den nya röran

Sitter och äter jordnötssmörsmörgåsar till frukost och dörren till vardagsrummet står öppen. Grannen med den vackra tunga magen (i åttonde månaden) kommer in och berättar att hon drömt att hon fött ett barn med tänder. Sedan kommer grannen med de ledsna ögonen in. Hon berättar att hon ska lämna sin man i eftermiddag. Hon börjar gråta och säger till Mabel att hon är trött på att bli slagen varenda dag. Hon ska sätta hänglås på huset (som hon hyr) och flytta hem till sina föräldrar medan han är på jobb.

Bor i Kyangera, en by sju kilometer utanför Kampala. Ute runt stora vägen är det fullt liv; folk som säljer grillspett och kycklingklubbor och grillade bananer, folk som cyklar med saker som en sängram eller trädgårdssoffa på pakethållaren, en marknad, ett par träbås med upphängda köttstycken, ett annat med den ditmålade texten ”Disco For Rent”, boda-bodas, lastbilar fulla med kor, kvinnor i traditionella dräkter med puffärmar som får hjälp av unga killar att lasta varor från marknaden. Sedan är det lugnare inåt området där vi bor, jordvägar som är halvt förstörda av regnet, herrelösa hundar, småbarn, plåtskjul, tegelstenshus, frisörsalonger. Lugnet är helt annat än inne i Kampala och det är skönt att komma hem på kvällarna. Det är ingen idyll, fattigdomen är stor, många måste släpa hem vatten i gula plastdunkar på sina cyklar och många kvinnor är gravida för att deras män helt enkelt vägrar använda kondom.

Det var det bråket mellan kvinnan med de ledsna ögonen och hennes man handlade om sist. Han kräver sex utan kondom, hon vägrar – vill inte bli med barn, litar inte på honom och är rädd för HIV. Han blir arg och slår henne.    

Står uppe på krönet av kullen och försöker få en av minibussarna att plocka upp mig för att åka in till stan; alla är proppfulla & stannar därför inte. En bil kör in till kanten och jag skakar ”nej tack ingen taxi” med huvudet, en kvinna vevar ner och frågar vart jag ska och eftersom det ligger på vägen till hennes jobb får jag skjuts och en trevlig pratstund. Träffar Amanda för en kopp kaffe och försöker sedan göra något åt mitt liv vilket för tillfället handlar om att söka jobb, köpa ibuprofen och maila min handledare på Röda Korset här som är tillbaka från möte i Genéve. Dr Anna har lugnat mig med att mitt myrbett i tån inte har med nackvärken att göra och att jag inte har meningit (symptom nackstelhet). Alla människor borde ha en syster som snart är färdig läkare. Gör en dessutom stolt.

Jag har blivit av med mitt jobb. Inte själva anställningen men det spelar liksom mindre roll. Inte värst för mig och #%§!¤ vad jag kan tycka illa om vissa personer (tystnadsplikt och omsorg om ordval gör att jag inte skriver mycket mer än så). Känns som om jag har hällt en massa energi i ett såll; allt vi har byggt upp kommer att ryckas upp med rötterna.

För egen del kan jag med en stor portion positivt tänkande se det som en spark i ändan att mitt ekonomiska skyddsnät försvinner, men mest undrar jag vad jag ska göra nu. Dessutom har jag fått nackspärr/förbannat ont och kan inte följa med Erik som åkt till Nilen för att gå en tvådagars forskajakkurs. Skit.

Lake Buyoni ar en kratersjo med sluttningar och oar av odlade terasser. Har ar lojligt vackert men ratt kyligt. Vi hade hoppats pa hyra kajak efter att ha last att man kunde det, men stallet har bara dugouts (en urgropt tradstam, 2-3 cm tjock). Vi paddlade ut och hade svara problem med koordination och samarbete, jag satt langst bak och forsokte begripa mig pa hur den fungerade. Erik har en fin teori:

 ^{“Jag ar helt overtygad om att anledningen till att kajaker blivit sa populara ar att du slipper vissa potentiella konflikter. Man vet att man slipper braka. Man har varsin och sitter i varsin. Jag tror helt klart att de tar sa. Dugout var som att kora en j-vla pram med en onykter forare. Vi skulle ha tagit en mycket mindre, den hade ett sadant troghetsmoment. Vi borjade svanga at ett hall, innan vi hade hunnit paddla pa andra sedan hade vi hunnit ett helt varv nastan. Helt vardelost. Till och med som barlast var man ett problem. Jag kande mig mer som ett problem an en tillgang I den j-vla kanoten. Paddlade jag inte pa fel hall sa lutade jag mig pa fel hall. Forstar du hur enkelt de tar att paddla kajak!”} 

I ovrigt var det en latt sagolik varld, som hamtad fran nagon film. Det enda som storde idyllen var en stor halvfardig byggnad, paborjat som “slott under konstruktion”, ett skrytbygge for kungen men han hann do av hiv innan det blev klart och nu star det ode. Allt annat runt sjon ar smaskaligt. Vi gar pa promenad och med oss ar till slut ett helt folje av barn, klungan blir storre och fragorna fler. En getkilling kommer med en kvinna fran andra hallet men andrar sig och foljer med oss. Helt plotsligt, nar jordvagen borjar ga upp I en backe, ar det inget av barnen som vill folja med langre. De tar en by med onda manniskor dar, sager de. De har ormar pa sin mark pa grund av saker som hant dar tidigare. Det ar som en osynlig linje; tvarstopp. Vi fortsatter ga, traffar andra manniskor och hamnar vi en skola med ett intillliggande projekt dar vi koper varsin Fanta och Erik forklarar exponentiell tillvaxt och hur varldskartor ar konstruerade for en tjej som just borjat arbeta dar.  

Pa en av gatorna i centrum sitter vi i mer an tva timmar och vantar i bussen pa att den ska ga (maste bli full forst). Jag trottnar inte pa att titta pa kaoset. Erik ger sig ut och lyckas hitta fruktsallad i pase med vattenmelon, duriam, sockerror och ananas. Sedan genom ett landskap av groan kullar, bananpalmsskog och nagra underliga vaxter som ser ut som grona maskrosfrobollar i jatteformat. De murade husen har oftast en mintgronmalad framsida, forrutom de som ar malade i mobiltelefonbolagens farger – som finns i minsta by – helgult (MTN) eller cerise med gula dorrar (celtel). Har i Ugandas sydvastra horn lever varldens konstigaste boskap som har sa horn sa tunga att de knappt orkar halla upp dem, vissa tjuga cm i diameter. In pa en vag bland bananplantagen cyklar en man med kostym, utanfor nagra hus ligger hogar av majskolvar utan majs som anvands som bransle, en bit bort gar ett brollopsfolje, lastbilar overfulla av matbananer kor forbid. Vi ater grillad majs och notter och sesamgodis under sex och en halv timmes bussfard.

Plotsligt borjar folk hojta till och springa fram till scenen. Mandagshanget med jam session pa National Theatre har flyttat utomhus, folk sitter och dricker ol och tar det lugnt i grongraset. Det ar packat med folk (inget intrade & valdigt populart) och lokala formagor pa scenen. Sa kommer Bobby Vein, som till och med jag har hort talas om – ugandakandis som brukar spela for betalande publik – upp pa scenen och hanget andrar karaktar. Folk blir glatt tokiga, sjunger med och viftar med armarna, och konserten ar riktigt riktigt bra.

Vi har varit pa upphittat favvostalle, indisk restaurang pa bakgata alldeles i narheten innan. Kampala har en stor indisk befolkning stallets coconut chutney ar som fran en battre varld. Dar med Erik och Lisa, en tjugotrearig amerikansk tjej som reser genom Afrika och kom hit ungefar samtidigt som mig. Vi har pratat massor & hon har omvarderat en hel del senaste tiden och vill inte tillbaka till USA. Denna dag har hon genom lite osannolika sammantraffanden varit pa intervju for ett jobb som finance manager pa nagon kafferelaterad industri, som hon fatt. Hejhopp. Alla planer fran igar (luffa upp till Istanbul) ar rubbade. Hon ater masala och funderar pa vad hon ska gora med sitt liv (ikladd mina medpackade “intervjuskor” da vi trodde att flipflops skulle funka sadar). 

Vi ar en liten vit klick sen pa spelningen. Vi, en tjej som ar har och jobbar med schimpanser, en kanadensisk 55+advokat som reser sjalv tre manader mellan Nairobi och Kapstaden och Amanda som ar har for att studera NGOs. Knepigt igen med vithet, folk har ar trevligt nyfikna & det ar svart att forhalla sig till att ens hudfarg snarare an personlighet oppnar upp dorrar. Inte utseendemassigt men pa andra satt ar det valdigt latt att smalta in och det ar en skon bubbla av trevlighet & intensitet.

Det ar samma lagom varma vardagslunk och jag ar omgiven av mer eller mindre samma manniskor och halvligger pa samma vinroda plyschsoffa pa altanen och laser mina bocker, med skillnaden att Erik halvligger mittemot och laser The Last King of Scotland (aktuell pa bio har & hemma, om Idi Amins personliga lakare).

Erik har fatt en slang av ugandaforalskelse han ocksa. De tar sa bra har. Vi har flyttat ut pa garden till en banda, fristaende litet rum, bland avokadotrad & fjarilar. Vaknade i natt av regn som smattrade mot plattaket pa hogsta volym. Blev naturligtvis tvungen att halvt pakladd springa ut pa toa. Ar lite fortjust i det svenskartade sommarvadret.