den nya röran

Ola ringde just och frågade om jag vill med på Diggelo i sommar. Så pratade jag med mamma som blev alldeles till sig över att vi har vilda apor på tomten (de hoppar runt i träden & sällskapar en när man sitter på gräsmattan och läser). Lustigt vilka bilder av Afrika som folk enklast tar till sig. Det går omkring kvinnor med bananklasar på fat på huvudet längs gatorna här också. Svårare att förklara att det mesta är rätt vanligt, folk går klädda i t-shirtar och skjortor och gör inga anmärkningsvärda saker eller omger sig med exotiska auror. Mer än folk i allmänhet gör överallt, för det tycker jag ju i och för sig att människor ofta gör.

Och när jag läser mail hemifrån om snö, flipperspel och söndagskafé har det samma skimmer. Det är konstigt att man exalteras mer över saker som händer långt bort än i ens egen närhet, påverkan borde funka på andra hållet.

***
Just nu är det en geckoödla i taket som bajsar på laptopen bredvid mig och jag håller på att sudda ut, ta tillbaka och vända på hela resonemanget; mystifiera den afrikanska kontinenten över en liten bajsklutt och faktiskt erkänna att det finns småsaker här som engagerar mig mer än vad som är möjligt därhemma.

Men i stort gäller fortfarande ovanstående och det är verkligen så att jag tycker att det mest omvälvande när man är utomlands är hur vardagligt och allmänmänskligt det mesta är och fungerar.

På Röda Korset här igår & träffade min handledare, en Mr Baiziira – mest kallad Remmy – som jobbar med RK:s efterforskningsprogram (folk som blir av med varandra vid krig och flykt kan genom rödakorsnätverket försöka hitta varandra). Mycket bra man. Hängde där sedan resten av dagen, åt fisk och läste in mig på mer östafrikaspecifikt material. Hittat en twist på uppsatsen som kan funka.

Gick runt lite i området efteråt för att se en annan del av stan, handla rostade majskorn & nötter och nya pennor. Kampala är väldigt vobbligt, stan är byggd på sju kullar och ingenting är platt eller rakt. Att ta sig hem med boda-boda (motorcykeltaxi) är att köra backe ner och backe upp samtidigt som man kryssar fram och tillbaka, in mellan bilar och bussar, snett framför, upp på trottoaren, väja för håligheter och gupp. 

Varm och skön kväll igår, lite svalare idag. Uganda ligger i tropisk klimatzon men är högt beläget och har därför lite-för-bra-för-att-vara-sant-väder med ungefär tjugofem grader året om. Tycker om lukten och känner mig väldigt hemma, det luktar ofta eld, ibland nyklippt gräs. Ska eventuellt träffa en idag som jag pratade en massa timmar med på spelningen i måndags. Då var han väldigt lugn och bra, smsvägen är han så ihärdig att jag har svårt att förstå att det är samma kille. Alltid problematiskt det där att hitta rätt nivå att möta folk på. Svårt att avfärda någon som faktiskt är trevlig och intressant bara för att han sedan får romantiska fantasier; samtidigt är det komplicerat att få till en vettig relation om man inte lyckas skala bort de romantiska fantasierna. Just nu skriver jag ner uppsatstänk och väntar på pumpasoppa (en man här frågade just om han kan skriva ett intyg till någon om hur hårt jag jobbar, han kommer och sticker åt mig mörk choklad då&då – det är många här som är bra på att peppa och lyssna). Sedan är det konsert ikväll med något stort lokalt namn, men jag vet inte om jag ska dit –

Erik kommer vid midnatt!

Trodde det skulle vara lattare att ga upp med solen har, men det funkar inte alls har heller. Mitt huvud ar geggamoja om morgnarna, drommer mycket och intensivt och sedan vill liksom inte huvudet med ur sangen. Sedan ar jag extremt effektiv&social hela dagarna. Bor kvar pa samma stalle, for har finns nagot som liknar det jag saknar allra mest dar hemma: arbetskamrater. Flera av oss sitter vid vara laptops och haller pa med olika projekt. El och uppkopplingsmojligheter kommer och gar, men jag har ett lass med bocker om internationella organisationer, varldspolitik, flyktingar och implementering jag kan sitta uppe pa terrassen och lasa och flera anteckningsblock med tankar, idéer och fardigformulerad text.

Varför finns det mygg på varenda ställe jag tycker om. Venezuela, Vietnam, Brasilien, Moçambique, Uganda, Sommarsverige. Och inte nog med att alla länder jag fastnar för har mygg, det är malariamygg dessutom – med undantag för Vzla och Sommarsverige (men det är ju å andra sidan inte ett riktigt land). Tyckte väldigt mycket om Sydafrika men det var ingen förälskelse och måste-åka-tillbaka-känsla. Såklart inte – dom har ju inga mygg där. Hopplöst. Som så mycket annat i världen är det här helt snedvänt.

på plussidan idag: brev från elin. "hur hinner du andas, dricka te och vinterdeppa egentligen?", det är ju just det, för på dagens minussida hittar vi andra saker som deadline på artikel, tjuvkopiering av böcker, skrivande av fakturor, registrering på statsvetenskapen, bankbetalning, ekonomiredovisning, packning, uppletning av pass&biljett, uppbackning av datorn och det är ju stunderna däremellan som man egentligen vill åt och som saknas när saker och ting är för kompakt planerade.

men det sticker ändå emellan saker som att jag måste tömma huvudet här, sms-bolla med vänner och små telefonsamtal. erik har ordnat med hyresgäst till vår lägenhet i mars, en kille från bangladesh som ska till hans institution. varit på ärenderunda och så just när jag har tagit munnen full med choklad och granny smith-äpple ringer mobilen och det blir mer plus, karin har just landat. har gått omkring i hennes lite för stora boxarkängor med tjockstrumpor i de senaste veckorna, och hur mycket känsla det än är i det är det på något sätt ännu bättre med hennes röst & åtminstone halv känsla av närvaro.

Ett cykelskjul ligger uppochnervänt utanför skolan och mamma messar mig om att de pratat på teven om utegångsförbud. Stormen ger både en skön känsla och tydliga stick av obehag. Laoitiska matstället stängt ”pga oväder” så det fick bli söndagspizza istället. Kristian är uppe (och bara det är en varm brakänsla) och vi har suttit i sängen och tittat på en film om nomader i Mongoliet (Den gråtande kamelen) som var så fin att jag vill flytta dit. Tyger i fantastiska färgställningar – vinrött och orange och duvblått och djuprosa – och kläder i snitt som jag tycker om, tälten inredda i mix av känsla av utsmyckat indiskt, ryska allmogeblommor och orientaliska mattor, klara färger och naturmaterial.

Erik var yrt lycklig av allt mousserande vin igår och han är så överbra då; snurrade runt Julia och höjde volymen bland det sista han gjorde framåt småtimmarna. Mycket vardagsrumdans och köksprat och bra människor här, blir alltid så upprymd över att jag har så många fina vänner. Eftersom jag blivit mainstream på sistone fick musiken från Mali/Turkiet/Brasilien/Indien/Balkan samsas med Fergie, Paris och Beyonce.

Åh, vad jag tycker om min vardag och det är liksom ok med rugg och blåst och januariregn när det finns flera fotbollslagsuppställningar av trevligt folk (friska, krassliga och vinterkräksjuka) som gör Göteborg till världens vackraste plats.

När jag kommer upp för trappan
är leken i full gång. L har sin rad
av gummidjur uppställda, J sin;
rader och rader… egentligen är
det två handbollslag. De har delat
upp dem i två grupper, snälla och
farliga. På J:s sida står lejon och
tigrar och noshörningar, på L:s
hästar, får och sköldpaddor. Ett
bråk har brutit ut om huruvida kon
tillhör de snälla eller farliga, båda
vill skyffla över den till andra laget.
”Det är ju en KO”, försöker J. ”Kor
är jättesnälla.” ”Nä, den är farlig”
envisas L, ”titta på den i ansiktet,
den är ju alldeles arg!” I det snälla
laget står en gepard uppställd.
”Den där” flikar jag världsvant in,
”den är väl ändå farlig” men då
tittar både L och J på mig som
om jag är dum i huvudet. ”Det är
ju en gepard f l i c k a”. Kon slängs
i ett hörn, jag undervisas om att
dinosaurier hör visst hemma i
snälla laget om de är växtätare,
och sedan börjar handbolls-
matchen med snabbt refererat
i realtid.

Bilder från när jag och Anna var
i Krugerparken, förutom korna
som är från Mbabane.

Ljudet av post som dimper ner triggar varje dag, och här i CityMailLand dessutom två gånger, igång en liten förväntan i mig. En inlärd reaktion om att post kan stå för något bra, en pirrande förhoppning om att få brev och handskrivna adresser, som liksom inte har försvunnit eller ens avtagit för varje räkning eller grå organisationstidning man plockat upp från dörrmattan. Och plötsligt händer det. Efter att ha gått upp för att äta frukost med Erik, läst en bok jag måste recensera och sedan inte kunnat hålla ögonen uppe (sömnproblem och picknick på mattan i gästrummet med mig själv för att inte väcka E klockan tre i natt) och sedan somnat om vaknar jag till i min snoozevärld av att brevbäraren kommer. Nyfiken går jag upp, och där: Ett litet svart kuvert med mitt namn och min adress i vita bokstäver idag (personligt riktad fotokonst av Julia) och en cd jag beställt.

Haft två dagar av hattande av smågrejer som måste göras. Jag känner att jag gör och gör och gör och ändå blir ingenting gjort. Jobbat - skrivit texter till Banken, Pluggat - läst och var igår och höll föredrag på min kurs (Att utbilda och informera), Organiserat - bokat boende ett par nätter i Kampala, fått tag i en av Lenas RWI-kontakter i Uganda, skrivit en presentation av mitt föredrag om facket & jämställdheten och skickat till hon som håller i lunchseminarierna  på LO-TCO Biståndsnämnd, kollat upp resa till Sthlm, beställt uppsatsböcker, Städat (nåja) - Jonas ringde när han var vid Olskroken om spontanbesök och jag var så illa tvungen att både röja upp och byta om från sovlinnet. Egentligen är jag ju förkyld och borde ligga i sängen men det är bara en massa andra  b o r d e  som pyser och väller fram. Inte konstigt att jag inte sover om nätterna.  Känslan av overksamhet är trist och när man hela tiden känner att man kunde gjort mer är det svårt att slappna av.  

Jag vet inte ens hur man ska mäta effektivitet längre. Jag gör saker hela tiden, från jag går upp till jag lägger mig och ändå ligger där en ständig känsla av att jag inte får någonting gjort. Jag petar lite här och lite där och ibland rasslar det till eller livet tar ett skutt framåt , för det händer ju saker hela tiden, det gör det ju, men det är inte alltid det märks. Pratade med en av mina kursare om det där, att när man har sju projekt på gång och man arbetar på alla samtidigt så känns det som om allting går i 1/7-fart. Det blir inga synliga resultat omedelbart, det där med att mäta effektivitet faller. Och det är väl det, eftersom jag aldrig ser att någonting går framåt blir jag så paff sen när jag märker att det rör sig hela tiden och jag måste grabba tag i nån för att det går så fort.

Det är konstigt, gårdagen bestod av arton vakna timmar och sjutton av dom var bra och ändå är det den där ena timmen som får en att vilja byta liv eller kanske inte liv men anställning. Vissa dagar gillar man vad man gör. Ibland kan det bli halva sådana dagar; man lagar rödbetsrisotto och går på promenad & tycker om sitt jobb. Ibland kraschar dom dagarna. Vissa dagar borde man ha 11-timmars arbetspass istället för 12. Och varje dag det är så borde man ha minst en vän som möter upp på ett ölhak någonstans och som är snygg & fantastisk & pratar om bra saker. Och man borde ha en pojkvän som man kan åka hem med och som blir arg på samma grejer. Och mentholnässpray som väntar i badrumsskåpet. Snorig söndag idag. Lever inne i mitt eget huvud, bakom en vägg eller i en gröt. Så lyfter man – Ola ringer och är uppåt framåt med ”snart så kommer snön och sen är det sommar och Skansen” och man tränger utanför gröten en stund men glider sen in igen. Pillar med en power point-presentation, skriver och känner mig lyft & tryckt på samma gång.