den nya röran

Vore det inte för besökarna skulle det bli tomt här. Ett vardagsliv fullt med nytt folk men inga av de gamla, de täta, de självklara. Mina arabiskakunskaper öppnar upp för leenden på metron men inga djupare kontakter än detta susande ”bint??!” när det står klart för alla i kvinnovagnen att Eja inte är en pojke. (Utan hål i öronen finns det inte på kartan att hon skulle kunna vara flicka. Det där med rosa verkar inte så noga här, men det är intressant att se detta genomgående behov av könsmarkörer och hur inga attribut alls så ofta signalerar maskulinitet. ”Aiwa, bint” säger jag triumferande och fortsätter klä henne i brunt och grönt och turkost. Kulturanpassning sträcker sig till för mycket kläder i värmen för egen del och att påstå mig vara gift men med Eja kompromissas det inte.) Hon hänger runt med främlingar mer än vad jag gör, upp i en famn och vidare till nästa, men relationerna förblir korta och intensiva. Fint då när Lena och Birger kommer och delar lite vardag, tittar in på kaffehus vid trottoarkanter och bibliotek. Av Eriks kollega får vi låna ett hus utanför Alexandria och jag blir, trots att det är lite kyligt där norröver, lite lycklig av vit sand mellan tårna. Men mest är det roligt att få visa upp den Kairo-smet som vi delvis gjort till vår.

Hos oss har vi tre konkurrerande böneutropare med kassa högtalarsystem. Det är bitvis löjeväckande högljutt. Religionen känns på samma gång både auktoritär och anarkisk.

”I det Kairo som madame Eleni hade lämnat bakom sig promenerade helt vanliga människor på inköpsrundor längs Qasr al Nil i ärmlösa klänningar i ljusa färger. Flickor från välbeställda familjer i Heliopolis bläddrade igenom Paris-Match och undrade om de skulle våga bära årets ännu kortare kjol. Deras mödrar satte på sig läppstift och häktade på sig tunga pärlhalsband i djupa urringningar inför föreställningar på operan eller de månatliga konserter med Umm Kulthum.” (Max Rodenbeck)

Då var det 60-tal. Nu är det ont om kvinnor utan sjal och långärmat även i 30-graders värme; de undantag jag möter är kristna (tio procent av befolkningen) eller västerlänningar. Niqaben är vanlig. Förändringen är påtaglig även om huvudduken förutom som religiös symbol även fungerar som modeattribut.

”Förr hade hans hemby varit fridfull med en enda moské. Böneutroparen hade haft en vacker röst som klingade mjukt i öronen. Nu var byn full av moskéer. I varje kvarter, varje gathörn, gränd och prång och på varje minaret fanns en stor högtalare som kallade till bön fem gånger om dagen med en röst som mullrade som åska.” (Nawal El Saadawi)

”Allah akbar. Allah akbar. Bönen är bättre än sömnen.”

Redan innan islam var egyptierna, enligt Herodotos ”religiösa till övermått, mer än någon annan nation i världen”. Nu är Kairo en muslimsk megastad. Inte heller Nassers socialism utmande egentligen tron, en svag sekulär tendens vände snart tillbaka och på den vägen är det.

”Rösterna som kallar till bön hörs över hela dalen, från öst till väst, med sådan kraft att Gud alls inte hade behövt vara allhörande för att uppfatta dem. Under en dryg minut ligger ett elektriskt ljudmoln stilla över staden på grund av högtalarna i omkring 15 000 moskéer.” (Rodenbeck)

Själv förhåller jag mig till det ur ett intresserat men ateistisk perspektiv och hejar på Bodour i Den stulna romanen när hon gör upp med sin Gud. Hon läser Torahn, Evangeliet och Koranen: ”Det var samme Gud som föredrog män framför kvinnor.” Nawal El Saadawi kommer till Bokmässan och det är därigenom jag hör talas om henne: en egyptisk författare, läkare och galjonsfigur för kvinnorörelsen i arabvärlden. Hennes bok kommer ut på svenska två dagar innan L & B kommer hit och de har den naturligtvis med sig.

”Jorden skapades inte på sex dagar, kvinnan kom inte från Adams revben. Tvärtom kom Adam ur en kvinnas livmoder.” (El Saadawi)

Det tog oss två nätter att vänja oss vid böneutropen här.
Sömnen är starkare än bönen.

E ser alldeles konstig ut när vi kommer hit. Han säger att det flippar i huvudet på honom, som en omvänd kulturkrock. Alla bakgrundsljud som tagits bort, alla människor, allt kaos. Här är helt stilla. Havet ligger blankt och ljusblått som kontrast till de rödaktiga klipporna. På andra sidan Saudiarabien. Någon som talar. Inget mer.

Några palmer. Sinai – berg och öken – bakom . Beduinstil rakt igenom med sättning i marknivå med mattor och dynor direkt på stranden. Ett rum som ligger så att man verkligen kan höra havet inifrån sängen.

Om man ska vara nedvärderande ser delar av Dahab lite ut som en dynghög med lösgående hundar, katter, getter och kameler. Men kustlinjen är fylld av denna symbios av beduiner, turister och hippies. Stället attraherar mest dykare, snorklare och människor med en förkärlek till att göra ingenting.  Många fastnar. Vi köper aprikosbröd från en tysk kvinna som kommer med nybakt på sin cykel vissa eftermiddagar, hon kom hit för sex år sedan och har inte kommit härifrån. Vi åker taxi med en egyptisk man som höll på med proffsboxning, hamnade här av en slump mitt i sitt turnerande och bara släppte karriären och stannade kvar. Det är en sådan kontrast till Kairo; helt utan stress, intensitet, luftföroreningar och krav på att vara täckt.

Vi äter räkor, blir bjudna på te, beställer laddningar av plattbröd och hummus, röker vattenpipa och drönar runt med solen mot huden. Jag  läser Dumskallarnas sammansvärjning  och det gör på sina sätt E också (De apatiska). Vi bor norrut, precis där hotellen och serveringarna slutar och det obebyggda börjar och det är ett litet hotell fullt med original. Den irländska mannen helt klädd i turkost som konverterade till islam för trettio år sedan. Den unga franska tjejen som gråter öppet när hon lyssnar på nyheterna. Den äldre ständigt solande kvinnan med morotsrött hår. Det egyptiska paret på besök från sin exil som drar ut sin teve på balkongen ovanför oss och därifrån umgås med sin vuxna dotter som socialiserar med alla andra nedanför. Dykarkillen som upptäcker fridykning och ljudligt deklarerar för den hälsande vännen ”I told you, it’s not 'what’s up' here, it’s what’s down!”. Det nyförälskade borgerliga brittisk-argentinska paret i 70-årsåldern. Den fransk-spanska familjen som gett bort allt de äger för att ge sig ut och resa i världen under ett till två år med Salomeh, 3, och Africa 1,5. Det tar två dagar innan de bestämmer sig för att förlänga sitt visum.

Det är en parallell verklighet, helt klart. Sådana här ställen finns inte egentligen och jag längtar inte en smul tillbaka till Kairo. Ett par gånger om dagen tar jag mig ut och ner under vattenytan, snorklingen blir som en drog som kompletterar allt detta ljuvliga ingenting.