Sinnen, tisdag
LUKT
På mitt arbetsrum står just nu en bukett med rosa rosor och vita liljor som jag fått av en familj som vi (Röda Korset) hjälpt att komma till Sverige och ett paket rökelse från en man som vi inte kunnat hjälpa alls.
*
SMAK
Till lunch en gryta med lite för mycket salt och lite för lite lime (enligt en som var med & kan) och fantastiskt ris på det andra persiska stället. Till eftermiddagskaffet äggost (bohusdelikatess) som Krister hittat för fem kronor i fyndlådan på ICA Möllevången. Till kvällen nybakt av Erik hemköpt bröd från Donaubageriet.
*
SYN
Tittat på alla möjliga tyger, mycket Almedahls och Åhlens egna, till mitt projekt att göra om gästrummet i stugan.
*
HÖRSEL
E har fyllt på min ipod med en massa ny musik och försökt koppla in den i en gammal radio som vi köpt på loppis. Mycket djs och electro. Mannen som har typ alla årgångarna av tidningen pop i hyllan i källaren lyckades i helgen få ur sig "förstår inte varför jag lyssnat så mycket på indie tidigare". Men Feist och gammal new wave tydligen helt ok fortfarande.
*
KÄNSEL
Hud. Hår. Närhet.
På mitt arbetsrum står just nu en bukett med rosa rosor och vita liljor som jag fått av en familj som vi (Röda Korset) hjälpt att komma till Sverige och ett paket rökelse från en man som vi inte kunnat hjälpa alls.
*
SMAK
Till lunch en gryta med lite för mycket salt och lite för lite lime (enligt en som var med & kan) och fantastiskt ris på det andra persiska stället. Till eftermiddagskaffet äggost (bohusdelikatess) som Krister hittat för fem kronor i fyndlådan på ICA Möllevången. Till kvällen nybakt av Erik hemköpt bröd från Donaubageriet.
*
SYN
Tittat på alla möjliga tyger, mycket Almedahls och Åhlens egna, till mitt projekt att göra om gästrummet i stugan.
*
HÖRSEL
E har fyllt på min ipod med en massa ny musik och försökt koppla in den i en gammal radio som vi köpt på loppis. Mycket djs och electro. Mannen som har typ alla årgångarna av tidningen pop i hyllan i källaren lyckades i helgen få ur sig "förstår inte varför jag lyssnat så mycket på indie tidigare". Men Feist och gammal new wave tydligen helt ok fortfarande.
*
KÄNSEL
Hud. Hår. Närhet.
"Växter med livserfarenhet"
"Alla växter har en historia att berätta. Det säger tre formgivare som har startat 'Vintage Plant', ett projekt som samlar in och säljer vidare begagnade växter" (Sydsvenskan, lördag den 28 juli 2007)
"Hanna Nilsson och Sofia Østerhus pekar på en trälåda som står gömd bland alla växter i deras ateljé i ett gårdshus i Köpenhamn.
- Allt finns samlat här. Kartor som visar var de olika växterna bott, deras släktträd, fotografier och berättelser från tidigare ägare, säger Sofia Østerhus."
"En växt präglas precis som vi människor av sin bakgrund. Den påverkas av var den har levt och vem som tagit hand om den. Därför säljer 'Vintage Plant' inte bara begagnade kaktusar och pelargonsticklingar. Som köpare får man även växtens hela historia."
***
Växten på bilden hittade Sofia Østerhus kvarlämnad när hon flyttade in i sin nya lägenhet. Hon frågade runt och fick fram att den tillhörde sonen i huset Lauge.
Lauge says:
My father gave me the plant for my birthday when I was 10 years old. The plant I got was an offspring after a giant tree he once had. My father got it from an old friend that was moving to Pakistan to work as a doctor. When he couldn't bring it, my dad was asked to look after it and he did so with pleasure. My father has brought it with him when he has moved and during the 20 years he had the tree it grew really big and got lots of offsprings that he gave to friends and family. One of those is the plant I got and living in Teglgårdstrædet. I think it has only grown about 20 cm during the years I have had it. Once when I was little I tried to get it to grow faster by repotting the plant and put it in desert sand that I got from my grandmother but it didn't help much.
Från www.vintageplant.net
My father gave me the plant for my birthday when I was 10 years old. The plant I got was an offspring after a giant tree he once had. My father got it from an old friend that was moving to Pakistan to work as a doctor. When he couldn't bring it, my dad was asked to look after it and he did so with pleasure. My father has brought it with him when he has moved and during the 20 years he had the tree it grew really big and got lots of offsprings that he gave to friends and family. One of those is the plant I got and living in Teglgårdstrædet. I think it has only grown about 20 cm during the years I have had it. Once when I was little I tried to get it to grow faster by repotting the plant and put it in desert sand that I got from my grandmother but it didn't help much.
Från www.vintageplant.net
Långt bort och otroligt nära
Slog mig igår när jag skulle lägga mig att jag till och med saknar trafikstockningen på väg hem till Kyengera med Mabel och då kan man ju undra varför man håller på och saknar allting hela tiden. Det är ju mitt stora dilemma - och, visserligen, delvis drift - det här att jag alltid längtar annanstans. Just nu är jag i en intensiv och skön period av hemmavurmande & min förhoppning är att den är ihållande, men det betyder ju inte att andra platser förlorat betydelse eller att jag inte kan längta dit också. Ibland kan jag tröttna på att jag blir så uppfylld av saker (människor, ställen) och att allt man vill inte alltid går ihop. Erik har kanske möjlighet att få en post-doc-tjänst i något av de länder där jag alltid trott att jag vill bo ett tag, typ Uganda, och jag skulle kunna frilansa som journalist. Men min allra största längtan just nu är att gro fast lite här. Skapa vardag. Träna mig på att vara mindre rastlös. Stanna större del av år i Sverige. Få lite struktur, uppleva årstider och träffa mina vänner oftare och mer. Kanske få barn, utvecklas inom ett jobb istället för i sidled hela tiden. Men det betyder ju inte att jag vill släppa allt det där andra. Jag vill vara mycket och länge där jag och är, samtidigt se nya platser på jorden & dessutom åka tillbaka till många av de ställen där jag en gång varit. Ska bara ändra proportionerna lite. Tar steg åt håll som jag tidigare inte ens trodde att jag skulle vilja titta åt. Och lika stark som längtan att sitta fast i korsningen vid marknaden i Natetee i Mabels bil är suget efter Bälinge i helgen med vänner. Det handlar faktiskt inte om att inte vara nöjd, jag är otäckt nöjd med allting nästan hela tiden.
Och världarna hör ju ihop. Förutom besök från Irak och Nigeria på jobb idag kom två av mina arbetskamrater som ska till Afrika på måndag in på kontoret. En ska till Kampala bara för att hälsa på - och lämna foton och hälsningar från mig till systrarna på Dewinton Rd. Den andre ska arbeta för jämställdhet i anslutning till den kongolesiska arméns verksamhet, hon har fått en EU-tjänst som gender adviser i Kinshasa. Och även om det egentligen inte går ihop det där med att vara hemma och vara borta så gör det kanske det i alla fall. Så länge man kan relatera till andra människor och deras historier, lyckas skaffa sig vardag borta och intensitet & nytänk hemma och inte tror att allting är så hopplöst annorlunda eller direkt blir tristare/mer spännande beroende på geografisk närhet/avstånd. Längtan tror jag är något i grunden sunt och kan man längta åt olika håll och kanter samtidigt får det vara ok så.
Foto t.v. av Natasha, Mabels dotter, fascinerad av alla mina portioner banan med passionsfrukt (sprungit till Expert på Triangeln fem i sju och framkallat några foton, fixat och trixat sedan Marika lovat att titta förbi sekreterarbyrån där Mabel jobbar), t.h. av mig från läsplatsen i mitt fönster i Malmö.
Laxpaté allena
Malmö är TOMT och mina vardagar tomma. Här finns ingenting av det jag vill ha just nu av nära vänner och riktigt hemmahäng, persiska mattan för att dansa till Lili Allen och sydafrikansk funk/electro, dubbelsängen och frukostar med E. Haft ännu en fredag när jag skyndar mig upp till Gbg till folk som redan väntar hemma i lägenheten (Steve och Sue bjuds på mat från laotiska stället & massa ostar) och ännu en söndag när jag stannar en extra natt i dubbelsängen och tittar på sex-and-the-city-dvd-boxen.
Nu sitter jag vid ett köksbord i ett tomt kollektiv och äter Käck i påse nästan maniskt. (J är i Östersund, V på Urkult, K i Sthlm, F någonstans, S har flyttat; hennes rum - det med kakelugnen och burspråket, djupröd sammetssoffa och skira turkosvita gardiner - är tömt och nästa man har inte hunnit flytta in). Man får inte längta till hösten eller tycka bra om ett väder där det sällan blir mer än sjutton grader varmt, men jag gör det lite ändå.
Jobbet är absolut roligast här och det säger faktiskt mer om jobbet än hur trist jag har det i övrigt den här veckan; de gånger det funkar (inte när man ska faxa till Etiopien och det bara strular eller läkare som ska skriva intyg är på semester) är det löjligt bra och jag är faktiskt rätt bra på att mota bort prestationsångesten. Men även där är det tomt, det är bara jag och Krister och människorna på Röda Korsets behandlingscenter för krigs- och tortyrskadade som är där.
Läser Sydsvenskan och Tromb när jag kommer hem, äter laxpaté och avokado och försöker njuta av det som jag egentligen är så bra på, att vara själv. Saknar mest allting annat. Jobbdagarna blir långa när det är såhär, att man längtar annanstans och det värker fortfarande i mig av barnlängtan efter helgens möten med randiga och prickiga. Erik är hos Ville och hälsar på, jag saknar Dhanna och Linnea. Skulle nog vilja ha lite vanlig vardag helt enkelt. Malmö är varken spännande eller vardagligt utan har fastnat någonstans mittemellan.
Nu sitter jag vid ett köksbord i ett tomt kollektiv och äter Käck i påse nästan maniskt. (J är i Östersund, V på Urkult, K i Sthlm, F någonstans, S har flyttat; hennes rum - det med kakelugnen och burspråket, djupröd sammetssoffa och skira turkosvita gardiner - är tömt och nästa man har inte hunnit flytta in). Man får inte längta till hösten eller tycka bra om ett väder där det sällan blir mer än sjutton grader varmt, men jag gör det lite ändå.
Jobbet är absolut roligast här och det säger faktiskt mer om jobbet än hur trist jag har det i övrigt den här veckan; de gånger det funkar (inte när man ska faxa till Etiopien och det bara strular eller läkare som ska skriva intyg är på semester) är det löjligt bra och jag är faktiskt rätt bra på att mota bort prestationsångesten. Men även där är det tomt, det är bara jag och Krister och människorna på Röda Korsets behandlingscenter för krigs- och tortyrskadade som är där.
Läser Sydsvenskan och Tromb när jag kommer hem, äter laxpaté och avokado och försöker njuta av det som jag egentligen är så bra på, att vara själv. Saknar mest allting annat. Jobbdagarna blir långa när det är såhär, att man längtar annanstans och det värker fortfarande i mig av barnlängtan efter helgens möten med randiga och prickiga. Erik är hos Ville och hälsar på, jag saknar Dhanna och Linnea. Skulle nog vilja ha lite vanlig vardag helt enkelt. Malmö är varken spännande eller vardagligt utan har fastnat någonstans mittemellan.
Regn, popcorn & konfetti
När vi kommer fram - efter att ha lastat ur barnvagn, brudbukett, tårtor & packning och Daniel fått rusa till den lilla färjan efter att ha parkerat bilen ivrigt påhejad av hälften av passagerarna - står Petra i vit klänning på terrassen och är alldeles lugn. Blomman i håret byts ut mot en ringblomma Emma plockat i Skara dagen innan. Gustav släpper inte riktigt kollen på ljudanläggningen men är annars lika lugn och lika snygg.
Vi är på Kalvsund lite tidigare för att fotografera. Det är avslappnad stämning och massor med folk som är där och hjälper till. Himlen är grå men det blir ett konfettibrölllop med tårtbuffé, mingel och den där blandningen av familj & vänner. Förutom Maria, Önder och Adrian som jag ju vet att jag tycker om är där fullt med fina människor. Senare på natten är det dans därinne och ute på terrassen varmkorv, popcornmaskin och prat om kärlek kärlek kärlek.
Bilder från den 21 juli 2007 (den på mig har Adrian tagit).
Ola fyller år & jag ringer - "kåmårr du??" - och jag gör ju det, är på väg med blombukett över torget.
Från huset på Stormgatan hörs Drömmen om Elin på högsta volym. Ola ser på det inspelade
avsnittet av Allsång på Skansen från när han
var där veckan innan. Det är såklart hopplöst
att jämföra, men av allt vad jag har gjort i mitt
liv är det få saker som kommer upp i samma
nivå som Olas Stockholm. Där finns hisstrappor,
där finns euforin och där finns Anders Lundin.
När jag kommer denna födelsedag är det så
inte hej & öppna famnen utan ett bestämt vänta
lite och blommorna och jag får vackert vänta tills
programmet är slut. Sen så. Vi åker ner till havet
och firar med familjepizza.
De mindre bilderna är från när jag och Per var med Ola
på Skansen förrförra året. På den översta bilden är från i
torsdags när Ola firar 22 & har tagit med sig allsångshäftet.
***
"För att undvika att Golden Gate-bron får dåligt rykte
har staden San Francisco inrättat hjälppatruller som
cirkulerar för att se om det går någon på bron och ser
hoppfärdig ut. När personalen i hjälppatrullen träffar
på en sådan person tar de försiktigt kontakt. Frågar
vad hon eller han heter, hur det känns och vad veder-
börande tänker göra imorgon.
Just frågan om vad personen tänker göra imorgon,
verkar ha en sjävmordsupphävande effekt.
Ingen som har fått den frågan av en hjälppatrull på
Golden Gate-bron har någonsin försökt hoppa igen.
Det verkar svårt att verifiera, men enligt de uppgifter
som jag har är det så."
(s. 171 i Bodils Malmstens mitt första liv)
har staden San Francisco inrättat hjälppatruller som
cirkulerar för att se om det går någon på bron och ser
hoppfärdig ut. När personalen i hjälppatrullen träffar
på en sådan person tar de försiktigt kontakt. Frågar
vad hon eller han heter, hur det känns och vad veder-
börande tänker göra imorgon.
Just frågan om vad personen tänker göra imorgon,
verkar ha en sjävmordsupphävande effekt.
Ingen som har fått den frågan av en hjälppatrull på
Golden Gate-bron har någonsin försökt hoppa igen.
Det verkar svårt att verifiera, men enligt de uppgifter
som jag har är det så."
(s. 171 i Bodils Malmstens mitt första liv)
hur många gånger man är förmögen att älska i ett liv
På baksidan till en av pappas LP-skivor läste jag igår en introduktionstext om hur många gånger man är förmögen att älska i ett liv. Inte bara vara lite kär utan himlastormande helt & fullt ut älska en annan människa. Tre, hade han som skrivit texten kommit fram till i diskussion med den som gjort skivan. Tre gånger, mer orkar man inte med. Sedan följde ett resonemang om huruvida detta är mycket eller lite och hur fantastiskt mycket kärlek det då potentiellt kan finnas i världen.
Jag kan inte låta bli att fastna i definitioner. Vad innebär det att älska någon. Måste alla delar vara med, romans, attraktion, på-djupet-kännande. I en bok jag läste för ett litet tag sedan fanns en porträttering av en människa som i relationen mellan sina föräldrar sett vad kärleken gjorde med hennes mamma och bestämde sig för att det ville hon aldrig vara med om. Hon valde bort passionen, valde bara den man som var bäst av dem som stod till buds, men så drabbade kärleken ändå - den dagen hon fick barn var det slut på immuniteten hon hade byggt upp. Barn kan ju inte räknas in i den där kvoten på tre, då hade gångerna varit fler. Men så allt annat då, det som ligger utanför det där självklara. Tänker på vem det är jag känner att jag faktiskt älskar på grunder som är annat än blodsband och automatik. I min värld finns fyra personer som ger mig svindel. Som jag tycker om så mycket att det ibland tar stopp när jag tänker på det. Och utanför hard core-kärnan finns ju flera kretsar av människor som står mig nära på olika plan och lika plan, men många människor som faktiskt på något sätt är bundna till mig.
Alla har vi väl våra definitioner av kärlek och kanske våra diskussioner om vad, hur mycket, hur ofta, hur länge. Jag hade en tydlig uppdelning en gång i tiden innan jag kanske faktiskt hade riktig koll/full egen erfarenhet (innan Erik). Först blev man förälskad vilket var en inledande period som övergick till att man blev kär, vilket i sin tur utvecklades till att man älskade den andre/varandra. Jag har haft tre pojkvänner och de har hamnat på varsitt pinnhål, men sen så trasslade det liksom till sig. När jag märkte att det där med att vara kär inte var något övergående och att de där sjukt intensiva förälskelseperioderna återkommer med ojämna mellanrum, att jag faktiskt efter sju och ett halvt års förhållande inte bara kan hamna i något slags läge av fördjupad kärlek utan att det kan puttra på de där pirrnivåerna ändå/fortfarande. Att känslostadierna inte helt och hållet följer på varandra och att lära känna Karin var en förälskelseperiod och att jag kan känna kärlek i samma bemärkelse (fast utan påkopplad passion) till andra än E och att allt är ett sammelsurium av korsande trådar. Det går inte att greppa, det går inte att definiera och allt det grötiga spelar egentligen inte någon roll även om det är sjukt fascinerande. I princip håller jag med om resonemanget på LP-omslaget; att älska för många gånger helt omkullkastande orkar man nog inte och hur lite man än kan tycka att tre gånger är gör bara det att det potentiellt sätt finns en kraftfull mängd kärlek i världen.
Jag kan inte låta bli att fastna i definitioner. Vad innebär det att älska någon. Måste alla delar vara med, romans, attraktion, på-djupet-kännande. I en bok jag läste för ett litet tag sedan fanns en porträttering av en människa som i relationen mellan sina föräldrar sett vad kärleken gjorde med hennes mamma och bestämde sig för att det ville hon aldrig vara med om. Hon valde bort passionen, valde bara den man som var bäst av dem som stod till buds, men så drabbade kärleken ändå - den dagen hon fick barn var det slut på immuniteten hon hade byggt upp. Barn kan ju inte räknas in i den där kvoten på tre, då hade gångerna varit fler. Men så allt annat då, det som ligger utanför det där självklara. Tänker på vem det är jag känner att jag faktiskt älskar på grunder som är annat än blodsband och automatik. I min värld finns fyra personer som ger mig svindel. Som jag tycker om så mycket att det ibland tar stopp när jag tänker på det. Och utanför hard core-kärnan finns ju flera kretsar av människor som står mig nära på olika plan och lika plan, men många människor som faktiskt på något sätt är bundna till mig.
Alla har vi väl våra definitioner av kärlek och kanske våra diskussioner om vad, hur mycket, hur ofta, hur länge. Jag hade en tydlig uppdelning en gång i tiden innan jag kanske faktiskt hade riktig koll/full egen erfarenhet (innan Erik). Först blev man förälskad vilket var en inledande period som övergick till att man blev kär, vilket i sin tur utvecklades till att man älskade den andre/varandra. Jag har haft tre pojkvänner och de har hamnat på varsitt pinnhål, men sen så trasslade det liksom till sig. När jag märkte att det där med att vara kär inte var något övergående och att de där sjukt intensiva förälskelseperioderna återkommer med ojämna mellanrum, att jag faktiskt efter sju och ett halvt års förhållande inte bara kan hamna i något slags läge av fördjupad kärlek utan att det kan puttra på de där pirrnivåerna ändå/fortfarande. Att känslostadierna inte helt och hållet följer på varandra och att lära känna Karin var en förälskelseperiod och att jag kan känna kärlek i samma bemärkelse (fast utan påkopplad passion) till andra än E och att allt är ett sammelsurium av korsande trådar. Det går inte att greppa, det går inte att definiera och allt det grötiga spelar egentligen inte någon roll även om det är sjukt fascinerande. I princip håller jag med om resonemanget på LP-omslaget; att älska för många gånger helt omkullkastande orkar man nog inte och hur lite man än kan tycka att tre gånger är gör bara det att det potentiellt sätt finns en kraftfull mängd kärlek i världen.
....................................................................
För inte allt för länge sedan såg jag mig själv som en som nästan uteslutande gillar enfärgat. Inte mönstrat, absolut inte blommigt. Så sakta har det krupit sig på tror jag; eller om det har hänt mer pangartat, för när jag tittar mig runt i mitt rum är det är stilistiska, tanzaniska, kongolesiska, designade, ryska, indiska, helyllesvenska och organiska mönster nästan överallt.
borta bra
Kan starkt rekommendera att bo i kollektiv när man är sjuk. Att ha personer som det är ok att umgås med i köket fast man snorar och ser ut som tusan, personer som diskar ens spenatkastrull - "du är ju sjuk" - och sköter om, går ut med soporna, kollar av. Man behöver inte ens vara sjuk. Viktoria odlar sockerärtor till mig på sin balkong.
Sitter och dricker mjölk ur vinglas vid köksbordet i Malmö och lyssnar på Gustav Fridolins sommarprat på webbradio efter att Erik hört av sig och sagt att jag måste. Diskmaskinen är i fullgång och det är inte mycket som är rent här dagen efter helg. Jag äter spenat och quinoa och saknar Karin som i princip aldrig äter någonting annat än spenat och quinoa fast hon är nu i Frankrike och läser franska i ett par veckor och jag har blandat min med serranoskinka & soltorkade tomater.
Jag har inte varit i Malmö den här helgen heller. Födelsedagsfest med grillade hamburgare hos Anders i fredags (Krille, Camilla och Miguel där) med efterföljande karnevalshäng och ett nytt försök att försonas med sin småstadsuppväxt men insikt om att den där försoningen får man ta någon dag när stan inte är så proppad med langosstånd och öltält och spagettisprej. Trevligast är bordstrummandet med Elin i jazztältet precis innan stängning. Där någonstans, i brasilienparallellerna, gör sig faktiskt karnevalen bäst. Karin höll på att bli galen på mig i Rio när jag hela tiden gjorde jämförelser. "Såhär är det i Landskrona också!" Det är det inte, men ett par av sambaskolorna - de från Köpenhamn - är riktigt bra. Och det är svårt att inte tycka att det är ok att klockan sju en solig kväll cykla ner till stan och få en dos samba.
Och sedan blir lördagkvällen riktigt bra, någonstans i karnevalens utkant (i men bortanför öltält och langosstånd och spagettisprej) på halvmånen med vattentornet som ser ut att falla ner om man tittar upp på det för länge, Seglarpaviljongen och Baggens med livemusik och ruggigt trevligt sällskap. Och innan 39 graders feber slår till och jag efter en söndag på Ven med Camilla, Miguel, Tilde, Sasha och Erik somnar vid åttatiden känns det så toppat & overkligt bra att ha ett helt umgänge som jag trivs med även här trots att det är Gbg som är hemma.
Ihop med långfrukost med nybakade fänkålsbullar hos familjen Olsson, söndagsmiddag hos pappa, våfflor hos mamma med mormor, moster och morbror, cykelpromenad med Ola fick jag & E lägga till lite hamnsittande på lördagsnatten för att det inte riktigt fanns det vanliga utrymmet att vara själva. Sen helt plötsligt är man tillbaka i sin malmöverklighet där faktiskt ingen av de jag känner eller finns omkring mig pockar på uppmärksamhet. Det är speciellt även vanliga dagar och särskilt påtagligt när man är sjuk. Men man kommer långt med bekanta och det är skönt att utan förklaring kunna stänga dörren om sig.
'en hybrid av reggae, hiphop, soul & funk'
I torsdags sprang jag till ett försenat tåg för att möta upp med A och K och åka till Röstånga. Vi ska på spelning och kommer efter att ha picknickat uppe vid Kopparhatten till Stationshuset. En ensam cykel utanför konstaterar vi och på uteserveringen sitter nästan bara bandmedlemmarna. Inte så konstigt, det är Röstånga och det är torsdag. Men så ska jag in på toa och öppnar dörren till huset; en sorlande, fullpackad, färgglad värld där det kryllar av folk slår emot mig. På övervåningen ett mischmasch av bord och stolar och grejer, stormönstrade dukar, olikfärgade väggar, öldrickande människor, lokalbor, kulturfolk, turister. Ner för en trappa och genom ett hav av leksaker och barn som kör tågbana och spelar fotbollspel precis intill spellokalen med riggad scen och bar och människor som minglar. Det är som att kliva in i en förunderlig och ganska orimlig verklighet, som om huset är nerbeamat annanstans ifrån. Driz and the Alarms heter bandet och med spelningen och folket är hela kvällen motsvarande stället.
"Två tungor har mitt hjärta, två viljor har mitt sinn"
Visor kan vara så vackra att de svider. Samtidigt är visor trygga och landar i mig i någon form av
igenkännande och hemhörighet. Mitt i all min
hets efter nya perspektiv och dragningen till det
som är annorlunda, icke-tradition och udda finns
det något i Fred Åkerström, Dan Andersson, Alf
Hambe, Taube, Ferlin, Cornelis, Bellman som
triggar igång någonting stort i mig. Jag har dragit
med mamma och pappa till St Gertruds innergård
och konsert med Sofia Karlsson. Det är tisdag och vi dricker rött och lyssnar och förundras samtidigt som man framför allt slås av att det är så enkelt. Rösten, tolkningarna, sångerna, platsen. Jag är uppvuxen med den svenska visan, både lyssnat och sjungit med trubadurvurmande föräldrar, och tror att den är ett koncentrat av vad som är bra med Sverige. Språket, naturromantiken, frispråkigheten. Det är musik som fyller det där utrymmet i magen som verkar vara till för att lagra känslor som ligger i registret varmt och gott och skönt.
För er som har ett val
Libanon
"Utrikesdepartementet avråder tills vidare från alla resor till Libanon."
Afghanistan
"Med hänsyn till rådande osäkra säkerhetsläge avråder Utrikesdepartementet från alla resor till Afghanistan."
Irak
"Utrikesdepartementet avråder från alla resor till Irak (med undantag för de tre provinserna Dohuk, Erbil och Sulamaniyah i norra Irak) och uppmanar de svenska medborgare som befinner sig där att lämna landet. Säkerhetsläget är fortsatt mycket allvarligt."
Pakistan
"På grund av det spända läget avråder Utrikesdepartementet från icke nödvändiga resor till Pakistan."
Palestinska områdena
"På grund av den osäkra situationen avråder Utrikesdepartementet tills vidare från alla resor till Gaza och Västbanken."
***
Denna åtskillnad; vi&dom. Ud:s rekommendationer i kombination med Sveriges avvisningspolitik illustrerar en enligt mig absurd asylrättstillämpning och rätt rutten människosyn. Svenska myndigheter som säger
Å k f ö r a l l t i v ä r l d e n i n t e d i t
o m d e t i n t e ä r s å a t t v i s ä g e r a t t n i m å s t e.
(Säkerhetsläget är ok för er, det är bara vi som är lite fega.)
Utomhusrus
Det skulle gå att få det hela att framstå som mycket mer dramatiskt än det var. En jättevåg sköljer över kajaken, det blåser upp i Lysekil (kulingvarning), Sara kommer inte runt kobben där vågorna slår vita och blir kvar i bukten medan jag får göra en tvärvändning ute på öppna havet, vi vadar genom brännmaneter för att ta oss in i hamnen över ett grund. Även om det är sant ger det fel bild. I Valbodalen är det nästan alltid lika lugnt;
Fiskarna i den första sjöboden är som vanligt småbuttra och hälsar knappt, trots att de har dukat upp till fest med servetter i glasen. Ett par andra pillar med sina båtar, en man står in urtvättade kalsonger och målar sin dörr tjärsvart. Det är inte många i hamnen mer än vi. Jag, E, Jocke och Sara. Längst bort står en orange container med några kajaker. Erik har köpt vattentäta packpåsar, han har specialjacka och våtdräkt, riktiga skor och vi är beredda på skurar och blåst. Istället blir det en dag där solen orkar igenom molntäcket, vi äter matsäck på varma granitklippor och gör vårt andra stopp på en holme med en liten fyr och så många platta stora rundade hällar att det är svårt att inte dansa eller springa när man kan vara barfota.
På kvällen grillar vi kött, äter rökt makrill med romsås och dricker rödvin. När vi börjar är Erik blå efter att ha försökt lära Joakim att göra eskimåvändningar i två timmar men han tinar efterhand. Sjöbodarna är sjukt fina nu när de är iordninggjorda och det gör inget däruppe att det är trångt. Efter den blåsigare söndagens korta strapats är jag helt toppad, tror att min kropp är så ovan vid att anstränga sig att jag får adrenalinkick av en timmes rörelse. Allra bäst är nog att helt enkelt vara utomhus två dagar. Och med folk man tycker om. Och upptäckten på hemvägen av hur löjligt god maten är på den konstigt avsides tapasbaren utanför Lysekil.
Stulna bilder från Erik; AN ATLAS OF THE WORLD IN MY MIND.
Fiskarna i den första sjöboden är som vanligt småbuttra och hälsar knappt, trots att de har dukat upp till fest med servetter i glasen. Ett par andra pillar med sina båtar, en man står in urtvättade kalsonger och målar sin dörr tjärsvart. Det är inte många i hamnen mer än vi. Jag, E, Jocke och Sara. Längst bort står en orange container med några kajaker. Erik har köpt vattentäta packpåsar, han har specialjacka och våtdräkt, riktiga skor och vi är beredda på skurar och blåst. Istället blir det en dag där solen orkar igenom molntäcket, vi äter matsäck på varma granitklippor och gör vårt andra stopp på en holme med en liten fyr och så många platta stora rundade hällar att det är svårt att inte dansa eller springa när man kan vara barfota.
På kvällen grillar vi kött, äter rökt makrill med romsås och dricker rödvin. När vi börjar är Erik blå efter att ha försökt lära Joakim att göra eskimåvändningar i två timmar men han tinar efterhand. Sjöbodarna är sjukt fina nu när de är iordninggjorda och det gör inget däruppe att det är trångt. Efter den blåsigare söndagens korta strapats är jag helt toppad, tror att min kropp är så ovan vid att anstränga sig att jag får adrenalinkick av en timmes rörelse. Allra bäst är nog att helt enkelt vara utomhus två dagar. Och med folk man tycker om. Och upptäckten på hemvägen av hur löjligt god maten är på den konstigt avsides tapasbaren utanför Lysekil.
Stulna bilder från Erik; AN ATLAS OF THE WORLD IN MY MIND.
felfelfel
När jag har pms & mens är allt bara fel, inte bara jag utan även omvärlden. Det är jobbigt att hela tiden ligga på gränsen till irritation och särskilt när det är utan anledning & inte tusan går det att koppla av en fjärdedel av sitt liv och påstå att "det där är inte jag". Kanske att man inte måste ta tag i alla livskriser som uppstår just då eller bygga sin verklighetsuppfattning på det man reagerar på runt omkring sig. Men någonstans måste man lära sig att förhålla sig till att man varken tycker så särskilt bra om sig själv eller alla andra under en period. Och som med så mycket annat är det skönt att åtminstone veta varför. Som uppsvullen mage, som kan tydligen inte bara kan bero på hormonperioder utan även stress. För mig var det ett stort aha. Inte för att just uppsvullen mage gör mig någonting, jag är mest fascinerad över ballongkänslan, men jag är ju väldigt mycket inne på det där just nu att man ska lyssna på min kropp för att den faktiskt kan ha viktiga saker att säga. Å andra sidan, just under den tiden av månaden kanske kraftansträngningen ska läggas på att inte lyssna så särskilt noga.
Om jobbet är punkt A och hemma punkt B
rör jag mig väldigt mycket längs sträckan mellan A och B just nu. Rest. Möllan för vin på uteserveringens skrangliga bord bland blomlådorna (Lena) eller mat vid husväggen, färgade lamporna och infravärmen (Elin) eller öl och prat därinne i skydd för regnet (Kristian). Donaubageriet för bröd med surdeg och sirap, torget med sin ständiga handel, Caribe Kreol för soffhäng, jamaicanska tupplår och snacks gjorda på om det var 32 olika rotfrukter, Italienska, Green Mango, Vårt skafferi för lunch, ICA Möllevången för mjölk. Bangatan för dagarna (A) och Bergsgatan för kvällarna (B). Så mycket mer av Malmö än där och mina fasta hållplatser emellan ser jag inte.
En man från Bagdad
"kan inte peka på några individuella omständigheter som gör att risken för honom att drabbas av våldet i Bagdad är större än för andra som bor där".
"Säkerhetsläget i Irak och huvudstaden Bagdad utvecklas kontinuerligt. Det finns därför anledning att fortlöpande ge vägledning när det gäller asylrättens tillämpning i förhållande till människor på flykt från olika delar av Irak. Migrationsverket har därför fattat ytterligare vägledande beslut för irakier" skriver MV i fredags.
Läser man beslutet framgår att mannen från Bagdad sett avslitna kroppsdelar landa bredvid honom vid en explosion men att han inte varit personligt förföljd. Han arbetade på trottoarerna med att sälja cigaretter, i vardagen ingick att vara rädd för död & attentat. Det är inte så att jag tycker att närheten till avslitna kroppsdelar utgör grund för asyl, men jag tycker att det är verklighetsfrånvänt och halvt komiskt att svenska Migrationsöverdomstolen kan bestämma att det inte råder väpnad konflikt i Irak. Och jag tycker inte att det är något annat än ett hån när Migrationsverket inte vågar sig närmre än Amman på grund av säkerhetssituationen när man utreder om - och kommer fram till att - det är ok att skicka tillbaks människor till nu även centrala och södra Irak.
"Säkerhetsläget i Irak och huvudstaden Bagdad utvecklas kontinuerligt. Det finns därför anledning att fortlöpande ge vägledning när det gäller asylrättens tillämpning i förhållande till människor på flykt från olika delar av Irak. Migrationsverket har därför fattat ytterligare vägledande beslut för irakier" skriver MV i fredags.
Läser man beslutet framgår att mannen från Bagdad sett avslitna kroppsdelar landa bredvid honom vid en explosion men att han inte varit personligt förföljd. Han arbetade på trottoarerna med att sälja cigaretter, i vardagen ingick att vara rädd för död & attentat. Det är inte så att jag tycker att närheten till avslitna kroppsdelar utgör grund för asyl, men jag tycker att det är verklighetsfrånvänt och halvt komiskt att svenska Migrationsöverdomstolen kan bestämma att det inte råder väpnad konflikt i Irak. Och jag tycker inte att det är något annat än ett hån när Migrationsverket inte vågar sig närmre än Amman på grund av säkerhetssituationen när man utreder om - och kommer fram till att - det är ok att skicka tillbaks människor till nu även centrala och södra Irak.
Svårt att ha några invändningar
Runt omkring mig har det ofta relaterats till sommarpratarna. P1 och eftermiddag och sommar. I mitt något trångsynta huvud har det varit lite småborgerligt, lite klyschigt och ihop med lite möjligtvis inbillade krav på att gilla konceptet, prata om programmen och tycka något om dem har det gjort att jag har tagit ett steg tillbaka. Jag har ingen relation till sommarpratarna sedan tidigare och behöver inte ha det framöver heller. Framför allt är det nog det där med prat på radion jag har lite svårt för. Om jag lyssnar vill jag lyssna på musik, annars pratar jag hellre med människor, diskuterar hellre själv än lyssnar på P1.
I bilen på väg upp till Norrland förra året har Erik podversionerna av några sommarpratare inlagda och jag lyssnar. Flera på raken. Helt tagen. Trots att de podcastade programmen är utan musik, bara ett plongljud istället för en låt. Särskilt ett program biter sig fast och det är när Alice Timander pratar. Framför allt är det inte det där med hennes liv som foajémadonna och mingelräv som gör att man blir alldeles tagen, utan snarare hennes ålder och öppenhet, röst och förmåga att berätta historier. 90 år gammal och en stor symbol för alla diskussioner jag har haft om skillnaden mellan självförtroende och självkänsla.
När Alice och jag gick på bio hann jag aldrig se den, men i våras mutade jag Jacob till att få välja kanal den kvällen den visades på svt. Det är något med den kvinnan. Inte för att det inte finns andra människor som väljer att lägga fram sitt själsliv till allmän beskådning i media och annanstans, men antalet nittioåringar som gör det är få och det ger en inblick i ett tänk som jag inte känner till. Att våga stå för att man inte vet vad kärlek är trots att man nästan levt klart sitt liv, att stå för sin överklass och sin vilja att bli känd & sedd är starkt och blir starkt. "Först nu känner jag att jag duger" sa Alice Timander förra året och jag kan inte annat än tycka att det är lyckligt att hon faktiskt blev 91.
Povel Ramel vet jag inte om han någonsin sommarpratat men honom har jag en relation till ändå. Där är det lite tvärtom, inte mest musiken som binder utan framför allt texterna. Jag har en viss svaghet för gamla människor. Det tråkiga med gamla människor är att de dör (även om det inte är något förbehållet dem) men trots att det visst kan bli lite vemodigt är det är i alla fall en annan, mindre abrupt känsla när offentliga människor går bort. För mig finns de liksom kvar i samma form som innan. Och så länge folk hinner bli gamla är det svårt att ha några invändningar.
Citat från SvD.
Bilder från Scanpix. Lennart Nygren (Povel) och Henrik Montgomery (Alice).
Alice Timanders sommarprat från 2006 ligger nu på www.sr.se
(och jag har kapitulerat för hela sommarpratargrejen).
Från Glasgow/Erik
Innan jag lärde känna Erik ordentligt - detta var hösten 1999 - pratar jag med honom i telefon och han får ur sig "Va! Har du aldrig hört talas om Belle & Sebastian?!" Nästa gång vi ses i förbifarten räcker han till mig ett kassettband där han har textat Lite söt pop från Erik. På den tiden har man kassettbandspelare och när jag spelade det där bandet var jag alldeles tagen av att det var så rakt igenom bra. Senare blev jag och Erik tillsammans och jag upptäckte att det där kassettbandet spelade Belle & Sebastian något för snabbt och det tog ett tag att vänja sig vid hur det egentligen skulle låta. Ett par månader senare bodde jag och E ihop i ett stort rum i en källare i Edinburgh. Förutom att arbeta med att diska på Royal Post Office och servera citronkyckling på IKEA består första skottlandsmånaderna av fattigmanskost (rotfrukter och konservburkar från Tesco, ett Twix när man unnade sig något) och jag och E i dubbelsängen i det där rummet i källarlägenheten lyssnandes på ibland Primal Scream men mest Belle & Sebastian.
De har följt med under åren. Ibland bara för att, ibland med den där återupptäckande förtjusningen. Det är svårt att få en starkare erikkänsla när han inte är i närheten än av att sätta på någon av skivorna. På min födelsedag förra året fick jag ett rosa kort med röda snören med en biljett till en konsert i Gbg som jag nyss hemkommen ännu inte hade hört talas om. Karin ingick och det blev en sådan där kväll som det är svårt att någonsin tappa bort. Mer än halva publiken har randiga tröjor, indiemänniskorna är hänförda, några muttrar något om den senaste funkigare skivan. Själv säger sångaren säger att om han hade lyssnat på Belle & Sebastian hade han slutat lyssna efter Tigermilk. Jag tycker om alltihop. Kassettband lyssnar man nuförtiden bara på i bilen men där kan jag fortfarande tycka att det är den lite för snabba versionen av Belle & Sebastian som är den riktiga.
Foto: Julia
Jobbillustration
Det är så mycket jag vill berätta om vad jag gör om dagarna och vad mitt arbete handlar om. Vadå flyktingkonsulent och vadå jobba med enskilda ärenden. Egentligen skulle det vara fanatiskt enkelt att måla upp historierna. De har kraft, tyngd och detaljer, ibland en sjuk sörja av hopplöshet och ibland med lyckliga slut, alltid med människor, alltid med relationer, alltid med åtminstone ett ord som alla lärt sig på svenska. Uppehållstillstånd. Men det är en stor självklar tystnadsplikt som ligger och vadderar varje ärende. På kvällarna när vi går hem låser vi in alla papper i brandsäkra kassaskåp & håller tyst.
Mitt jobb, den begripliga delen av mitt jobb, går inte att prata om. Inte den biten som precis alla kan förstå. Den om att min femåriga dotter är kvar i flyktinglägret i Pakistan. Min fru är i Burundi. Min man sitter och gråter på kvällarna för att han är rädd för att åka tillbaka till Libanon. Som turkmen kan jag inte ens få ett pass. Nu hittar jag bara på. Men mitt jobb handlar om dem. Inte så att det jag eller Röda Korset gör förändrar världen, för det mesta skriver vi inlagor och överklagar utan att det förändrar det allra minsta, men ibland blir det lilla stort. Amir, 17 år, från Kurdistan har jag aldrig träffat men han får ändå illustrera vad det är mitt jobb handlar om, vart vi siktar, vad vi vill och varför vi finns. Han skrev en dikt som heter "En viktig händelse i mitt liv!" när han hade varit i Sverige i två år och sex månader. Den är publicerad i "Var ska jag bli imorgon?", dikter av asylsökande ungdomar 2006, utgiven av Swera, Svensk flyktinghjälp.
Vi träffade varandra i Stockholm. Vi kramade varandra och sen
pratade vi om olika händelser.
Sen körde vi till Växjö.
Det var klockan 3-4 på natten. Vi kunde inte sova
och till morgonen
bara pratade vi.
Mitt jobb, den begripliga delen av mitt jobb, går inte att prata om. Inte den biten som precis alla kan förstå. Den om att min femåriga dotter är kvar i flyktinglägret i Pakistan. Min fru är i Burundi. Min man sitter och gråter på kvällarna för att han är rädd för att åka tillbaka till Libanon. Som turkmen kan jag inte ens få ett pass. Nu hittar jag bara på. Men mitt jobb handlar om dem. Inte så att det jag eller Röda Korset gör förändrar världen, för det mesta skriver vi inlagor och överklagar utan att det förändrar det allra minsta, men ibland blir det lilla stort. Amir, 17 år, från Kurdistan har jag aldrig träffat men han får ändå illustrera vad det är mitt jobb handlar om, vart vi siktar, vad vi vill och varför vi finns. Han skrev en dikt som heter "En viktig händelse i mitt liv!" när han hade varit i Sverige i två år och sex månader. Den är publicerad i "Var ska jag bli imorgon?", dikter av asylsökande ungdomar 2006, utgiven av Swera, Svensk flyktinghjälp.
Jag ska berätta om en viktig händelse i mitt liv. När jag kom till Sverige
och träffade min pappa, det var en viktig händelse i mitt liv.
Jag hade inte träffat min pappa på 15 månader.
När jag träffade min pappa blev jag mycket glad.och träffade min pappa, det var en viktig händelse i mitt liv.
Jag hade inte träffat min pappa på 15 månader.
Vi träffade varandra i Stockholm. Vi kramade varandra och sen
pratade vi om olika händelser.
Sen körde vi till Växjö.
Det var klockan 3-4 på natten. Vi kunde inte sova
och till morgonen
bara pratade vi.
Växjö ligger bara en timme och 45 minuter härifrån
Vi äter chips & bär och ligger i hennes dubbelsäng, läser böcker, pratar och tycker som vanligt ungefär likadant om allting. Det är vad vi gör i två dygn. Äter hallon, blåbär, körsbär, jordgubbar och dillchips. Pratar. Läser.
Vi tycker till och tycker om, pratar om drömmar och tristess och varför man inte alltid är i fas med sig själv och det är stundvis ganska kusligt att ha någon som kan alla detaljerna och vändningarna och tankarna i ens liv nästan lika bra som en själv. Och förutom tyckandet har vi mycket ihop. Ahrenbergsgatan. Marocko. Hampus. Sydamerika. HTF. Statsvetenskap. Röda Korset. Uganda. Spanien. Köpenhamn. Asylsökanden. Ambrose. Jesus. Diego. Man kan relatera till det mesta och känner varandras sömn, morgnar, matvanor, nycker. Nära relationer är nog sådana, att det räcker med en helg av chips & bär, rödvin, kaffe, inspiration och en dubbelsäng att dela.
den nya röran: "det är fortfarande ingen ordning på mina papper"
Läser just nu tre böcker av Bodil Malmsten samtidigt för att jag råkat på dem och för att jag kan och dessutom för att jag kan haka i en massa tankar som stämmer med mina och formuleringar som gör att det sprätter i kroppen när jag läser. Den är den typen av inspirationsryck som dels är fruktansvärt distraherande och dels gör att man inte behöver göra någonting annat med sin dag. Genom böckerna halkade jag in på det som är hennes blogg och som hon precis som jag med min inte gärna vill kalla blogg. "Jag kan inte låta bli att tycka att ordet är fult." Och i mitt fall för att folk har åsikter om och analyser av bloggandet som inte överensstämmer med min anledning att skriva här. Tycker det är skönt att se att en annan människa gör som jag & skriver in sina anteckningsboksanteckningar rakt av och utan att säga att det här vill jag ska bli läst utan bara indirekt säga att det är ok att det blir läst om någon skulle vilja läsa.
Att denna sida heter den nya röran handlar om att den påbörjades en dag efter ett radioprogram om en spaning om den nya röran som jag valde att se som ett manifest och för att lösryckta tankar och vardagsanteckningar och bilder blir något slags röra utan anspråk på att teckna en sanningsenlig helhet eller fullständighet utan mer av en utlagd mosaik av bitar av det som är jag. Låter kanske pretantiöst men har just avsikten att inte vara det. Om mosaik hittar jag på några urrivna sidor av en pocketbok mina anteckningar från Parc Guell: "Jag vet inte men jag tycker om när världen är vacker, när saker och ting känns mjuka, när man kan gå helt in i sig själv fast man är bland folk och människor går omkring och fånler och man kan tycka att det är fint. Jag tycker om mosaik och jag tycker om konst som man kan sitta på eller gå på eller ligga på, som Anchor Wat eller här. [...] Jag tycker om mönster och färg och form och oregelbundenhet och ojämnheter och medvetna komponeringar så egentligen är det inte konstigt alls att jag gillar mosaik." Och kanske att det är där bloggen hamnar, att det är en form för mina spretiga uttryck och ord nerskrivna på papperslappar, gamla kvitton och halvt utlästa böcker. Ihop med bilder från kameramobil och min 350D blir det det närmsta vardagstecknande jag kan komma. Jag tycker om när det är fint & bra, det där igen att bara genom att beskriva den göra världen lite vackrare, men framför allt gillar jag vad som kommer ur slump och oreda. Från att överst förklara den nya röran med Cibelles "THIS IS A STORY OF DREAMS MIXED WITH REALITY" blir det nu ett något avkortat citat av Kapuscinski (se ovan) framför allt för att det är på svenska men även för vad det säger om collaget. Mest skriver jag för att det är ett så j-kla påträngande behov, det där att uttrycka mig så jag är glad för att ha något att göra av det.
"Det skapande jaget är inte sin skapelse; den skrivande inte sin skrift.
Ur motsägelsen kommer verket.
Verket är skillnaden mellan den skrivande och det skrivna.
Stilen är det som blir över.
Stil är friktionen mellan det som inte kan sägas och det som blir sagt. Det som blir över är skvaller och biografi."
skriver Bodil Malmsten och apropå min fundering kring Jonathan Safran Foers (Extremt högt och otroligt nära) "Det kanske är det som är en människas personlighet: skillnaden mellan det inre och det yttre" skriver hon: "Inte nog med att olikheten är den enda likheten mellan människor, olikheten inom en människa är vad den människan är."
Och det är boken som heter "Det är fortfarande ingen ordning på mina papper".
(Bilden till vänster har Erik tagit. Den högra är tagen av mig som ett collage i en tagning.)
Att denna sida heter den nya röran handlar om att den påbörjades en dag efter ett radioprogram om en spaning om den nya röran som jag valde att se som ett manifest och för att lösryckta tankar och vardagsanteckningar och bilder blir något slags röra utan anspråk på att teckna en sanningsenlig helhet eller fullständighet utan mer av en utlagd mosaik av bitar av det som är jag. Låter kanske pretantiöst men har just avsikten att inte vara det. Om mosaik hittar jag på några urrivna sidor av en pocketbok mina anteckningar från Parc Guell: "Jag vet inte men jag tycker om när världen är vacker, när saker och ting känns mjuka, när man kan gå helt in i sig själv fast man är bland folk och människor går omkring och fånler och man kan tycka att det är fint. Jag tycker om mosaik och jag tycker om konst som man kan sitta på eller gå på eller ligga på, som Anchor Wat eller här. [...] Jag tycker om mönster och färg och form och oregelbundenhet och ojämnheter och medvetna komponeringar så egentligen är det inte konstigt alls att jag gillar mosaik." Och kanske att det är där bloggen hamnar, att det är en form för mina spretiga uttryck och ord nerskrivna på papperslappar, gamla kvitton och halvt utlästa böcker. Ihop med bilder från kameramobil och min 350D blir det det närmsta vardagstecknande jag kan komma. Jag tycker om när det är fint & bra, det där igen att bara genom att beskriva den göra världen lite vackrare, men framför allt gillar jag vad som kommer ur slump och oreda. Från att överst förklara den nya röran med Cibelles "THIS IS A STORY OF DREAMS MIXED WITH REALITY" blir det nu ett något avkortat citat av Kapuscinski (se ovan) framför allt för att det är på svenska men även för vad det säger om collaget. Mest skriver jag för att det är ett så j-kla påträngande behov, det där att uttrycka mig så jag är glad för att ha något att göra av det.
"Det skapande jaget är inte sin skapelse; den skrivande inte sin skrift.
Ur motsägelsen kommer verket.
Verket är skillnaden mellan den skrivande och det skrivna.
Stilen är det som blir över.
Stil är friktionen mellan det som inte kan sägas och det som blir sagt. Det som blir över är skvaller och biografi."
skriver Bodil Malmsten och apropå min fundering kring Jonathan Safran Foers (Extremt högt och otroligt nära) "Det kanske är det som är en människas personlighet: skillnaden mellan det inre och det yttre" skriver hon: "Inte nog med att olikheten är den enda likheten mellan människor, olikheten inom en människa är vad den människan är."
Och det är boken som heter "Det är fortfarande ingen ordning på mina papper".
(Bilden till vänster har Erik tagit. Den högra är tagen av mig som ett collage i en tagning.)
1800-talstappningar
Fullsatt utomhusteater två gånger denna vecka. Emma på Fällan med småländska hucklen och Carmen med svart smink och avancerade danssteg. I Malmö med Christoffer, Matilda, Erik och paraplyer trots uppehåll. I Stenberga, en liten by med 160 invånare sju mil utanför Växjö med Karin och Camilla utan regnkläder i hagel och ösregn.
Och förutom platserna och själva upplevelsen av föreställningarna; att två skildringar av starka kvinnor på 1800-talet kan vara så olika.
Och förutom platserna och själva upplevelsen av föreställningarna; att två skildringar av starka kvinnor på 1800-talet kan vara så olika.
brunt stillastående sötvatten
Jag är fasansfullt sjöbadsugen. jag bor i Malmö, när jag inte bor i Göteborg, och är uppvuxen vid havet men ändå är jag sjöbadsugen. Hund- eller kattmänniska, stad eller landsbygd, sjö eller hav. Det är inte så enkelt. Både 'att välja' och 'definitioner' tillhör sådant som jag valt bort. Allt är paradoxer. Varje stund nu när jag är ledig vill jag till stugan, till lukten där och den inglasade altanen och sjön, enkelheten och lugnet som inte finns framför allt där men i mig när jag kommer dit. Och jag gillar sjöar och tanken på att jag bor nära Härlanda Tjärn och hur det känns när man kommer in i skogen när man cyklar dit. Havet har också en sugande dragningskraft och jag kan omöjligt tänka mig att bo i inlandet men det där väljandet finns inte (bara ständigt i formen välja till, aldrig välja bort) och jag är kolossalt sjöbadsugen.