den nya röran

Thia har fötts och jag är nästan stum.
För två eller säkert tre år sedan när jag och Tilde var i Amsterdam hittade vi en fantastisk affär som bara sålde hängmattor. Mest sögs vi till de som specialvävda för spädbarn. Vi gick ut och sedan in i affären igen flera gånger; förmodligen hade vi ägglossning båda två och Tilde köpte med sig en hem.
Nu, 22 april klockan 13.23, har hon fått barn.

Det är lite som med fröer, och allt är sammankopplat med min oerhörda fascination för saker som växer. Alldeles från början, innan det egentligen är något, ett litet korn med intetsägande (persilja) eller säreget (ringblomma) utseende. En start till ett embryo. Som redan har nästan all information inkapslad i sig för sin utveckling till att bli klart. Tilde pratar om kärlek och mirakel och vad annat ska man tala om?

Det började inte särskilt bra. Miss i kommunikationen mellan folk på byrån och därför försenat annonskorr. Flytt från Stadsmuseet igår med nerpackad dator gjorde att jag arbetade hemifrån sängen. Långsam process. Sent behov av högupplösta versioner av bilder, fick jaga fotografen som var och gjorde andra ärenden i Mölndal. Efter lite pill fick jag till slut lämnat slutgodkännande.

Så kom jag i alla fall iväg, cyklade vägen genom Gårda i 20 graders värme och full blåst till massage på Valhalla. Därefter viss irritation, problem med mailen och mycket i vändorna mellan GP:s annonsavdelning, fotografen och byrån som egentligen är bortom min kontroll. Tillbaka på vanliga arbetsplatsen, hittade kinamat i köket och bra kollegor att prata av sig med. Min konstiga känsla igår bekräftas från massor av håll--- folk pratar om efter-festival-depression och till och med existensiell kris som om det vore normalt.

Lämnade jobbet tidigt, gick in och köpte Mig äger ingen och satte mig på Språkkaféets uteservering. Sedan mötte jag upp med E och gick till Mitt andra hem för tapas. Slutligen sambaexplosion.

Nytt för idag. Sockerärtor, rucola, smultron, ringblommor, avokado.

Plantering, pianospelande & pizza.
Tomhetskänsla, tråkmåndag & trevliga telefonsamtal.

Det fattas någon. Det borde vara jag och Karin som sitter på balkongen ihop, sackar och lyssnar på lite för hög musik. Då skulle vi gå ner till ICA bortom neonljusen och köpa sura grodor och pandalakrits. Vi skulle dricka någon balja kaffe och vin och prata om allt det där som betyder något. Vi skulle längta någon annanstans och ingenstans, fylla varandra med tankar och inspiration och planer. Vi gör det ändå. Vi har det där som kallas avståndsförhållande och det fungerar tämligen väl. Vi pratar i telefon, hon om sitt och jag om mitt och hon om mitt och jag om hennes, men fan vad jag saknar att ha henne nära. Egentligen är det inte så långt mellan Göteborg och Växjö. När vi köpt bil ska jag utnyttja det.

Hemmafest igår hos Anders och Kristina med massa trevliga människor och alldeles för mycket vin. Trettioårsfirande. Mycket sånt nu, det började med Maria förrförra helgen och många fler av de närmsta framöver; 1978 är en bra årgång.

Mitt i all längtan efter lugn och tid över behöver jag just fart. Erik suckar när jag säger det och undrar vad det är jag vill. Ordentliga fester, utekvällar, den där intensiteten. E kallar det åldersnoja. Själv vill han dricka mindre och vakna tidigt - man vet aldrig när det är en dag tillräckligt fin för kajakpaddling. Samtidigt tror jag att han har samma fobi för att ha tråkigt som jag har, han funderar bara mindre på det.

Som med mycket annat gör jag naturligtvis en grej av det. Att vara 28 känns dock ingenting. Det är ungefär samma som 27 eller 30 och de nya personer som fascinerar mest i min omgivning är över 35 och jag får fortsätta att förhålla mig till att bli betraktad som hysteriskt ung. Men visst; jag behöver inte visa leg på systemet och baksmällorna slår onekligen hårdare.

efter att ha skrubbat balkongen. Allting har stått ute över vintern eftersom det aldrig blev någon riktig vinter. Nu är det i ordning om än inte mycket som växer. Planterat ut tebladen som jag fick med mig från Uganda och sått lite frön i ett par gamla krukor från farmor. Var med Lina på Indiska i veckan och tittade på trädgårdsgrejer och sköter om de förodlade växterna som börjat gro i köksfönstret. Ungefär så långt har jag kommit, resten av fröpåsarna ligger på vänt. Tagit kompledigt idag och rått om mig själv, suttit och läst Sonic och egna anteckningar efter att ha skurat klart. Så kom E hem och vi öppnade en flaska rött, hämtade ut sesamknäcke och oliver och allt vad jag tänker om koloni projecerar jag nu över på balkongen. Det funkar. Sedan plockade vi upp kläder, tvättade och lagade mat, satte oss vid köksbordet men ångrade oss och struntade helt i att äta, plockade bort och gjorde drinkar istället.

Det säger ungefär pang när våren kommer. Säkert inte pang och kanske den smugit sig på långsamt men världen blir så mycket påtagligare när man slutar vara introvert och tittar ut. När jag tittar närmre på buskarna är de på gång. Människor äter lakritspuck och pratar om körsbärsträd. Erik plockar upp mig på festivalcentrum och vi tar vägen hemåt längs Gullbergskajen. Vi lagar mat och äter rädisor, jag planterar grönkålsfrön på balkongen och lyssnar på Säkert. Det är vår och allmänhetens program är slut.

Intensiv men åtminstone rolig vecka fylld med .se-journalister, omöjliga frågor, festivalen framför allt betraktad genom fotografens bilder då jag haft för ont om tid att vara med på aktiviteter själv med ett par undantag; däribland ett från mitt perspektiv skrattretande försök till lyssnande på Torkel Klingberg om den översvämmade hjärnan. Att vara informationsknutpunkt för press, TV, radio, medverkande, Media Center, reklambyrå, projektgruppen och allmänhet under ett evenemang med hundratusen besökare, 374 programpunkter och dagliga annonser tar ett visst mått energi. Det tar stopp vissa morgnar. Jag vill ligga kvar i sängen, dansa på vardagsrumsmattan och sitta på balkongen - måste man allt det här andra? Samtidigt är jobbet bara roligt. Bara roligt och det är också lite knäppt. Det är som Elin påpekar, saker som egen fönsternisch säger något om ett pinnhål upp i karriären jämfört med jobbet som personlig assistent.

Och det går rätt enkelt att skapa filter att se saker genom. Det finns ett åtminstone tunt lager lyx. Jag minglar, dricker vin och äter snittar, blir utbjuden på middagar och representerar flera dagar i sträck, får höra att jag ser ut som något taget från 30-talets Paris (från Björn Ranelid som sitter in med en kanelbulle en mitt-i-veckan-dag och inte kan släppa hur snygg min second hand-kjol är). Det finns den vetenskapliga aspekten - jag umgås med professorer och unga estländska fysiker, lär mig om DNA-molekyler och ljudvågor. Den lekfulla, som i att klistra upp pixelmonster i skumplast på vår kristianiacykel, och den seriösa - jobbar tolv timmars om dagen utan rast.

På måndagen är det som att det vänder till något annat. Jag väcks av sång, frukost på sängen och fint inslagna kajaktossor. På lunchen sitter vi i gassande sol på Språkkaféet. Det är fint så. En Moleskinebok, choklad- och mangotårtor på jobb. Sms. Antikvariatpocket. Teaterbiljetter. En öl efter jobb med Petra och Gustav, Lina kommer förbi och sedan går vi vidare för kaffe, glass och Claes. Mer sång och samtal. Tid över och spontanitet tillbaka.

"Välkommen. Och grattis. Jag är väldigt glad att du har tagit dig hit. Det var inte lätt, det vet jag. I själva verket tror jag att det var lite värre än du inser.

För att du ska kunna vara här måste till att börja med biljontals drivande atomer på något vis förenas på ett intrikat och märkligt tjänstvilligt sätt för att skapa dig. Det är ett arrangemang som är så specialiserat oh speciellt att det aldrig har prövats tidigare och det kommer bara att ske denna enda gång. Under de kommande åren (många, hoppas vi) kommer dessa mycket små partiklar utan att klaga att ägna sig åt alla de miljarder snabba samarbetsansträngningar som är nödvändiga för att hålla dig vid livoch låta dig uppleva det utomordentligt behagliga men allmänt underskattade tillstånd vi brukar kalla existens.

Det är gåtfullt varför atomerna gör den här ansträngningen. Att vara du är ingen angenäm erfarenhet på atomnivå. Trots att de ägnar dig så mycket hängiven uppmärksamhet, bryr sig dina atomer faktiskt inte alls om dig - de vet faktiskt inte ens att du finns. De vet inte ens att de finns. De är när allt kommer omkring själlösa partiklar och lever inte ens själva. Under din existenstid kommer de likväl reagera enligt en enda absolut impuls: att se till att du förblir du.

Tråkigt nog är atomer ombytliga och obeständiga och deras engagemang är flyktigt - verkligen flyktigt. Inte ens ett långt människoliv blir sammanlagt mer än omkring 650 000 timmar. Och när du siktar den ganska blygsamma milstolpen, eller är någonstans i närheten av den, kommer dina atomer av okänd anledning att stänga ner dig, sedan tyst lösgöra sig från varandra och bli andra saker. Och då är det slut på dig.

Men du kan ändå jubla över att det över huvud taget sker. Det händer faktiskt inte någon annanstans i universeum, i alla fall så vitt vi vet. Det är klart underligt eftersom de atomer som så frikostigt och lämpligt samlas för att bilda levande varelser på jorden är precis samma atomer som avstår från att göra det på andra ställen. Utöver allt annat är livet på rent kemisk nivåfantastiskt banalt: kol, väte syre och kväve, lite kalcium, ett stänk svavel, en gnutta av andra mycket vanliga grundämnen - sådant du utan vidare hittar på apoteket. Det är allt du behöver. Det enda speciella med de atomer som utgör dig är att de utgör dig. Fast detta är förstås själva livets mirakel."

- Bill Bryson: " En kortfattad historik över nästan allting".

"Vi bottnar alla i en fullständig osannolikhet.
Och naturligtvis tror jag på utopierna. Eftersom vi är en."

- Bob Hansson: "Bräcklighetens poetik"

"Finns det någon leksak alla har ett förhållande till är det lego som genialt fångar det barnsliga intresset för att bygga en liten värld. Det var tiden före Sim City, Nintendo och datorspel. Julklappen var en ny legogrej, värlfärdstatens pyssel nummet ett. Det blev hus, miljöer, det blev fordon med små lampor och batterier. De höll ett litet tag, sedan lämnade man konstruktionsskisserna för att bygga helt efter egen fantasi.

Det var just det snillrika - man kunde lämna byggritningarna och ha lika roligt i alla fall. Med lego blev man utopist och fram växte märkliga skapelser. Sedan raserades allt och lades i en låda i väntan på nästa tystlåtna byggperiod. Det var ett färggrant Arkadien, men där inget varade för evigt. 19 miljarder legobitar tillverkas per år. Vart tar alla legobitar vägen egentligen?"

__________________________________________
DN, Mikael van Reis, 2008-02-04

Om våren, om våren är en bedräglig tid
då alla glada visorna skrödas
och kärlek blir till och förödas.
Det enda jag vill ha är en liten smula frid
för lika väl som rosen den röda
skall även jag de maskarna göda.

- Cornelis Vreeswijk (Huvudlösen för aftonen)

En viss sorts samba växer fritt överallt.
Andra sorters samba kostar pengar,
odlas med omsorg i sambasängar.
Sådan samba smakar som bröd utan salt.
Texten har pikanta små svängar.
Den sortens samba är indusri
men rätta sortens samba är fri.

Rätta sortens samba är inte klok.
Man blir inte klok när man hör den,
särskilt när en vacker dam gör den.
Den står så gärna i din sambabok.
Men på Ipanema Beach dör den,
av dom rika får den blott förakt och hat.
Men vad den behöver är mat.

- Cornelis Vreeswijk

Hur går det med boken då? undrar Maria under en fredagsfika på jobbet. Stämningen är uppsluppen, helgen stundar och det blåser opp till grogg. Hon är ironisk. Jag har ingen bok på gång. Att ämnet förs på tal beror på att vår kollega har släppt ännu en bok och en gemensam vän skriver på sin debutroman.

En del murvlar blir murvlar för att de vill skriva, men saknar fantasi och tåga nog att kreera något litterärt. Till dem hör jag; det är tryggare att verka inom angivna ramar, än att ge sig ut på gungfly och skapa. Nog skulle jag vilja, men saknar man Somerset Maughams eller Susanna Alakoskis begåvning gör man bäst i att bli vid sin läst.

Hur annorlunda det var då Ågge och jag tävlade om att vara lågstadiets skriftställare. På löpande band skrev vi händelseböcker; små hophäftade A4-ark om ett par sidor som i regel var vigda åt teman som "mitt sportlov" eller "en dag i hembygdsparken". Men vi utmanade gränserna. Utan att fatta att snapphanarna sjavade runt i Göingebygden, slet jag med en episk historia om snapphanar som härjade i Dalarna. Det spårade ur, för helt plötsligt dök Sitting Bull och höving Stora Sprattelvattnet upp i trakterna kring Mockfjärd.

I surrealistisk anda brädade Ågge mig. Han fick grepp om en story, som fått Kafka grön av avund. Under ett lov spelade Ågges farsa Povel Ramel. Av låten "Den lille tecknaren" och i synnerhet strofen "...och så ritade jag en gubbe som var full" blev Ågge besatt. När vi andra tillbad Carola diggade han Povel och skrev en händelsebok om Ramels vardag. Den började med Povel vid pianot, sjungande med cigg i käften. Sen tog surrealismen över. Povel gick ut med hunden. Povel stekte fläskpannkaka. Povel rensade stuprännor. Povel blev brandman. Povel flög rymdraket. Povel vallade en ren. Och sköt en fjällämmel av misstag. Med sån vidunderlig fantasi var det svårt att tävla.

Vill man nu tvunget skriva bok och fantasin tryter finns alltid memoarerna att ta till. Där finns ramen, men man kan dra ifrån och lägga till. Skyla över snusket, bättra på patinan och ösa på med superlativ. Sen mutar man nån att skriva den smickrande baksidestexten. Titeln på självbiografin filar jag på, men "Mitt liv - från underbarn till övermänniska" ligger rätt nära sanningen.

_____________________________________________
DN, 2008-04-12

Karin fortsätter att messa; från Esfahan, Persepolis, Yazd, Shiraz, Petra och Döda havet. Jag fortsätter att jobba och stora fönster gör att det känns mindre trångt. Tre veckor, två veckor, en vecka. Nu. Karin messar från flygplatsen i Amman. På måndag sätter festivalen igång.

Någon är ute och paddlar kajak medan jag skapar mig söndag i sängen med
ihopsurvade lakan, smutsigt hår och projekt utan större betydelse. Hade en tydlig plan för dan som försvann, slutade med övertalningspromenad bort till torpakolonierna, saltlakrits och rödvin. E kallar det dekadent och någonstans tror jag att det är hans sätt att vara snäll. Och det vänder. Jag förodlar lejongap, vaxbönor och grönkål i köksfönstret, tar en kvällsfika på franska med L, hakar i spår. Träffar J, struntar i samban, lagar mat och cyklar. Nästa månadsskifte slår knopparna ut och då är vetfesten slut.

Bilden från gatuhörn i Lissabon, butik som uteslutande sålde fröer och lökar.

Karin messar från ett köpcenter i Teheran. Hon är egentligen lika nära fast hon är långt bort.
Vänner gör barn.
E och jag träffas på New Dehli innan tisdagsträningen för pistage-naan, öl, papadam och mangolassis.
Jag sträckläser en bok som sätter sig.
Solen lyser under ärtsoppelunchen med A.
Linnea sjunger Hakuna matata det är ord som är bra hela vägen till Kviberg. På en tandem är det mycket lättare att titta bakåt, åt sidan och uppåt när man cyklar. Det är första utomhusträningen och hon står som vanligt i offsideposition och väntar på målgivande pass hela matchen innan vi cyklar hem.
Erik hjälper upp trasslig fredag med kronärtskockspasta, rödvin och samtal vid köksbordet.
Sara och jag drar ihop lite folk och går till Pustervik. Det är föreställning med hiphop/balett/capoeira och blir sedan öl på Jazzå.
Nya människor tar plats (får plats) i mitt liv och fascinerar.
Elin skriver.

Detta subtila skiljetecken är föremål för en intensiv debatt bland några av landets intellektuella, rapporterar The Guardian. Författaren, serietecknaren och satirikern François Cavanna kallar tecknet för blygt och vekhjärtat. Ett semikolon skapar osäkerhet och brist på skärpa, en tankens luddighet, säger han. Philippe Dijan, även han författare, är ännu hårdare; han vill inget hellre än att gå till historien som semikolonets baneman.

Till tecknets försvar rusar språkpatrioter som menar att nationalhjältar som Victor Hugo och Gustave Flaubert inte klarar sig utan det timida tecknet; utan det vore deras verk blott skuggor av sig själva."

_____________________________________
DN 2008-04-06, Emma Thelénius-Wanler

för några veckor sedan när man inte riktigt håller ihop. Ett sms jag inte ville ha, en kropp som börjar bete sig konstigt och en andning som helt plötsligt kräver koncentration. Det var då jag såg att gräslöken från förra året tagit sig upp på balkongen, hyacinten som ställdes ut inför nyårsfesten börjat blomma och några lökar som jag slängt i den stora skräpterracottakrukan återigen fått liv. Och jag kom av mig.

Att må dåligt är så fruktansvärt mycket mer ok när man återfår kontrollen. Läge på, promenad, spårvagn till Majorna och den typen av privata samtal man borde kunna avhålla sig från i offentlig miljö men just då vad fan och vad vinner människor egentligen på att upprättahålla masker för varandra.

Mest mår jag bra, oförskämt bra. Jag ligger på flyt och flow och fantastiskt hela tiden, gör inte saker mer komplicerade än vad de är, tar mig igenom mars som om det aldrig varit annat än en dans.  Så kom snön och täckte gräslöken. Fröpåsarna och planeringslådan från Indiska står kvar härinne. Det intensiva pratet om odling har stannat av. Det beror på flera saker, betyder ingenting i sig och jag hoppas att det är tillfälligt. Det hugger till ibland, det gör det, av saker som ligger undertill och skaver och det tillkommer saker som gör ont. Men det är bara saker som är på riktigt som betyder något.

vattnar blommor och rätar upp dem "den här står och lutar till höger, det känns liksom inte rätt ideologiskt". Han har varit uppe tidigt, som alltid om helgmorgnarna, och laddat ner ett par Håkan Hellström-skivor och efter frukost dansar vi tango till Taube i vardagsrummet.

Han är så j-vla fin.

Jag redigerar FUB-nytt till klockan två på natten och träffar Christina på Zenit dagen efter över kaffe och dadelbollar och går igenom andra numret. Dräktworkshop efteråt i Musikens hus; ståltråd som ska böjas, silvertyg som ska limmas, plymer som ska sprejas. Dansar med batterian. Missförstår koreografi. Dansar med armarna. Går sedan, kvällen är varm, ner mot Grönsakstorget för att möta upp E för en sen bio. En av torskarna från Rosenlund stannar sin bil en bit framför mig, jag blir inte rädd men förbannad igen över att behöva se ansikten på den sortens människor, över att de har ansikten och finns på riktigt. Handlar äpplen, chips och kolastänger, ser I'm not there och blir stum.

Nu börjar det bli galet på riktigt, det är en snurrande cirkus när det drar ihop sig till vetenskapsfestival. Mycket som ska bestämmas i sista stund - ska programomslaget vara knallrosa Strindberg som spelar plockepinn eller Monalisa med spelkonsol?, ska den här texten vara med eller strykas?, vilken fotograf ska bokas in? Mycket som ska göras - flyers till evenemang, bearbetning av media, hemsida som ska fyllas ut och uppdateras. Mycket som händer på en och samma gång, mycket trådar att dra i och ha koll på. Roligt med perioder av stress som är hanterbara. Vi har nu flyttat ner hela vårt kontor till Stadsmuseet för att sitta i smeten och jag har fått en egen fönsternisch med dyna och kuddar. Det är en del annat och en del lugn som sprängs in mellan allt jobb och mycket ta-det-som-det-kommer-strategier som funkar.

"Jag tror att jag har två hjärnhalvor - fast inte den högra och den vänstra, utan en övre och en undre. Jag har dock svårt att skilja mellan det höga och det låga. Den tunna hinnan mellan mina hjärnhalvor är perforerad."

- Leif Zern

Pappa spelar Bob Marley-skivor och laddar ner enredos eftersom mamma absolut vill lära sig samba. Dagen efter är det igång igen, efter att jag börjat spela Dan Andersson-visor på pianot drar vi fram andra instrument (ägg, dragspel) och jammar till bluesskivor. Ibland är min familj inte riktigt klok och jag tror att det är i dom stunderna jag gillar den mest. I Malmö med Camilla och Madde för helkväll på Carib Kreol, fikar två gånger på 261, träffar storfamiljen och firar påsk.

***

Hämtar Krille och hans skrivare på söndagmorgonen; i Bälinge blir det blir vedhämtning, rödvin, textläsning och sogg. Ibland är det fint när saker bäddas in i klyschor --- pratat en massa om det, att saker inte slutar vara bra bara för att de är stereotypa. Och det är skönt med platser och människor som gör att det är rysligt enkelt att vara sig själv. Dagarna flyter in i varandra, bryggorna nere vid sjön är snötäckta, jag har alldeles fel skor och mår förbannat bra.

"För ett tag sedan hörde jag en debatt på radion mellan en socialdemokrat och en kristdemokrat om huruvida homosexuella skulle få gifta sig och skaffa barn. Sossen vann. Sossen vann eftersom kristdemokraten var tvungen att tala det enda gångbara politiska språket i Sverige: det sekulära. Kanske tyckte han att det var fel att låta homosexuella gifta sig och skaffa barn eftersom han var kristen. Men det kunde han inte säga. I så fall hade han ju varit tvungen att åkalla en högre makt. Varit tvungen att säga: detta är inte min privata åsikt - den härrör från Gud. Det vill säga han skulle varit tvungen att argumentera som någonting annat än en suverän individ som själv bestämmer vad som är rätt och fel.

Det står i kristdemokraternas principprogram att partiet vilar på en kristen grund. Men vi hör dem aldrig prata om Kristus. Det är inte konstigt: politik och religion bör inte blandas samman i ett modernt sekulariserat samhälle. Gud kan alltså inte åberopas som auktoritet i världsliga frågor. Själv tänker jag tack och lov om detta, men det måste vara svårt för en kristen kristdemokrat. Han eller hon får ett hålrum mitt i sitt tal; någon kanske talar till kristdemokraten, men vad denna någon säger kan kristdemokraterna inte uttala i en politisk debatt.

För vi har ju avfärdat de där abstrakta begreppen, till exempel Gud eller Nationen, som kräver någonting av oss. Vi har lärt oss att de inte är subjekt med egen vilja. Ingenting är emot Guds vilja för han har ingen vilja, åtminstone inte i politiska frågor. Nationen agerar aldrig som en nation - det är bara enskilda individer, invånare i landet Sverige, som agerar.

Fast, tänker jag nu, det här stämmer inte. I två fall stämmer det inte. Det ena fallet är Marknaden - den talar vi fortfarande om som vore den ett handlande subjekt (som i nyhetssändningarnas tal om att "marknaden reagerade på börsnedgången genom att..."). Marknaden, och framför allt Tillväxten, kan fortfarande kräva saker av oss. Under dess vilja måste vi fortfarande underordna oss. Och Marknaden är fortfarande, lär vi oss, någonting som det inte står i människans makt att förstå. DN:s ledarsida citerade för en tid sedan en australisk professor vid namn Peter Saunders som sagt att "ingen planerade det globala kapitalistiska systemet, ingen styr det och ingen förstår riktigt hur det fungerar. Detta förolämpar särskilt de intellektuella, för kapitalismen gör dem överflödiga".

Ett visst ekonomiskt system gör alltså den tänkande människan överflödig. Kapitalismens vägar förstår vi bättre ovan där. Eller snarare: aldrig. Så fråga inte, analysera inte, hands off!

Det andra fallet där ett icke-mänskligt begrepp fortfarande kan kräva något av oss är naturen, eller snarare miljön. Vi säger visserligen inte ofta att "miljön kräver..." eller "miljön reagerade på tillväxten genom att...", men detta är ändå andemeningen när olika forskare berättar att vi måste minska utsläppen av koldioxid och användandet av fossila bränslen om inte jorden ska bli varmare.

Och i det fallet är det ju faktiskt sant. Inte sant i meningen att miljön egentligen har några som helst åsikter om vad vi människorgör, eller några dolda avsikter med vårt liv här på jorden. Men sant i meningen att om vi vill att mänskligt liv ska kunna fortsätta att existera måste vi underordna oss naturen, även om det bara är vi människor som vill att jorden ska överleva - inte jorden själv.

Att vi har lärt oss att Gud eller Nationen inte kan kräva någonting av oss är bra. Att vi fortfarande tror att Marknaden kan göra det är dåligt. Men att vi inte inser att naturens liv är en förutsättning för den enskilda människans liv kan faktiskt vara ödesdigert. Människan lever bara om naturen lever - men hon skulle kunna leva utan både gud, nation och marknad, och har gjort det i årtusenden. Det är en avgörande skillnad. Det är den verkliga gränsen för människans suveränitet."

__________________________________
Söndagskrönikan, DN, 2008-03-30

Tog mig ut till skogen dit Adrian dragit ihop lite folk till brashäng för att elda upp sin gamla loftsäng. En yxa var med, en kittel för att koka upp sjövatten i, en kolsyrepatron för att kunna göra riktig vispgrädde till våra irish coffees, en bandspelare med skorriga Beatleskassetter, korvar, folköl, marschmallows och hela kittet. Fantastisk, smått surrealistisk dag.

har Vidya på sig min turkosa klänning och mina vita skor. Jag har har varit på förfest hos Maria och hällt i mig caipirinhas som om det vore saft. Träffar nya människor och gamla människor och som vanligt visar sig Gbg vara småstadens alla känner alla. Det är fint. Det är afrobrasiliansk fest och påfyllning av kaffe och mineralvatten gör att jag kan dansa till stängning. Vidya har jag inte sett på hundra år och det är en kväll av yra.

är slut. Nästa gång jag hänger uppochner under vattenytan är det inte i en inomhusbassäng med babysim-tempererat vatten. Vintern är över.