflekterandet.
Och så mycket enklare det blir när man har orden på sin sida.
Mitt fjärde hem
I Landskrona finns det ett hus med en skylt där det står Casa de la vanvett. Och så finns där landets äldsta koloniområde, mellan citadellvallarna och det är så fint och oregelbundet och inspirerande så det inte är klokt. Dessutom finns där två av de bästa männen jag känner.
Vi har varit där en del nu på sistone, lite av en varannanveckaprincip. Camilla och Miguel är kvar när vi kommer, och det blir vin och pizza nere vid halvmånen med dem, Krille och Madde. Sedan har jag en mittemellandag när det blir en kaffe här, en runda på stan där, en promenad och dejt med Tilde och Thia där och sen bjuder jag in mig själv till Anna, Per och Isak och deras gäster i nya huset. Som om jag till och med bodde i stan. Överallt är det barn. Helt plötsligt är de omkring en och det är en massa personer som för två år sedan inte fanns alls. Sara och Jocke kommer ner från Stockholm med sin Hugo (nästan sprillans ny) och vi kör Borstahusenhäng i ett par dygn, åker in till Hbg och kollar Dunkers kulturhus (fin fotoutställning om indiska män som aldrig tidigare sett havet) och hittar kokosglass. Plus Ola 24! Plus Torekov. Extra allt.
En halv gul sol
Det landar i att man baxar ut solsängen ur förrådet på kolonin, hämtar en kudde och börjar läsa. Alla tankar på småprojekt försvinner, det är så skönt att ha ett litet hus helt bortkopplat från måsten. Jag planterar väl om jag vill, målar om när jag har lust, håller mig till inspirationsryck och sitter stilla däremellan. Vi har trädgårdslandet fyllt av ogräs, men det gör liksom ingenting eftersom vi aldrig planterat någonting där. Så ligger jag i halvskugga och under mina aktiva stunder står jag på bordet och äter bigarråer direkt från trädet.
Heja E!
"Malin Wollin undrar: "Hur ska vi någonsin hävda vår kompetens om vi är där på grund av våra tuttar?" Korvas pappa undrar: Hur ska man någonsin kunna hävda någonting överhuvudtaget om man automatiskt blir bortsållad på grund av sina tuttar?"
***
"Jag blir galen på religion som gör politiska anspråk.
Den ställer sig nämligen då vanligen utanför normal politisk diskussion och debatt. När den ifrågasätts hävdar den sin okränkbarhet, sin rätt att slippa granskning och kritik – just eftersom frågan sägs röra något djupt personligt och privat.
Var och en som bär en personlig tro har ansvar för hur denna tro riktas mot omgivningen. Du tycker att man av religiösa skäl inte bör få göra abort? Du tycker att man av religiösa skäl bör stympa små barns kön? Du tycker att man på religiös grund bör bygga ett litet barns hela fostran och världsbild genom en särskild skola som avfärdar evolutionen som en teori bland andra?
Då är din tro inte längre privat. Då är den offentlig. Politisk."
Andreas Ekström, Sydsvenskans kulturblogg.
Med en grön Audi norrut
Verbalt kalas
"Systematiska kränkningar av kvinnors frihet borde vara skäl för asyl"
Utgångspunkten: "Barack Obama vill göra det det som George Bush absolut inte ville. Den nuvarande presidenten vill öppna Amerikas portar för kvinnor som utsätts för sexuella övergrepp eller allvarligt våld i hemmet."
Kärnfrågan: "om kvinnor ska ses som om kvinnor ska jämställas med andra förföljda grupper eller om våldet ska ses som ett övergrepp utfört av en person och riktat mot en annan. (Herald Tribune 16/7)"
DN tycker: "Här blir det intressant. Radikalt, för att inte säga smått revolutionerande. Om kvinnor hade betraktats som en folkgrupp hade det kunnat vända upp och ned på såväl våra föreställningar som praktisk asylpolitik."
Applicering i Sverige: "Men enligt Fredrik Beijer, verksamhetschef vid Migrationsverket, hör könsärenden till ovanligheterna. När de trots allt kommer upp handlar det uteslutande om könsstympning eller hedersvåld. Han uppskattar antalet ärenden om könsstympning till någonstans mellan 10 och 100 per år. Och det är ändå den största gruppen. Några ärenden som rört annan form av frihetsinskränkningar för kvinnor kan Fredrik Beijer inte erinra sig, men han säger att en situation med husarrest kan vara skäl för asyl.
Kanske är det för att dessa kvinnor inte tar sig till Sverige. Men kanske är det också, påpekar Fredrik Beijer, för att de inte är medvetna om sina rättigheter. Och för att vi på Migrationsverket inte heller tänker på det som ett skäl för asyl.
Det handlar alltså om ett förtryck som är så normaliserat att det bara i sina värsta avarter ses som ett förtryck, annars mer som en naturlig del av livet."
Slutkläm: "Det är ett förtryck. Och det ska därför av den demokratiska världen bemötas som ett förtryck. Alltså som något man uppmärksammar och som man erbjuder hjälp att komma ifrån."
- - -
Hela frågan kan man läsa mer om i Artikel 14:s temanummer om kvinnors asylskäl som kom ut i månadsskiftet maj/juni. Känns nyss. Nu ska jag in i nästa omgång, med fokus på Europa och EU.
***
– Själv vill jag ha texter som erbjuder lite mer MOTSTÅND…
En klockren åttitalskommentar. Den väckte plågsamma minnen om alla gånger man stått och hört sån där geggamoja yttras, och aldrig vågat ifrågasätta någonting. Varför vill man ha texter som erbjuder motstånd? Det är som att säga att man gärna vill ha lite skoskav under promenaden. Annars är man ju bara ute och lustgår, och – underförstått – hu, så banalt.
Det finns bra och dåliga böcker. Ibland erbjuder de bra böckerna motstånd (Franz Kafka), ibland inte (Ed McBain). Att proklamera att man vill ha böcker som erbjuder motstånd är ett uttryck för en lika ytlig litteratursyn som att proklamera att man inte vill ha något motstånd alls."
Bengt Ohlsson, DN 2009-07-16
Vardag (/livet på en pinne)
Hon är förmodligen min största förebild nu, graviditetsguru och fin vän.
Hennes A står på en stol och diskar medan vi sitter med vuxensamtal vid köksbordet. Mest handlar det om sådant som vi alltid pratar om, men mer kropp, jämställdhet och sånt som är svårt. Vi äter och pratar, pratar och äter. Sedan sitter vi i vardagsrummet och gör samma sak tills det blir natt.
*
Balkongen iordning. Lite såpa, en stor dahlia, pelargonior, en plasttrasmatta nyss köpt second hand och utbytta stolar. Voila!
Sitter där sen och läser Bang. Egentid och fuskledigt, E har åkt iväg för att paddla kajak i fyra dagar. Träffar L dagen efter, G, J och P kommer förbi och sedan E och E efter huggormsbett, sjöräddning och ambulans – i kolonin är allt lugnt och stilla.
Det är där vi är. Ett andra hem. Vi kompensationsgår slackline mellan äppleträden och börjar plocka jordgubbar. B tittar in och pratar en stund då och då. Sjömannen bjuder på öl.
Och så fler vänner, A som vi inte träffat på hur länge som helst och M och lilla L för första gången på kanske hundra år. Man borde flytta ihop med folk.
*
Vi åker på loppisrunda. Hittar pinnstolspallar! Och toarpskrona och Bagare Bengtsson (ska ju ändå ha barn). I Mölndal blir det diskussion om mitt vurmande för sommarstugeestetik; Erik förstår inte varför allt måste vara urblekt, färgglatt, skavt, blommönstrat och minst trettio år gammalt och jag förstår inte varför det inte ska vara det.
*
Så ut i havsbandet. Varsin kajak och inte mycket mer än så, det är skrattmåsarna och vi.
Paddlar neråt och utåt så vi hamnar i ytterkanten med solen och Pater Noster i horisonten. Det är granithällar och senapsgula lavar och premiärsömn i tältet. Ytterligare en dags paddling följer; visst är båtfolket ute men gyttret av öar gör att det finns ensamma platser för alla. Det låter som någon nyser snett bakom mig, vänder mig förvånat om och ser en säl.
Och så träffar jag L igen. För dadelbollar och långprat på Zenit och det är alldeles för varmt för det mesta. Men cykla gör jag och somnar varenda natt med så mycket vinddrag genom lägenheten det går. Och så simmar jag, Härlanda tjärn fram och tillbaka. A möter upp efter jobb för ett kvällsdopp och vi är där med A och K innan det grillas och plockas ännu mer jordgubbar. Det är ett par liter om dan nu. Och Erik bjuder varenda människa vi har på besök på aronialikör.
***
"Andra må ha skildrat Östern politiskt, geografiskt, sociologiskt, antropologiskt, men hon skulle skildra det egocentriskt. Hon skulle ge Östern i ett svettigt grodperspektiv, med allt vad som händer ett vitt fruntimmer bland bland ormar och fakirer och kinesiska svalbon. [...] Jaha. Och vart tog människan vägen? Fråga Vecko-Journalens redaktör, denne hårt prövade djuping. Ett par tre månader satt han med ett telegram i sin hand, och där stod: ”sorry lost all sense of humour”.
[...]
Fjärran Östern, ur en främmande skribents synpunkt, är vulkaniskt, vitalt, spännande, överväldigande – men det är mer tragiskt än roligt. Problemen man möter är av en sådan art och storleksordning att man förvandlas från skrivsugnen iakttagare med tentakler för det pittoreska till en ganska förstämd studerande av storheten i fattigdomen, lidandet, strävandet. Man stöter pannan i en verklighet som är hårdare, naknare, obevekligare än den man har hemma, och stöten sätter spår i ens huvud. Man möter människor som väcker ens dunkla respekt och vilkas tankar man inte förstår; man får en gåtfull glimt av andra kulturer och vet, med påkostande plötslighet, hur lite man vet.
[...]
Egocentrisk var det ja. Man går – det måste väl så vara – omkring i Östern i en atmosfär av likgiltighet för individen, den må sedan bottna i hinduism, i fatalism, i blotta statistiska faktum att överallt millioner krälar omkring under existensminimum. Hur som helst: fenomenet befrämjar inte pyssel med ens egen person. Det börjar med att man tycker det är hemskt kul att iaktta hur man själv reagerar när man åker ricksha, och man ser framför sig både kåserirubriken och fnittriga detaljer. Det slutar med att man ser rickshakulins svettiga rygg och hör hans hackiga hosta – inte bara hans, men millioners. Man sitter inte och blir sentimental, som det heter, man blir tvärtom sakligt van att färdas på det sättet. Men någon komik i situationen kan man inte hitta längre.
De klöv Indien i två delar, med blodbad och bord. Inför den synen kunde man inte helhjärtat gå upp i råttan man hade under badkaret i hotellrummet. [...] Den vithåriga flyktinggumman man fick upp i jeepen under kriget på Java brydde sig inte om hur tokig man såg ut i solhjälm, och så brydde man sig inte om det själv heller. I den kinesiska inflationens vältrande vågor drunknade alla ens små snedögda reflexioner, med ett kluck."
______________________________________________
Ur Älskar att resa av Bang/Barbro Alving
Spikmatta och jordgubbar
Det är klart att det blev midsommar i år också, och att den firades i Bälinge och att det var alldeles för kallt i vattnet jämfört med somrar som man minns det. Man åt sill. Man dansade runt midsommarstång mellan regnperioderna. Man sjöng allsånger på trappan ner mot sjön. Man spelade gitarr och försökte sig även på de finaste visorna. Ola var rusig och det är ett koncentrat av olagrejer alltihop så det är klart att han var rusig. Man var glad över att ha en familj som inte är som alla andra. Över att alla vill vara just där, just då, med varandra och att man gillar samma saker. Man åt jordgubbstårta och naturella jordgubbar och jordgubbar med mjölk och socker (och man kompletterade med dubbla doser järntabletter för att vara på den säkra sidan). Man pratade och sjöng, gick ner till sjön, rodde ut med ekan. Man hade på sig stövlar och de kläder som är skönast.
Man tog bilen upp till Småland. Vaknade dagen därpå efter att Karin köpt hem jordgubbar. Man åt dem och iransk nougat och låg alla tre i dubbelsängen och lyssnade på Hanna Hellqvist sommarprat. Man orkade ingenting men man orkade ingenting tillsammans. Man tyckte inte plastpiggsmattan gjorde så ont. Man gick ner till stan och satt på Palladium och åt, gick lite åt ena hållet och så åt andra. Man sjöng mindre men pratade mer. Man tog bilen hem i skymningen och sa exhalterat Titta! när man for förbi skogarna, fälten, vattnen och ängarna. Man körde igång hela den där svenska sommaridyllsgrejen som inte slutat än.