Vardagarna går snabbt nu
Lunch på Bon Apetit, stamstället nära oss på Dewinton Rd., med matoke, posho, bönor och köttgryta. Mabel berättade historien om när hon lämnade sin man för en vän som var med och det är roligt att se hennes reaktion. Sara sa det i förrgår; man får leta länge för att hitta en sån som Mabel här.
På kvällen var systrarna och drack te och hade krismöte (en av systrarna som har problem, helt otroligt - tror inte att jag har träffat någon här som inte har det). Jag satt på innergården under tiden med männen som alltid är där och dricker öl, blev bjuden på getgrillspett av en av dem som alltid springer på kontoret. Vi åker hem och hälsar på Sara en stund och jag tittar till Kojo medan hon duschar.
När solen står som högst
Det är måndag och jag åker hem till helgen. Tror inte att jag någonsin upplevt en sådan dubbelhet - det skriker i mig att jag inte vill hem, kommit alldeles för mycket in i det här nu, samtidigt som jag knappt kan bärga mig. Lägenheten, Erik, alla människor jag tycker om, kunna prata med Ola när jag vill, lyxen att ha Linnea hos oss i tolv dagar, svensk vår.
Nästan lite för varmt här nu, men bara nästan. Värme och jag kommer rätt bra överens, betydligt bättre än jag och strumpor. Imorgon, 27 mars, säger de att solen ska passera ekvatorn (som är här precis på vägen mellan Kampala och Mbarara).
Söndag
Det är någon särskild ceremoni för Mothers' Union - gifta kvinnor inom kyrkan - och det är prästens fru som håller i predikan. Hon talar om att mannen inte ska sluta älska sin fru bara för att hon ammar och får långa bröst. Alla skrattar. Det är trevligt, men jag smiter ut innan nattvarden. En timme är lagom när man varken tror på Gud eller förstår luganda.
Rachel ringer. Hon är i stan för att handla bebisgrejer (tre veckor kvar) och vi ska mötas upp för att åka tillsammans hem till henne. Jag tycker väldigt bra om henne och hon om mig - hon är 28, smart, rätt blyg, jättesnygg och en av dem som jag träffar nästan dagligen.
Hon och Henry bor utanför Kampala åt andra hållet ihop med hans storfamilj. Tycker särskilt om hans ena bror, Moses, som jag sitter och pratar med i timmar. Vi diskuterar Gandhi, Pol Pot, Mugabe, brasiliansk musik & Ugandas framtid och delar väldigt mycket samma världssyn. Är hos dem hela eftermiddagen och kvällen och det är ännu ett sådant skönt och avslappnat ställe. Vi äter mat, elen går och Rachel visar mig hur man bakar chapati.
fredag&lördag
Intensiv helg igen. På lördagen sen var vi hemma hos kongolesiska familjen (Elisée, Solomon och Elijah), jag tycker så kolossalt mycket om dem. På kvällen var vi och hälsade på Sara & Kojo och sen höll vi oss hemma, åt och umgicks med Mabel.
***
Tillbaka bland grodorna, syrsorna och fåglarna på Ssese Islands. Tycker om att åka tillbaka till ställen. Samma gamla fiskebåt uppdragen på samma vita strand och Victoriasjön är kantad med samma gröna skog. Tagit ett par dagars helledigt för att umgås med Karin och känner mig alldeles l u g n.
Rachel har fyra veckor kvar på sin graviditet
och magen syns bara under hennes mönstrade klänningar när hon säckar ihop så den putar ut. Hon vet inte riktigt vad hon ska göra när barnet kommer; mammaledighet är ju inte riktigt verklighet här och hennes 700-kronorslön är lite liten att kunna betala en barnflicka med. Henry, hennes pojkvän, ställer upp på sitt sätt. Han springer och hälsar på Rachel på sekreterarbyrån jämt, bjuder på grillspett från innergården utanför, har trevligt klurigt leende ögon och förväntningar på att hans åttamånadersgravida flickvän ska ta hand om honom därhemma. Jag får inte grepp om honom. Karin har köpt med sig en rödrandig polarn-o-pyret-kanin till deras barn men den har jag skickat med till Jaquline i Nakivale så måste hitta något annat. Jag får hålla i mig för att inte ta på mig och betala skolavgifter för alla barn jag lär känna här.
Ett lejon!
Divine har undrat när Teddy (jag) kommer och hälsar på. Söndagen har vi besöksdag på Natashas skola redan inplanerad när de ringer, men vi åker dit efteråt och då är Divine dunderblyg. Efter att vi har varit på gården med massa andra barn och spelat boll och byggt en skog som vi proppar full med lejon och apor ("titta, ett ekosystem!") och ätit kex så lossar det. Strömavbrott och jag, Divine, Timothy & Karin ligger inne på deras sängar och pratar, leker & myser i mörkret.
Barnens pappa, Mabels lillebror, Uncle D tar med oss, Faith och Pam ut på kvällen och äter grillad get och dricker öl.
Sprak av människor man tycker om och frustration
Cassavabladen med tunn torkad fisk är det godaste. Vi har blivit hembjudna till Elisée och hennes familj och det är massor med olika rätter av traditionell kongolesisk mat som dukas fram på stråmattan. Elisée är en av dem jag lärde känna i flyktinglägret och hon ringer mig i veckan då hon kommit tillbaka till Kampala med sina barn för att hon inte kan se någon framtid för dem i Nakivale utan trygghet och ordentlig skolgång.
Vi träffar henne och hennes vän Theresa i veckan. Jag tar med dem till sekreterarbyrån för att träffa Mabel & Joan och mannen som är där ibland och säljer kongolesiska tyger råkar sitta utanför och Theresa som knappt kan någon engelska pratar glatt med honom på franska. Sedan tar jag med dem till Karin och vi går och fikar. Theresa är från östra Kongo och har den mest avskyvärda bakgrund jag någonsin hört någon berätta om. Förstår fragment av hennes franska och kroppsspråk och Elisée översätter en del. Det går knappt att ta in.
Solomon, Elisées son, har just fyllt 12 vilket vi sedan på lördagen firar med glass och papaya. Vi blir kvar där hela dagen. Vi är åtta pers i det lilla rummet som är deras hem & det är upplyftande trevligt & bra. Med vissa människor är det automatisk dragningskraft/personkemi som funkar. Elijah vill lära sig spanska (tolvte språket hon kan fraser med riktigt uttal på, tjejen är nio år). Hon är hoppigt glad, framåt och intelligent, Solomon är lite mer reserverad men det skulle vem som helst vara i jämförelse.
Egentligen får de inte vara i Kampala och Elisée måste tillbaka till Nakivale, annars halkar de ur systemet och kan inte få någon assistans från vare sig UNHCR eller Uganda. Det skulle väl kunna vara ok rent teoretiskt men situationen är omöjlig. Flyktingar här har bara rättigheter om de befinner sig i lägren och där är deras rörelsefrihet begränsad - de måste ansöka om tillstånd även för korta besök in till stan. Elisée är från Kinshasa och vet lika lite som jag hur man brukar jord eller bygger ett hus: det är det som förväntas av flyktingar i Uganda. Asyl & integration innebär att odla sin egen mat och hålla sig inom lägret, inte som en tillfällig utan permanent lösning.
Kanske att man kan vänja sig, jag vet inte, men med alla våldtäkter, misshandel & bristande säkerhet och det faktum att där bara finns en primary school som dessutom är undermålig förstår jag att Elisée tagit sina barn till Kampala.
(Ärret i sidan på den burundiska mannen vi träffade är bara en så tydlig illustration till alltihop. Är man inte i flyktinglägret förlorar man sin rätt till skydd, på plats kommer hot och trakasserier från dem som ska stå för säkerheten, blir du mordhotad och knivstucken rycker regeringsrepresentanter & implementeringsorganisationer på axlarna alternativt står för själva misshandeln. Så absurt.)
"could you connect me to her and we make a couple?"
Dessutom är hon lika insyltad i flyktingengagemang som jag och tycker det jag håller med är intressant (följer med till Refugee Law Project och UNHCR för att hon vill). Skönt när jag behöver avreagera mig och prata med någon som tycker precis som jag. Därtill är hon söt och världsbäst. Inte bara jag; alla här gillar henne. Systrarna, vännerna, barnen, pojkarna.
"Jenny, last time you told me that you have your boy friend already, but does your friend collin (karin) has too? If though fine but if not , could you conect me to her and we make a couple?
Thank you jenny.
Take care please"
17 mars, 21.25. "Baby boy!"
(Dagen efter, hemma i Kyengera)
När vi kommer in på bb är han en timme gammal. Sara, kvinnan med den vackra stora magen, är nu mamma Sara och ser oförskämt pigg ut. Kojo väger 3,3 kilo och känns fjäderlätt när jag sitter i sängen och håller honom - full av förundran. Förlossningen gick bra och snabbt; han är lite blå vid ena ögat men ser väldigt frisk ut, har en platt och pytteliten näsa och händerna är alldeles bleka. Bebisar här är vita när de föds, den mörka färgen kommer först efter ett tag.
I torsdags var Sara så tung och trött att hon inte visste var hon skulle ta vägen, hennes mage var stor som om det vore trillingar. Hon kom in till oss på morgonen och klagade på smärtor och att utrymmet tagit slut. Under dagen fick hon så ont att hon åkte in till sjukhuset. Vi har skickat sms fram och tillbaka, undrar ibland om det är jag eller hon som varit mest exalterad. På söndagskvällen försökte Mabel ringa henne, men når inte fram & bestämmer sig för att åka in till sjukhuset och titta till henne. När hon kommer fram ligger Sara i förlossningsrummet och Mabel kan höra henne krysta. Efter en liten stund hörs barnskrik. Hon får vara med i rummet och meddelar oss: "baby boy!" och säger att vi kan komma om en halvtimme, då de beräknas vara klara. Vi har suttit på en liten bar vid trottoaren vid Nakulabye och väntat på telefonsamtalet. Antingen ska vi ut på Club Obligatto och dansa hela natten eller åka upp till bb.
Jag är helt tagen. Det lite kletiga håret, navelsträngen och det faktum att Sara och hennes mage nu har blivit två personer. Han ligger och suger på tummen i min famn och jag känner att jag också måste ha barn. Detta lilla naturliga mirakel. De ligger på ett eget litet rum där en faster har lagt ut en madrass i hörnet. Pojkvännen är inte där utan det är hon, Karin, Mabel och jag som är där. Vi tittar på när Kojo ammar för första gången innan vi åker hem.
Samhörighet & motsättningar
Han drar upp tröjan och visar mig ärret i sidan. Knivhugget är inte från situationen i Burundi han har flytt ifrån, han blev stucken när han kom till flyktinglägret i Uganda. Han blev misshandlad av fem män med officiella positioner i Nakivale när han kom dit ("vilken folkgrupp tillhör du?"), fick inte sova i det "säkra" base campet den natten och blev sedan knivhuggen hundra meter utanför.
Ett par andra incidenter och han vågade inte stanna kvar. Med hjälp av pengar som hans grannar i lägret, andra flyktingar från Sudan, Rwanda och Kongo, samlade ihop tog han bussen tillbaka till Kampala. Vi träffas där, utanför Refugee Law Project - där han numera sover på baksidan ihop med femtio andra - och det känns bra att kunna relatera till Nakivale. Vi kan prata i förnamnsform om tjänstemän som jobbar där.
Det är två historier i en, om samhörighet och motsättningar mellan olika etniciteter och återigen en berättelse om skydd & mänskliga rättigheter som inte finns.
Höga maktpositionsmänniskor
är inte de jag tycker bäst om att träffa; jag vill inte behöva känna mig dum för att jag inte kan hela UNHCR:s Resettlement Handbook (700 sidor) utantill eller inte ska åka till Genève och göra kompletterande intervjuer (det är en tioveckorsuppsats!) eller höra deras överglidarkommentarer om att de "egentligen" inte pratar med små studenter som mig.
Prestationsångest är så onödigt; varför vilja göra revolutionerande forskning när det faktiskt handlar om att få till ett bra avslut på mina studier. Balans är toksvårt - jag tycker hela tiden att jag är alldeles för seriös & alldeles för lat, underliggande känslan är att man alltid borde göra mer samtidigt som avgränsning är det enda som kan få det här till en uppsats. Jag lär mig mer än vad jag trodde var möjligt på två och en halv månad men det är så jobbigt att trycka ner den informationen man får till behändigt format och i en form som passar just kraven på d-nivån på statsvetenskapliga institutionen på Göteborgs universitet. Arbetet här är hela tiden kombinationen av "jag vill inte" och "jag vill så väldigt mycket mer".
"oj, den killen kan dansa"
Jag är kär. Uppifrån cementmuren dit jag, Karin och Mabel har klättrat upp för att se måndagens jam session ser vi en ugandisk kille med Downs syndrom som går runt och hälsar på sina kompisar, sedan sätter sig till rätta framför hörnan där "scenen" är med en cola i handen. När det kommer låtar han känner igen går han upp och ställer sig framför musikerna och dansar, och oj, den killen kan dansa. Han har rytm så man häpnar, gör småtrix med fötterna, inlevelsefulla kroppsgester & ansiktsuttryck medan han sjunger eller mimar med på Luganda. Jag är stormförtjust och måste dessutom erkänna att jag favoriserar och positivdiskriminerar downare framför andra funktionshinder. Han har tusen kompisar här och rör sig självsäkert på området. Tjejen med enormt hår i Afrigo band som spelar är den enda som dansar bättre.
Flyktfåglar
Som Karin säger: "Och om man nu kan flyga, varför flyga till Sverige i mars?" Mabel skrattar åt resonemanget; "men det är väl klart att fåglarna kommer till er, ni matar ju dem!, i England ser man folk gå och köpa limpor som de sedan strör ut till fåglarna." (Hon tycker att det är lika roligt som pensionärer med plastpåsar i fickorna för att plocka upp bajs från sina hundar.)
Och är det egentligen svenska fåglar som drar någon annanstans eller är det utländska som kommer till oss ibland, och varför ser man inte några svenska fåglar när man är i varma länder? Jag har minsann aldrig sett en ladusvala här.
Internationella kvinnodagen
Jämställdhet och kvinnors rättigheter är sådant som trycker på hela tiden, eller det snarare pressar sig på så att det knycklar till sig i magen. Så ofattbart många flyktingkvinnor bär med sig erfarenheter av våldtäkt, och situationen i flyktingläger är långt ifrån trygg. De som kommer ensamma är väldigt utsatta. Det är så svårt att begripa sig på könsförtryck, och även om allt förtryck är jävligt onödigt så är mönstret av utsatta kvinnor så påtagligt inom alla områden och på alla nivåer här.
En kväll i Nakivale umgicks jag med en kvinna som pratade om ett särskilt ljud de gör i Kongo för att uttrycka glädje & hon var så stolt över att vara den i sin kyrka och hemmiljö som låter mest och högst. Sedan hon kom till flyktinglägret har hon inte haft tillfälle att göra detta ljud, är man inte glad på riktigt är det tydligen omöjligt. Dagen efter är det internationella kvinnodagen, det är en helgdag i Uganda och firas ordentligt i flyktinglägret. Under festligheterna kommer hon plötsligt fram med en mikrofon och leder en stor grupp av kongoleser. De sjunger, hon låter och ler med hela ansiktet. Sedan får kvinnornas byrepresentanter presenter i form av gula plastdunkar att hämta vatten i och män från ugandiska regeringens flyktingkontor är där och håller tal: "we're going to empower all you women!". Håhåjaja.
Nyanser med betydelse
Massa småsaker runt omkring en som gör att man känner sig hemma. Som färgen på väggarna på hotellet i Mbarara som ser ut som vår turkosa vardagsrumsfondvägg och att det växer likadana orangea blommor i rabatterna lite varstans som jag har hemma på balkongen. Och sen allt det där andra; människor man tycker om, platser man känner igen, saker att komma tillbaka till. Vardagen här blir mer och mer vardag och det är lätt att glida in i en känsla av att det inte finns någon annanstans.
Det är skönt med perspektiv, strömavbrott bara ett par timmar om dagen känns nu även för mig som en lyx. Och jag kan se skillnaden på pris på frukt & grönsaker på marknaden här i Kyengera jämfört med inne i Kampala (och att den betyder något, även om det för mig är marginellt). Men just det där att se mönster som inte syns direkt när man kommer till ett nytt samhälle. Att fattigdom alltid är relativt, att vi alla har människor som är rikare och fattigare att förhålla oss till, att rinnande kallvatten faktiskt kan vara välstånd, att underdelen på en ananas är betydligt sötare än överdelen. Börjat prata om Kampala som "hemma" och det är en skön känsla att komma tillbaka.
(På bilden: Frida, den enda som jag träffat här som tycker att flyktingfrågor är lika hysteriskt intressanta & givande som jag--- Träffats i Uganda men en sådan människa som det redan känns som om jag känt i år. Hon gör sin praktik i Nakivale.)
Så dubbelt allting
Vi strosar runt en bit in i den etiopiska zonen, förbi ett litet ställe som säljer kaffe, när vi möter somalier som är kolossalt upprörda; en gravid kvinna har blivit misshandlad av en sjuksköterska när hon gick till hälsokliniken. Visserligen har hon bråkat tillbaka, men i min värld finns det inte att en människa inom sjukvården sparkar och slår en gravid kvinna med en käpp. Somalier blir dåligt behandlade i lägret, enligt dem själv och andra. En del av det jag har hört handlar om att de är lite "före", progressiva i sitt tänk, har små affärer och elektricitet och till och med tv i sin zon. De utvecklar sitt samhälle till något som inte liknar de andra områdena i flyktinglägret, de låter rätt mycket/är gapiga och äter mycket sötsaker och spaghetti - för att generalisera grovt. Vi möter kvinnan och hela hennes följe en liten bit längre fram på vägen, hon tar sig för magen, ojar sig och har fruktansvärt ledsna ögon. Snart vet "alla" i lägret vad som har hänt, många har åsikter om varför och somalierna tar det som ytterligare ett påhopp. "Vi kan ju lika gärna åka hem till Somalia så som vi blir behandlade här."
Denna kluvenhet; att de som ska hjälpa är de som kränker är det som gör mig mest olustig. Bara på mina tre dagar i Nakivale får jag en insikt i saker och ting som slår på flera håll. Mest är det positivt, av den enkla anledningen att hopplöshet, globala orättvisor och skruttomständigheter som man har flytt från är något som inte förvånar och som jag någonstans faktiskt fått förhålla mig till många gånger innan. Flyktingars erfarenheter handlar ju om just det. Men att då se att många människor mitt i allt detta lyckas skapa sig en hyfsad vardag som är - om än inte ok så ändå med möjlighet att le & skaffa små medel för överlevnad och sociala nätverk.
Det är inte bara nattsvarta hål, det är som under de åren man åkte ut till flyktingförläggningen hemma; varenda vecka var man förundrad över hur mycket kraft man fick med sig därifrån och hur stora delar ändå hamnade på +. Så dubbelt allting. Att sitta med en nioåring som flätar håret, skojar, kammar och sätter i spännen medan hennes mamma berättar deras historia om flykten från Kongo-Kinshasa. Att glatt umgås och dricka coca-cola hemma hos en somalisk familj samtidigt som en tjej ligger med malaria i sängen bredvid. Hon och alla andra fnittrar när en vän till familjen kommer in och skämtsamt tjuvar åt sig hennes koran och börjar dra henne i fötterna, och de tjuter av skratt medan de brottas. Att det är jag som är smutsig och grå medan de som bor i lägret har klara färgglada kläder och tyger. Att registreringen av nya i lägret lika mycket handlar om nyfödda som nyanlända, eftersom det är en "refugee settlement" (till skillnad från camp) där många helt enkelt stannar kvar.
Dubbelheten handlar också om dessa överväldigande positiva intryck i kombination med denna skruvade känsla av olust i magen. Framför allt handlar det om att jag är ruskigt upprörd över personalen (inte UNHCR eller regeringen utan framför allt en av deras implementeringspartners) som jag hör trovärdiga historier om--- misshandel, sexuella trakasserier, olika former av utnyttjande av sin position. Det blir absurt när de som ska stå för säkerheten är de som utgör hot.
Sedan finns det bitar som inte är vare sig idiotiska eller bra utan bara obegripliga. Som Mme. Fortunate, som jobbar med distribution och koordination och växlar alldeles för ofta mellan ignorant och glimten i ögat, hur man kan driva en etiopisk restaurang med vinst när två omgångar mat kostar 4:50, hur man får in fyrahundra personer i en enkelt konstruerad minikyrka...
Till Nakivale
Ut till flyktinglagret aker vi taxi som tar annu langre tid att bli full. Med upplockat folk langs vagen ar vi till slut elva pers i bilen. Mitt ena lar somnar av att ha en lite for tung skolflicka i knat och nyfikna blickar stirrar in, nasorna praktiskt taget tryckta mot rutan, da kvinnan bredvid mig har en son som ar albino och de kan inte klura ut om han tillhor sin morkhyade mamma eller oss.
Bor i Fridas lilla talt instoppat i ett UNHCR-talt i Nakivale Refugee Settlement. Under ett gult blommande trad sitter nyanlanda flyktingar (huvudsakligen fran DR Congo) och vantar pa registrering. Det ar en relativt avslappnad stamning trots allt. Omradet ar torrt och dammet satter sig overallt, omgivningarna ar vackra. Flyktingarna ar uppdelade i olika zoner, som blir som byar; somaliska zonen, etiopiska, sudanesiska... Husen bygger man sjalv och det ser mer eller mindre ut som "vanlig" landsbygd med knappa forhallanden, med skillnaden att taken har har UNHCR-presenningar.
Pa kvallen spelar nagra barn basket pa en grusplan, jag hor en av mina favoritlatar fran ett stalle dar radion star pa, manga kommer fram och pratar en stund. Jag och Frida gar bort till en liten marknadsgata och handlar matoke, tomater och bananer & lagar sedan lunch sjalva. Kvallsmat ater vi hos lagerkommendantens familj. De har varldens tjockaste bebis som dricker brostmjolk och lask, ater godisklubbor och kott trots att hon knappt kan ga. Hon ar lite grinig over var hudfarg - de andra ar trevliga.
"Me, I don't see the problem"
Vi skrattar ihop mest hela tiden; Mabel har en skön inställning till saker och ting. Hon är spattig och glad och har mycket skinn på näsan, rakare än någon annan som jag har träffat här & full med humoristiska och intressanta historier och vi förstår varandra på ett grundläggande plan som gör att det faktiskt precis hela tiden är roligt att umgås. Vi kommer varandra närmre och närmre och jag får en helt annan insikt i saker och ting genom henne. Mycket allvar och gapskratt, hon kallar sig själv "crazy Mabel" då och då och gillar mig för att jag är energisk och utåt. Det är jag ju bara för att jag är så introvert och tråkig när jag är själv. Har varit hemma hela dagen och skrivit, det är skönt att som omväxling inte vara omgiven av folk, och på kvällen märker jag att jag börjar längta efter att hon ska komma hem. Hon är full av bra attityder till livet, världen, pengar och säger saker som "Me, I don't see the problem" och "For us, we know the rythm" (och gör en fantastisk uppvisning av hur vissa britter vevar obegripligt med armarna på uteställen London samtidigt som poängterar att ugandier kan ha samma taskiga taktkänsla fast att hon sällan är på ställen där folk är så fulla här). Vi gör inte så mycket, pratar en massa, ser på lokala musikvideos och lagar mat. Numera kan hon inte heller klara sig utan banan med passionsfrukt och jag har blivit beroende av matoke.Hygglig diktator och tyrannisk mamma - allt är inte som det ser ut
Det är en egen historia; han blev mördad av rebellerna under Obote - blodiga år då också. Mabel har berättat om när Museveni tog makten 1986, hon gick på college här och kunde se stora delar av kuppen från sitt fönster. Militärer, skottsalvor, döda kroppar. Kusligt när man har hela spelplanen klar för sig, jag går upp och ner längs Parliament Avenue nästan varenda dag och rör mig i områdena hon berättar om. Jämfört med Amin-filmen, situationen i norr och konflikterna i länderna omkring är dagens södra Uganda ett underverk (som en flyktingansvarig på OPM, regeringen, sa till mig i veckan: "It is not easy to be an island of peace in a surrounding of confusion") och det är svårt att se Museveni som annat än en hyvens man, om än maktfullkomlig diktator. Mabel gillar honom men stödjer oppositionen av princip (21 år vid makten tillräckligt & demokrati att föredra).